måndag 2 april 2012

Ingegerds gåva

_DSC0331i

Det kom ett paket till en födelsedag för ett antal år sedan…

_DSC0332i

Med ett vackert kort och prasslande silkespapper.

_DSC0333i

Återanvänd kartong. Återanvänt silkespapper.

_DSC0334i

När jag lyfte på silkespapperet drog jag efter andan.

_DSC0335i

En kam. En vacker hårprydnad av äktaste sköldpadd.

_DSC0336i

Med det allra som skiraste mönster av blommor och blader.

_DSC0340i

Vilket hantverk!

_DSC0341i

Vilken lyster.

_DSC0337i

I asken låg också en ljuvlig liten näsduk med knypplad spets.

_DSC0343i

Jag visste inte hur jag skulle kunna tacka henne för en sådan ypperlig gåva. Troligtvis har hon själv fått den som ung. Kanske från sin far, Amiralen.

Ingegerd hade inga egna barn. Ingegerd hade oss, och oss skämde hon bort.

De flesta minns henne som en barsk dam med tjocka lager skinn på näsan, men det var hon som lärde mig vissla när jag var liten. Och hon var full av historier och talesätt som hon gärna delade med sig av. Hon var en trygghet, en självklarhet, hon var en av oss.

De sista åren ringde vi henne varje fredagkväll. Om då någon annan ringde henne vid den tiden, svarade hon –Jag har inte tid att prata med dig nu, för M & M ska ringa!

Mot slutet var hon nästan blind, men hon skulle ändå själv skriva sina gratulationskort när någon av oss fyllde år.

Själv skulle hon ha fyllt 100 år i år.

Vi i vår familj saknar henne så, och vi kommer att älska henne så länge vi lever.

11 kommentarer:

  1. Ett av hennes talesätt minns jag - om den åldriga släktingen som skulle skicka bröllopstelegram. Hon ville ge bröllopsparet några väl valda ord på den lyckliga dagen, och skickade:
    Livet är en strid, önskar moster Lotten!

    SvaraRadera
  2. Ninna: Tack gossar för I sjongde!

    SvaraRadera
  3. En sån vacker hårkam! Och så fint inlagd!
    Vad bra att du visar den här på bloggen för oss andra.

    SvaraRadera
  4. Jessica: Ja, Jag kunde inte låta bli... :)

    SvaraRadera
  5. Ja nog är det märkligt - dom finns där, älskade människor som gett sig i väg till en annan värld, och ändå inte. Jag brukade ringa min pappa vid ungefär kl 11 varje dag. Tanken på att ringa honom då satt i länge länge efter hans bortgång för nu tre år sen.
    Fint minne av Ingegerd, använder du hårkammen ibland? Jag hoppas lite att du gör det.

    SvaraRadera
  6. Gabrielle: Ja, det sitter i länge. Det kändes konstigt på fredagkvällar länge efteråt att inte ringa, och jag kan fortfarande höra hennes lite knarriga blekingska, då hon svarade med sitt telefonnummer. Och fortfarande, efter fem år sen mors död, kan jag komma på mig själv med att tänka; Det här måste jag ringa och berätta...

    Nej, jag har faktiskt ännu inte använt kammen. Den är stor. 15-20 cm bred, och den ska sitta baktill på huvudet i en stor hårknåka och sticka upp. Du vet som spanjorskor brukade ha dem. Jag har inte hår av den längden (längre). men jag fingrar på den ibland...

    SvaraRadera
  7. En av de vackraste hårprydnader jag sett! Vilka detaljer! Och den skira näsduken! Jag drog efter andan bara av bilderna.
    Det är fint - och livsnödvändigt - med minnen (både de som finns i våra hjärnor och de som finns i våra hem) från dem som inte längre är inom "hör- och synhåll". Min mor gick bort 1989 och jag saknar henne varje dag. Precis så där: Det måste jag berätta för mamma. Jag vill tro att hon lyssnar när jag ibland "pratar" med henne.

    SvaraRadera
  8. En sådan vacker, känslig,besjälad och värdefull gåva. Och vackra foton på den. Tack för allt fint och intressant du delar med dig av på din blogg! Hälsningar från Anna

    SvaraRadera
  9. Annica: Det finns somliga saker som liksom vibrerar när man tar i dem och dessa vibrationer fortplantar sig på något sätt rakt in i själen och hjärtat. Detta är ett sådant föremål. Och även jag vill tro (önsketro) att de hör oss, de bortgångna, kära.

    Anna: Åh, man tackar! Det är alltid roligt att lyckas med att förmedla en känsla.

    Skaffaren: Du också, min vän!

    SvaraRadera
  10. Jeg ble helt satt ut. Dette var en utrolig flott gest av Ingegerd. Hun må ha vært en herlig kvinne.
    Min Ingjerd får høre i Sverige - akkurat som vi går for å være värmlenninger med vår språkføring:
    - Ingegerd, vilken skön ung flicka, min mormor het Ingegerd...osv osv.

    De som bærer dette navnet er nå fra 60 år og oppover. Jeg kjenner kun to - en gammel klassevenninne og min datter.
    ;)

    SvaraRadera

Det är alltid lika spännande att få veta vad någon tycker. Markera Namn/URL om du inte har något Google- eller Bloggerkonto. Har du ingen URL så räcker det att fylla i namn. Eller alias. Du kan vara anonym också om du vill.