Porträtterna

En av de stora anledningarna till att vi åkte just till Forsbacka, var att i det senast publicerade inlägget på morfarsbloggen skriver morfar såhär i sina memoarer:

“Det var i detta rum som jag började teckna mina många porträtt, såväl av min söta fästmö, dels ett stort antal självporträtt! Vidare ritade jag i detta rum porträtt en hel rad av brukets tjänstemän, hvilka porträtt ännu lära pryda en vägg i Forsbackas brukshotell. Här ha också tillkommit en hel rad ståtliga dansprogram för balerna på bruket.”

Därför började jag redan då vi gick omkring på bruket spana efter Forsbacka värdshus. Kunde det vara så att de där porträtten fanns kvar? Vi visste inte var värdshuset låg, men jag hade redan innan vi åkte kunnat konstatera att det fanns kvar och att det var ett öppet och fungerande värdshus. Men var det moderniserat? Hade ett antal gamla porträtt, tecknade av en ingenjör i början av 1900-talet, åkt ut i någon moderniseringsiver på 1970-talet och ersatts av grulbuna väggar av fuskfaner?

Vi frågade en förbipasserande dam. –Jodå. Det ligger cirka 500 meter åt det där hållet, sa hon och pekade. Vid det här laget hade Mira hjärtklappning. Jag kunde helt enkelt inte förflytta mig snabbt nog åt det håll damen pekat.

En avtagsväg, en sväng, en syrenhäck och där låg det…

Det såg lovande ut. Inga våldsamma moderniseringar. I alla fall inte på utsidan. Men… Var det öppet? Gick det att ta sig in? Husse gick ut och kollade. De skulle ha öppet i tio minuter till. In genom dörren! Få fatt på någon.

-Hej, jag heter…, har ni händelsevis någonstans några gamla porträtt tecknade av en ingenjör här vid Forsbacka någongång i början av 1900-talet? Vid det här laget var Mira nästan lite svettig.

-Ah! Du menar… Hejkonen? (vanligt missförstånd när det gäller morfars efternamn) De hänger en trappa upp. Allihopa.

Upp, upp på skakiga ben. Och…

Där satt de. Exakt på samma ställen och i samma miljö som de en gång satts upp. Tårarna bara sprutade.

Där. Var. Morfar.

Allt som allt sju blyertsteckningar av olika tjänstemän på Forsbacka bruk, åren 1911-13.

Försiktigt lyfte jag ned dem och började fotografera. Frihand. Dåligt ljus. Men det gör inget. Det är morfars bilder och det viktigaste var att jag fick med mig någon sorts dokumentation.

Morfar var en duktig tecknare. Det är inte helt lätt att så fånga människors blickar och få dem att behålla skärpan.

Carl Magnus Jonsson f. 1887

Carl Julius Lindström f.1887

Valfrid Eriksson f. 1881

Ture Östberg f. 1881

Axel Fornander f. 1876

Gösta Heijkorn f. 1881. Morfar.

Matt och en smula skakig men lycklig klev jag ner i den vackra matsalen för att äta en sen lunch.

Mitt stora tack till värdshusets innehavare för hjälp, intresse och stort tillmötesgående!