tisdag 28 oktober 2008

Storsjöhamnen

Nere i storsjöhamnen i Tulavall satt en flicka som hette Ellen Skärvmarck. Hon var fjorton år och nästan elva månader. Det var i oktober, och solen höll på att gå ner. Dagen hade varit så där vanligt höstvacker. Ellen hade strövat längs stränderna och klättrat i Parkbergen, ensam och för sig själv, och hon hade tänkt att bara ta sig en hastig sväng genom hamnen innan hon gick hem.

Men i solnedgången skedde en förvandling. Allt vasst glit­ter försvann. Istället kom där en djupnande glans. Färgerna blev färre; mäktigare. Formerna blev tydligare; träden, hus­taken, kajernas längder och klippornas stup.

- Hon ville inte lämna förvandlingen. Hon ville inte trängas under tak och inom väggar. Hon satte sig på en magasinstrappa invid en kaj. Där var folktomt och stilla. Hon satt och såg på skeppen för ankar på redden och bortom skeppen himlarnas vida rum.

Här, där älven mynnade ut och havet låg öppet, var vatt­nen nästan alltid oroliga. Vågorna bytte mellan sig flisor av färg, himlens bleka ljus mot molnens gråblå mörker. Ellen satt och såg. Hon kände sig sorgsen. Hon kände sig hemma i en fridfull och god sorgsenhet. Det var flera timmar sedan hon behövt tala med någon.

Längs kajerna, bortifrån Drottningbergshållet, kom lunkande en liten karl. Han var svart, ja, tänkte hon, han är ritad med tusch. Men så kom han närmare, han kom in i ett sista bjärt solskott och blev gul. Och sedan blev han blågrå och grå. Det var förbryllande. Men när hon tänkte efter var det som det skulle vara: hamnen var en vattenfärgsbild som hela tiden målade om sig.


Irmelin Sandman Lilius, ur Främlingsstjärnan.

1 kommentar:

Det är alltid lika spännande att få veta vad någon tycker. Markera Namn/URL om du inte har något Google- eller Bloggerkonto. Har du ingen URL så räcker det att fylla i namn. Eller alias. Du kan vara anonym också om du vill.