Privat O

Vi åkte ner till Listerlandet den där eftermiddagen. Struntade i jobbet och for söderut alldeles för snabbt med skuldkänslor i bakhasorna och känslan av äventyr surrande i halsgropen. Mitt i vintern var det, väder och årstid har sällan vett att anpassa sej till vårt behov av passion och äventyr.

Diset låg som en gammal madrass över landskapet och inte färrän vi kom ut ur skogen lättade det såpass att vi kunde köra ännu fortare.

Det fanns en hemlig vik där nere. Ett Privat O som jag ville visa dej. Ett sommarparadis som stelnat i kölden och vitnat i sin tystnad.

På småvägar letade vi oss fram och fann den rätta avtagsvägen. Sista biten fick vi gå.

Björnbärssnår. Sand som har ett alldeles eget ljud. Vassruggar och fras.

Vi traskade i sandstrandkanten där tången blåst iland och frusit som nyklippt tårtpapper. Dyningarna vaggade och det behövdes inte särskilt många ord. Sagan om viken behövde inte berättas.

Och längst där ute fartygen: handelsflottan och kriget.

Kommentarer