Slagna hjältar i spåren efter Alfrida

Milda himmel vad det blåst inatt! Jag vaknade gång på gång av att lösryckta grenar daskade in i fönstren. Flaggstångsgranens belysning piskade och slingrade som krampande ormar och jag väntade bara på att hela härligheten skulle kollapsa. Vindstötarna dånade i takskägg och trädtoppar och lät som artilleri på avstånd alltmedan snön yrde vågrätt i blåsten. Naturligtvis for soptunnan ikull.

När dagen till slut grydde stod flaggstångsgranen kvar och inget träd hade fallit, även om hela tomten var dekorerad med kottar, grenar och kvistar likt stokastiskt raster.

När jag kom till jobbet däremot...

Såg det ut såhär:

Jag undrar förresten varför stormen fått namnet Alfrida. Hon har ju inte namnsdag förrän imorgon. Fast det är klart, man kan ju inte namnge en storm Nyårsdagen. Och Svea finns visst redan.

Det har uppenbarligen för vana att bralla rätt friskt just mellan jul och trettonhelgen. Jag minns hur vi tampades med Egon för tre år sedan. Och blir det inte storm, så blir det Trettondagsyr...

Pust!