Millesgården – terrasserna

Jaha. Där ligget det. Konstnärshemmet som paret Milles lät bygga som bostad och konstnärsateljé. Det ritades av arkitekten Karl M. Bengtson och invigdes 1908. Senare knoppade huset av både här och där, i samarbete med Carl Milles halvbror, arkitekten Evert Milles.

På vägen upp från nedre terrassen följer man Himmelstrappan och passerar då ett antal mindre terrasser, alla fyllda med skulpturer, ofta på ett ganska humoristiskt vis. Ödlor, sköldpaddor och skalbaggar kikar fram där man minst anar det. Det gäller att ha ögonen med sig.

Den här gossen har jag stiftat bekantskap med förut. Eller om det var hans bror. Hursom sitter han och hans bror också sida vid sida ute i Ulriksdals slottspark, beställda av en engelsk lord. Ulriksdalsgrisarna köptes in av kungahuset och sitter numer där de sitter. Dessa två gentlemän på Millesgården är kopior. Eller original. Eller nåt. Livet är grymt.

Längs en stolt kolonnad av Vätögranit kan man knastra omkring i gruset och beskåda bland annat en skulptur av Sven Hedin på kamel och ett Poseidonhuvud.

På övre terrassen kan man finna Susanna i badet. Just den här dagen skulle man snarare kunna säga Susanna i duschen. Dammen var från början så djup att den dög som simbassäng, men har gjutits om så många gånger att den nu på sin höjd duger som plaskdamm. Åt Susanna.

Den inre gården som förut kallades Vattugården omramas på ena sidan av huvudbyggnaden och på andra sidan av den loggia som nu inrymmer antiksamlingen.

Mitt i bild den stolta skulpturen Solsångaren. Han lyckades inte just den här dagen…  och inne i rododendronbusken hukar Swedenborg till skydd för regnet.

På terrassen framför ingången löper stenlagda gångar kors och tvärs i gruset. De ser förvånansvärt moderna ut och jag gillar dem skarpt.