Dartmoor

Vi åkte tvärs över Dartmoor på vår färd mot Englands sydvästra kust. Rakt opp på kalfjället kändes det som, efter de otroligt lummiga mer låglänta trakterna runtomkring.

Dartmoor – fyllt av får, ponnies, pixies och…  svarta hundar!? Att det är en plats som är omgiven av sagor och sägner råder inget tvivel om.

Från början växte här träd. Men ungefär som vid de kala klipporna i Bohuslän röjdes skogen av de första bebyggarna. Röjdes för odling och bete och det vanligaste sättet var att bränna. Svedjebruk. Men brasorna höll sig väl inte alltid inom givna ramar. Området var högt, klimatet ändrades och surare regn började falla. “Kalfjället” var ett faktum och fåren hjälper till att hålla växtligheten i schack än idag.

Till saken hör att jordlagret här är väldigt tunt och under det ligger väldiga granitmassor, som här och där går i dagen med mäktiga formationer; tors. Den högsta, High Willhays, mäter hela 621 meter.

Här regnar vanligtvis rätt mycket, är förhållandevis milt och allt det grönaste gröna som syns på bilderna är faktiskt ormbunkar. Stora ormbunkar.

Även här finns vilda ponnies och klickar du på bilden ovan, kan du faktiskt ana den lilla flocken Dartmoorponnies som springer över heden.

Utefter vägarna låg fåren tätt tryckta till häckar och murar för att söka skugga i solgasset.

Nedanför kullarna i öster breder åter det typiskt rutiga engelska landskapet ut sig som om ingenting har hänt.

Vid vårt besök i England råkade det vara värmebölja. Vi läste av 31 grader i skuggan några eftermiddagar. Och en kvinna vi pratade med, sa att så här varmt har vi inte haft det sen 1988!

Soldiset låg tungt över landskapet. Cumulusmolnen bullade upp sig, och sjönk ihop med ett pysande framåt kvällen. Men ingen urladdning. Inget regn. Och vi fäktade och och sökte skugga bakom husbilen så gott det gick.