Skidmode för 100 år sedan

När jag åkte till jobbet imorse hamnade jag bakom en cyklist som trampade på för glatta livet. Han var iförd svarta cykelbyxor med limegröna revärer, cykeljacka med liknande limegröna revärer, cykelskor, cykelhandskar och slimmat vurpollon på skallen. Cykeln var en avancerad variant med racerutseende och farten var betydande. Och så brukar de allra flesta (i alla fall manliga) cyklister jag stöter på, se ut. Det var längesedan jag såg någon…  vanlig cyklist. Jag menar…  som sitter rakt upp och ner och liksom bara hojar. Iförd vanliga kläder.

När jag sedan hittade de här bilderna i mitt gamla arkiv, kunde jag inte låta bli att småle.

Bilden ovan, som föreställer farmor och två av hennes syskon, visar att även för cirka hundra år sedan var det någon sorts mode som gällde vid tagande av friskluft. Lappvarianten! Barnen – vid pass Djursholms horisont – skulle se ut som små samer med hätta, kolt och näbbstövlar.  

Även dessa små gossar, troligtvis ett par av farmors bröder, är iförda friskluftsuniform i form av ett par likadana, väldigt fina ollar. (Vem säger förresten olle idag?)

Medan dessa unga gentlemen hasar runt på nederbörden iklädda lite vad de fick tag på. Däremot tycker jag stavföringen är en smula originell. Som om de skulle gå på kryckor. Sådana där gammaldags kryckor.

Hursomhaver satte dessa bilder av gammaldags skidåkare kontra moderna cyklister igång en del funderingar om hur man kan se ut och hur man tror sig vara tvungen att se ut och vilken roll den moderna sportklädsindustrin har i sammanhanget.

Eller går det fortfarande – vid pass Djursholms horisont – att ge sig ut på jonnen eller skidorna iförd vad man haver?