Normandie

Oåterkalleligt är sommaren slut. Träden gulnar och temperaturen sjunker obevekligt. Vad göra?

Man kan resa söderut. Man kan ta sin husbil, packa den full med det pick och pack man behöver och tillryggalägga några mil för att, om möjligt, få sig några sensommardagar till.

Vi gjorde det.

I Tyskland såg det ut ungefär som här. Inte fullt så kallt, men omisskännligt höst. Regn. Blåst. Men inte så förfärligt. Inte så kalla nätter.

Närmare kusten blåste det fortfarande. I Oostende sov vi på torget. Mitt på torget nedanför den här katedralen. Inte på en ställplats, utan utanför en restaurang där vi åt en god fisksoppa på kvällen. –Finns inte en parkeringsvakt här före klockan nio i morgon bitti, sa vår kypare. Vi stack före klockan nio.

Och så snirklade vi oss ned efter kusten. Gjorde små stopp och åt. Köpte bröd i de små boulangerierna så fort vi kommit in i Frankrike och häpnade över det färgstarka stadshustornet i Calais. 

Snart följde de fantastiska strandlinjer som jag tidigare bara läst om. Höga klippor som stupade rätt ner i havet.

Och där, på andra sidan La Manche, manschetten, England. White Cliffs of Dover. Att det låg så nära hade jag ingen aning om.

Fyrar finns det gott om längs den här vältrafikerade kusten. Den här hette Cap Gris Nez, och jag kunde naturligtvis inte låta bli att kalla den grisnäsan. Nåja…

Något som också låg som klumpar i halsen längs hela kusten, var dessa tyska bunkrar från andra världskriget. Otäckt. Obehagligt. Skrämmande.

Men tittade man åt andra hållet gick solen ner i västerhav. Viket ljus!

Fem minuter senare, just efter att vi passerat, traskade ett gäng hungriga och rädda hober fram genom den här skogen. Vi missade dem precis.

Och så…

Något av det allra mest fascinerande. Tidvattnet. Jag har aldrig sett tidvatten av den här graden förr. Flera meter.

Varsågod! Nu kommer jag i ett antal inlägg framöver att presentera vår husbilsresa till Normandie.