Honfleur – den impressionistiska staden

-Om ni ska besöka Normandie, så bara måste ni åka till Honfleur! sa husbilsvännen innan vi åkte. Han hade själv kuskat runt på den kanten av Frankrike i ett par veckor i somras. Och till Honfleur åkte vi.

Det ligger vid Seinens strand, mitt emot Le Havre – Frankrikes näst största hamnstad efter Marseille. I Le Havre struntade vi. Vi tog istället den makalösa Pont du Normandie över Seine och svängde sedan raskt av åt höger.

Pont du Normandie stod klar 1995 och var då världens längsta snedkabelbro.

Efter att ha knuffat runt husbilen i gränderna i sökandet efter parkeringsplats åkte vi helt sonika ut igen och hittade där den största ställplats jag hittills har sett, bara några hundra meter från stadskärnan. Där stod hundratals husbilar.

Väl installerade där, kunde vi äntligen beträda den lilla staden.

Och bland husen runt den gamla hamnbassängen kunde vi verkligen få vårt lystmäte av…  vad säger man? pittoreskositet? Det tyckte alla andra turister också, så vi drog oss rätt raskt längre inåt gränderna. Men jag förstår varför impressionisterna, både kompositörerna och målarna, bland andra Gustave Courbet, Eugène Boudin och Claude Monet, fann ett helt nytt upptryckssätt här; vattnet i hamnbassängen målade akvarell på de skifferklädda husväggarna.

Bara några få kvarter från “turistgatorna” flöt det vanliga, franska livet på i sin egen takt.

Men mitt på det lilla torget låg en märkvärdig liten kyrka, Sainte Catherine, som lär ska vara Frankrikes största träkyrka. Och inne i kyrkan pågick, dagen till ära, ett hejdundrande bröllop.

I den här delen av Frankrike, departementet Normandie, regionen Calvados, är det mycket vanligt att man använder sådana här terrakottahuvar - cheminée en terre cuite - på sina skorstenar, en till varje rökgång.

Vi har sett dem förut i andra delar av landet, och fallit i hjälplös förälskelse. Gång på gång under vår fortsatta resa åkte vi in på olika bricolager för att försöka köpa, men vi hade hunnit utanför fina skorstenshuvdistriktet och hittade bara sådana som såg ut som uppochnedvända blomkrukor. Tydligen är förekomsterna ytterligt lokala.

Men visst är de fiiina!

Korsvikeshus är typiska i Normandie, och vi såg dem i alla storlekar och färger, både här och överallt annars.

Honfleurs store son är naturligtvis Erik Satie, och hans födelsehus är numer museum.

Inne på de små gårdarna pågick ett alldeles eget liv, fjärran från turiststråken. Där doftade mat, torkades tvätt, hördes barnskratt, odlades blommor. Man ville gå in…

En positivhalare satt på torget. I en liten korg bredvid hans kärra låg en kattunge och kikade sig omkring. Och en valp. Ser du den bruna lilla tassen?

Och naturligtvis. Vi är i Calvados. Äppeldistriktet framför andra här i Frankrike. Men vi köpte inget. Inte här. Vi ville besöka en riktig äppelgård.

Efter att ha strosat och tittat i ett par timmar blev vi trötta i foten och gick tillbaka till vår ställplats och vår husbil. För att återvända lite senare i den sammetssvarta natten.