Där, mellan hav och land, på sand som skrider

Vi åt vår frukost i Højen, det som idag kallas Gamla Skagen, och på stranden träffade vi ett par som även de hade en Tollare. Medan våra hundar lekte på stranden berättade de om Råbjerg mile och att vi absolut måste åka dit på vägen tillbaka.

Och så gjorde vi.

Redan på långt håll syntes den enorma sanddynen som en ljusreflekterande, böljande kudde över landskapet, och när vi kom nära tappade vi nästan andan. Europas största sandlåda! Som dessutom rör på sig.

Råbjerg mile är en vandrande sanddyn som täcker en yta på drygt 1 km² och som har en höjd på omkring 20 m.

Från år 1900 och fram till idag, har den vandrat en och en halv km österut med en hastighet av cirka 15 meter om året. Detta innebär att den om ett antal år kommer att traska in på stora landsvägen mot Skagen.

Det som eventuellt kommer i dess väg och inte kan flytta på sig, täcks över och dyker upp igen efter omkring 40 år, när dynen har passerat.

Det är nästan som om den lever, milen. Sanden ilar ständigt över kanter och kammar och inga linjer blir riktigt skarpa. De suddar till sig. Rör sig. Och kommer man för nära så sticks de.

Å ena sidan havet…

Å andra sidan skogen, landskapet och… vägen.

Fascinerande.

Visa större karta

Rubriken till detta inlägg är en strof ur Evert Taubes Inbjudan till Bohuslän.