Om barndomsminnen, glimrande upplevelser och om att åka fort och uppochner

Som ni kanske förstår har jag varit på Gröna Lund. Men inte för att roa mig utan för att arbeta. Kameran gick varm och nacken fick spärr av allt uppåtstirrande. Själv skulle jag inte sätta mig i Fritt fall eller Insane om jag så fick betalt.

När jobbet var färdigplåtat tog jag mig en liten stund för mig själv och strosade runt och spanade lite. Alltså måste jag meddela att mina Djurgårdsidyller båda befann sig inom nöjesfältets hank och stör.

Idyll nummer ett, det fallfärdiga rucklet, är Gröna Lunds spökhus och idyll nummer två är Pettsons och Findus hus. Jag kunde inte låta bli att fotografera dem som om det varit vilka spännande ställen som helst. Jag hade gärna klivit in i båda två, men de var inte öppna. Det var bara åka fort och uppochner som var igång.

Även ett nöjesfält modell större kan ha vinklar, vrår och motiv som manar till eftertanke och får mig att lägga huvudet på sned. Av någon outgrundlig anledning lägger jag alltid huvudet på sned när jag ska ta in ett motiv. Se om det har något. Om det håller, rätar jag (eventuellt) upp skall'n igen och tar bilden.

En glimrande barndomsupplevelse jag bär med mig är från ett sommarskymningsliseberg. Kulörta lyktor i träden, lysande svampar (!) som växte i parken, förväntan. Hela vida världen i en gyllene såpbubbla. Lilla barnets svettiga hand i pappas stora, trygga. Äventyr.

Jag önskar och hoppas att de små idag finner samma förväntan och glädje och barndomsminnen att bära med sig hela livet när de exempelvis får se Pettsons hus och trädgård. Jag tror det.

Tids nog kommer de att tvingas vara störst, bäst och vackrast och vara "kärring" om de händelsevis inte vågar åka fort och uppochner.