Pic du Canigou

En av dagarna mellan nyår och trettonhelgen åkte vi till Taulis i Pyrénées-Orientales, för att hälsa på släkten. Vi brukar åka den östra vägen, den via Amélie-les-Bains, men den här gången hade vi personbil och behövde inte tänka så mycket på smala, slingriga vägar.

Alltså tog vi N116 mot Andorra och svängde av mot sydost vid Bouleternère in på den lilla, kurviga D618.

Redan från motorvägen syntes berget Canigou tydligt.

Väg D618 följer i stort sett den lilla ån Boulés sträckning och i den ena hårnålskurvan efter den andra klättrade vi stadigt uppför.

Vid ett tillfälle kom vi runt en krök, kanske den högsta punkten på just den sträckningen, och där låg hon igen i hela sin prakt Pic du Canigou, snöklädd, lysande och drygt 2700 meter hög.

Hon syns nerifrån slätterna norrut, från Medelhavet vid Agde och två gånger om året, i februari och oktober, syns hon i solnedgången ända till Marseille 26 mil åt nordost. Och så kan det nog bli om man sticker nästan tre kilometer rakt upp i luften.

De gånger vi varit i den lilla byn Taulis och hälsat på familjen, har jag undrat varför hon inte syns därifrån. Hur kan ett så stort berg bara försvinna? Men den här gången såg jag henne faktiskt. Och det berodde på att hon var snöklädd nu och att vi hittills varit här sommar och höst. Då har hon bara varit en topp bland många andra.

Det gladde mig. Jag kunde nästan inte slita ögonen ifrån henne. Det känns som om hon nästan blivit “mitt” berg.

Kringelvägar, krångelvägar…  Högt upp i bergen. Och hit har vi varit med husbilen. Jodåsåatt.