Miras Mirakel

Välkommen till Stadra Vinterscen!

2012-02-15T10:17:00.004+01:00

Shakespeare on ice

fredag 24/2 kl 19 och lördag 25/2 kl 18

Biljetter 200 kr. Ungdom t o m 18 år 100 kr.
Medlem i vänföreningen 100 kr Köp biljett på Teaterfoajén

Följ Kultur- & Måltidsväg 244 till
Bergslagens vackraste spelplats. Kultur och natur i skön förening.

Länk till Stadra Sommarscens hemsida

Essinge kyrka

2012-02-14T21:02:00.001+01:00

Många gånger, när jag åkt på Essingeleden, har jag undrat över det höga, smala torn som står mitt på ön Stora Essingen utanför Stockholm. Det ser ut att växa rakt upp ur klippan och jag har, från motorvägen, spanat förgäves efter någon kyrkobyggnad i närheten.

Därför var det spännande när vi, vid söndagens utflykt, kunde åka upp till Stora Essingens högsta punkt och ta tornet och den eventuella kyrkan i närmare beskådan.

Stora Essingen, som är en ö väster om Stockholms innerstad, var i stort sett obebyggd fram till 1800-talets mitt. Omkring 1870 byggde arbetare från Ekensbergs varv sina bostäder längs stränderna. Senare byggdes också sommarstugor. 1916 inlemmades ön med Stockholm. 1923 fastställdes stadsplan 1928 fick Stora Essingen fast broförbindelse. Först efter detta började bebyggelsen ta fart.

Något som förvånade mig när vi åkte runt på ön, var att det fanns så många hyreshus. Det är egentligen bara runt strandkanterna som det ligger villor.

Och mitt på ön tronar kyrkan.

Essinge kyrka byggdes som en treskeppig basilika 1957–58 och invigdes 1959. Arkitekt var Cyrillus Johansson, som vann en arkitekttävling som utlystes redan 1943. Att det tog så lång tid innan kyrkan började byggas, berodde bland annat på att man byggde församlingshemmet först.

Jag hade inte ens tid att gå och känna på porten den här gången. Vad jag kunnat läsa mig till är kyrkan ganska avskalad och ren inuti. Däremot ska där finnas en fin glasmålning ovanför altaret, Avsked och återkomst, av Einar Forseth. Glasmålningen var ursprungligen tänkt för Karolinska sjukhusets kapell, men kom på plats här i Essinge kyrka 1988. Varför den inte hamnade på Karolinska vet jag inte.

Inne i kyrkan ska dessutom finnas fina mässingslampor som arkitekten ritat. Jag är svag för mässingslampor…

Himmelens port klädd i koppar. När jag var liten trodde jag att när solen strålade ner så där ur molnen, så var det Gud Fader som tittade ner. Uppenbarligen var jag inte ensam om det.

Ovanför porten finns tolv små nischer och en stor. I nischerna står skulpturer i bohusgranit av konstnären Torolf Engström, och de ska symbolisera Kristus som Försonare mellan olika folkslag. Essinge kyrka kallas för Försoningens kyrka. Torolf Engström är samme konstnär som gjort Livsbåten, som jag skrivit om på bloggen tidigare.

Skulpturerna satt inte där från början. Kyrkvärden Bertil Holmberg kom med förslaget och det genomfördes 1961.

Ganska roliga gubbar och gummor! Undras vilket folkslag den nakne mannen ska representera? Eller mannen med spaden…

Kampanilen eller klocktornet är ändå det som jag finner mest fantasieggande. De tolv murpelarna mellan fönsteröppningarna ska symbolisera de tolv apostlarna. Där innanför hänger tre klockor som kallas Tron, Hoppet och Kärleken. Och jag undrar vad det är tänkt att man ska göra på balkongen? Kanske ska prästen stå där och predika vid friluftsgudstjänster…

Fakta: Broschyren Essinge kyrka av Elisabet Jermsten, 2004, Stockholms stift.

Ulvsunda slott

2012-02-13T19:42:00.002+01:00

Äntligen blev vädret sådant att det gick att ge sig ut och fotografera utan att förfrysa händerna. 2 plusgrader och en sol som faktiskt värmde, gjorde att söndagseftermiddagen gick att använda till en liten utflykt med kameran.

Turen gick till Ulvsunda slott. Adressen är Margretelundsvägen i Bromma, och slottet ligger en smula inklämt mellan Ulvsundavägen och en liten vik av Ulvsundasjön. Runt om brusar både fyrhjulig och flygande trafik och i den en gång så pittoreska fonden tvärs över sjön tronar en packe höghus.

Slottet uppfördes 1644-1647 av fältmarskalk Lennart Torstenson och hade från början ett spetsigt tak klätt med kopparplåt. Slottsfasaden pryddes av al frescomålningar föreställande romerska krigare.

Efter ett antal olika ägare förvärvades Ulvsunda i början av 1800-talet av en baron von Essen, som sålde kopparplåten, sänkte taket och putsade över de romerska krigarna. Månne koppar var lika eftertraktat då som nu eller var det bara rysligt omodernt? I vilket fall som helst bör fasaden med romerska krigare varit rysligt omodern. Bort med den!

Något som fångade min blick när jag strövade omkring här, var de konstfullt utsirade ankarslutarna.

Ankarslutar är som en sorts sprintar som träs genom en ögla som sitter på ett ankarjärn som i sin tur fäster eller bär ett bjälklag inne i byggnaden. Ofta kan man med hjälp av ankarslutarnas utformning bestämma åldern på en byggnad.

Här tycks slutarna liksom försvinna in under takfoten.

Och här dyker ankarsluten in under en med största sannolikhet tämligen senkommen balkong.

Baron Gustaf Åkerhielm ägde slottet vid slutet av 1800-talet och vid hans bortgång kom slottet i dåvarande landstingets ägo. Landstinget använde Ulvsunda som vårdhem här för ”sinnesslöa, alkoholskadade och andra kringstrykande varelser”.

1976 blev slottet, efter omfattande renovering, landstingets utbildningscenter.

Idag ägs Ulvsunda återigen av privatpersoner och används som konferens- och hotellanläggning. I flyglarna finns individuellt inredda rum med fantasieggande namn.

Den gamla bilden nedan, som visar det spetsiga koppartaket, är hämtad från Gripenhielms Mälarkarta från 1689.

Kanske var det sista gången jag fick se parken i orört skick. Här har nämligen styckats av mark och det ska byggas radhus och villor. Exklusivt så det heter duga med ett slott som närmaste granne. Men jag kan ändå tycka att parken borde fått vara orörd. Dessa gröna lungor och oaser behövs i vår alltmer förtätade stad och de hus man planerar att bygga följer, såvitt jag kan förstå, det för tillfället rådande modet; nyfunkis. Platta, fyrkantiga lådor som inte gör någon människa glad. Utom möjligtvis dem som får se dem från insidan.

Varför inte, om nu här prompt ska byggas, göra hus som anknyter till miljön, som man till exempel gjort vid Viggbyholms herrgård i Täby.

Vill du se Ulvsunda slott i sommarfägring, kika gärna in på Slottsträdgårdsmästarens eminenta blogg!

Dessa fantastiska män i sina flygande maskiner

2012-02-09T14:41:00.001+01:00

Illustrationer av Björn Karlström ur Flygäventyr från hela världen av Lennart Sundström. 1947

Min kära gamla Husqvarna Automatic

2012-02-07T21:41:00.003+01:00

Jag lärde mig sy på mors gröna Husqvarna Automatic 21A, tillverkad av Husqvarna Vapenfabriks Aktiebolag 1958. När jag flyttade hemifrån kunde jag ju inte norpa med mig mors maskin, utan jag köpte en egen, exakt likadan. Redan då 20 år gammal och i skick som ny.

Och jag har den kvar. Med alla originaldelar intakta inklusive väskan och boxen för pressarfötter.

Jag älskar min symaskin! Hur mycket har jag inte sytt på den genom åren. Allt från skjortor och klänningar till väskor och bomkapell. Och den orkar allt.

Ett tag sydde jag faktiskt väskor på beställning till Sveriges Radio. De hade en reportagebandspelare (Sony TCD3 för tekniknörden) av behändigt mått som jag kommit på en praktisk väska till, med plats för mikrofon och sladdar. Sydde och sålde en hel del, vill jag minnas...

Med hjälp av mönsterkamsatsen har jag dekorerat underlakan som finns kvar fortfarande. Jag köpte prima kvalitet lakansväv och sydde till både mor, syster och mig själv med mönstersöm i olika färger.

Bruksanvisningens layout har allt man kan önska av 50-talsformgivning.

Det slår mig när jag tittar i den gamla bruksanvisningen, hur mycket man lappade och lagade förr. Omständigheterna var små och att slänga och köpa nytt kom inte på fråga. Kanske borde vi börja så igen, om vi ska tänka oss att vara miljövänliga och resurssnåla.

Vad säger ni förresten om håhå? Behå kom ju att leva vidare både som plagg och som begrepp, men håhå??? –Tjenna! Jag skulle vilja köpa en håhå! Har ni nåt i min storlek kanske?

Och när jag kom fram till den här sidan, fick jag en sur smak av dåligt samvete. Det var nog rätt länge sedan min ögonsten fick sig en slurk av symaskinsoljan… Jag lovar. Jag ska!

Men alldeles smärtfritt har det inte gått genom åren. Trampan har fått fnatt och spolen blev lite sned. I Sundbyberg finns Symaskinsverkstaden i Sundbyberg AB som fortfarande tar sig an gamla antikviteter och till och med kan krafsa fram reservdelar. Guld!

Jag älskar min Husqvarna Automatic 21A. Måtte den leva länge än!

Nu ska jag gå ner och leta reda på symaskinsoljan åt min 54-åring!

Skiraste dröm...

2012-02-05T18:35:00.003+01:00

Så vit som en snö

2012-02-04T19:09:00.002+01:00

Sol, -12°, NV 1 m/s, 0.0 mm/h, 88 %, 1040 hPa

(Musik: Lars-Erik Larsson, En Vintersaga, op 18, sats 1. Stockholm Philharmonic Orchestra, Stig Westerberg)

Vi packar platta paket…

2012-02-02T17:25:00.000+01:00

…du skruvar och muttrar…

By the way… Köket är snart klart. Det har blivit åtskilliga turer till Det Stora Möbelföretaget.

Februari

2012-02-01T01:45:00.001+01:00

Abel Grimmer (1570-1620) Februarius

Månadens HSB 30 år: Rödabergsområdet, Stockholm

“Rödabergsområdet mellan Torsgatan och Vanadisplan är en av de nyexploateringar i Stockholm, som tydligast visar tjugotalets nya stadsplaneideal: intimiteten i kvartersgårdarna och enhetligheten i huslängornas form och färgsättning. Stadsplanen fastställdes 1924. De hus som nu förvaltas av Hyresgästföreningens i Stockholm Bostadsrättsföreningar Humleboet 17, Kannan, Myrstacken, Verdandi och Nya Humleboet byggdes 1925-1926 och innehåller 553 lägenheter, varav många med en planlösning som föregriper moderna smalhusplaner. I Rödabergsområdet finns en av landets första panncentralanläggningar. Arkitekt för området var Sven Wallander / John Edoff, Nils Lindberg, Anders Löfgren.”

Falugatan och Rödabergsgatan

Läs mer om Röda bergen

Hyacinterna

Yrsnön virvlar mot min ruta
i en snart försenad vinter,
men på fönsterbrädet dofta
nyutspruckna hyacinter.

Dag för dag jag sett hur bladen
raskt ur lökens mörker stuckit
och hur blomsterklasen tätnat,
hur den luft och ljus har druckit.

Ljuva under, som så spirar
gåtfullt ur en lök, som sparats
och i källarns mörka dunkel
vintern över har förvarats.

Gräddvit nu din klase lyser,
bländande som silverskummet.
och dess friska vällukt svävar
vinglätt genom morgonrummet.

På Arkadiens mjuka ängar
flöt en gång din blomsterbölja -
genom seklers sekler kan jag
spåren av din skönhet följa.

Herden med sin fårflock såg dig,
full av daggens klara tårar,
någon gång i Greklands fjärran
evigt solbelysta vårar.

Är det musers fläkt jag anar,
är det blåa nejders linjer,
är det källors sorl jag hör bland
lundar av oliv och pinjer,

när mitt snöigt skumma fönster,
fyllt av februarivinter,
plötsligt mig förhäxar med en
sydlig doft av hyacinter...

Hans Dhejne

Illustration Ann Margret Dahlquist-Ljungberg

Månadens husdjur

8-9. Norsk fjordhäst. Den norska fjordhästen, även kallad västlandshästen, härstammar från de västnorska fjorddalarna. Den är en stor ponny, mankhöjd 135-145 cm och vikt 350-450 kg. Under de senaste årtiondena har rasen avsevärt förbättrats genom avelsurval.

Fjordhästen har litet och välformat huvud, kort hals samt kort och låg manke, även korset är kort och något sluttande. Benställningen är vanligen något kohasig men extremiteterna är av utmärkt kvalitet. Färgen är black, oftast gul black med tydlig »ål» utefter ryggen. Manen klipps, vilket bidrager till den karakteristiska ståndmanen, som är mörk utefter mittlinjen men ljus på sidorna. Temperamentet är livligt, men samtidigt fromt. Fjordhästen är mycket energisk och även uthållig. För lättare jordbruks- eller skogskörslor är den en alldeles utmärkt häst. Den har även god travförmåga. I vårt land förekommer endast enstaka fjordhästar, men i Danmark bedrivs en ganska betydande avel med denna häst.

Ur Husdjuren i färg från 1958.

Läs mer om böckerna jag hämtat materialet ur

Kajsa och jag

2012-01-31T14:41:00.006+01:00

När jag sitter och går igenom mina gamla negativ för att publicera på Miras Mörkrum, händer det att jag hittar någon annans (läs P:s) bilder på min film. Jag kan ju inte lägga ut dessa i Mörkrummet, eftersom det inte är jag som tagit dem, men jag kan ju inte undanhålla dem heller.

Det är ju Kajsa. Och jag...

I mars 1983...

Mont Sainte Victoire – det svårfångade berget

2012-01-30T20:38:00.002+01:00

I september 1998 for vi till Provence. Det blev en märklig resa eftersom Hussen redan dag två hamnade på sjukhus. Som tur var, var vi i närheten av Aix en Provence och dess sprillans nya universitetsjukhus, men oron för oss andra, som hukade på ett närbeläget hotell, blev ändå ganska stor.

På morgonen dag tre stod min svärmor och jag på balkongen och tittade mot horisonten och staden. –Det ligger ett stort berg därborta, sa hon. Det syns inte, men det är det berget som Cézanne målade av gång på gång.

Men berget dolde sig i sin molnslöja och vägrade visa sig. Det var nästan så jag trodde hon skojade med mig. Inte kunde det väl ligga ett över 1000 meter högt berg där?

På eftermiddagen dag fyra började vi kunna skymta någonting över trädtopparna. Jo faktiskt. Något som skulle kunna vara ett berg låg där borta.

Och på morgonen dag fem hade Sainte Victoire beslutat sig för att visa sig i hela sin prakt. Visserligen i dämpad kolorit, men ändå. Där låg det.

För att få tiden att gå, beslöt vi att åka till berget och, om möjligt, runt det. Jag tog bilder hela tiden men det var som om berget fortfarande inte riktigt ville visa sig, för när jag fått mina bilder framkallade, såg flera av dem ut som om de var tagna under vatten. Berget VILLE inte.

Till slut fick jag i alla fall några bilder, tagna från bilfönstret under färd, som visade kalkstenskolossen i hela sin majestätiska prakt.

Högst däruppe tronar ett kors, Croix de Provence, 19 meter över bergskammen.

Det är bara den södra sidan som reser sig så spektakulärt över det omgivande landskapet. Den norra är bara en enda långsträckt sluttning klädd med skog och buskar.

Många är de konstnärer som sökt fånga det gäckande berget genom åren, men mest idog var nog i alla fall Paul Cézanne, som målade Sainte Victoire ur olika vinklar flera gånger under ett antal år.

Cézanne hade uppenbarligen inga svårigheter att få berget att fastna på bild. Och bra blev det också.

Och Hussen då, på sjukhuset? Jo, allt gick bra och vi kunde slutligen få lite semester, fast vår vistelse i Provence blev en smula udda. Den gången.

Louis-Marie Lanté – La Modiste

2012-01-29T21:14:00.000+01:00

Så har då turen kommit till modisten, hattmakerskan, i min presentation av Louis-Marie Lantés handkolorerade grayrer; "Costumes Parisiens".

Lantés bilder graverades av Georges-Jacques Gatine, och se bara med vilken oerhörd noggrannhet alla linjer är utförda.

Som sig bör, bär modisten på en stor hattask. Undrar vilken kreation som kan finnas i den?

Vilken klänning! Och vilka små fötter!

Och så här ser hela modisten ut.

Här kan du se fler Costumes Parisiens

En liten Wira

2012-01-28T19:23:00.001+01:00

Wira bruk är ett ställe jag gärna återvänder till och den här lördagen hade vi ett alldeles särskilt ärende…

Förutom att ta en liten promenad och titta på hus, dammluckor och vatten…

Så behövde vi krokar till köket. Och det visste jag fanns fina handsmidda i butiken.

Här vid Wägerths konstsmide finns heltidsjobb för tre smeder fick vi veta, och butiken innehåller verkligen mycket vackert att titta på. Handduken som spikarna ligger på har Mor vävt och broderat med sitt monogram. Vackert.

Och krokarna blev fina på sin plats, det kan jag lova.

Läs mer om Wira här.

Vildsvinet och skalbaggen

2012-01-25T08:07:00.000+01:00

Jag har förut presenterat det ena av två vildsvin i Ulriksdals slottspark. Den kralliga vildgris som förundrat följer en liten ödlas väg upp längs dess ben. Här kommer gris nummer två.

Det är nåt som kroper längs hans ben också…

Sakta uppför… Dock ej ormet…

Utan en liten skalbagge!

De båda vildsvinen gjordes 1929 av Carl Milles, som utförde dem på beställning av en engelsk lord. Så småningom köptes de in av svenska kungahuset och finns idag här vid Ulriksdals slott.

Svenska Turistföreningens Årsskrift 1908

2012-01-24T07:54:00.000+01:00

Sveriges förste turist

Föredrag hållet vid Svenska Turistföreningens årsmöte 1908
Af L. A. Jägerskiöld

”I höstas fick jag en uppmaning från Turistföreningens sekreterare att å Föreningens årssammankomst hålla ett föredrag' om Sveriges förste turist. Först tvekade jag om hvem han kunde mena. Jag förstod nog, att ej var det den där dådkraftige vikingen, som borta i fjärran Miklagård ristade upplandsslingor och runor på Pireus' marmorlejon. Ej heller kunde han gärna i denna församling och af mig önska en skildring af hur svenske män under storhetstiden sågo sig om i världen med de väldiga krigarkonungarna som förare, med svärdet som vandringsstaf och med läderkanonerna bland packningen. Ett ögonblick tänkte jag på Resare-Bengts halft mytiska vandringssaga, men så föll min blick på en rad längre ned i brefvet, och där läste jag biskop Billings bevingade ord sen i våras om 'honom som upptäckte Sverige', och då stod det ju klart för mig, att han med Sveriges förste turist menade Carl v. Linne."

Försvunna Skånska medeltidsstäder är ju onekligen en rubrik som låter spännande, och den gode Alfred B. Nilson räknar i sin långa artikel upp platser som Aos (Åhus), Whae (Vä), Tummaethorp (Tommarp), Rynestadh äfven kallad Luntertun och Bothstede (Båstad). Låter som en trevlig sökrunda att göra i försommar. Med husbilen.

Under rubriken Från Botkyrka till Salem, några vägledande ord för dem som besöka dessa bygder berättar K. J. Henrik Wittrock följande om vattenledningsverket i Norsborg:

“Vid Norsborg uppfördes den nya vattenledningens hufvudstation, och här finnas nu en ståtlig byggnad med de för vattnets befordran kraft- och pumpmaskinerna, sex stora cementerade, med glasstak öfverbyggda filtreringsbassänger samt diverse smärre hus. Bornsjövattnet ledes i en tunnel från sjön till Norsborgsverket; tunneln är närmast Bornsjön sprängd genom berg och har här en diameter 2,2 m, går med något minskad vidd genom lösa jordlager och fortsättes så af en ledning af armerad betong med 1,3 m. genomskärning. Ledningen från Norsborg till Stockholm, som i december 1904 sattes i förbindelse med stadens rörnät, är nära 1.6 km lång och består af metervida asfalterade järnrör. Den är afsedd för framförandet af hög 50.000 kbm. per dygn och lämnar för närvarande ungefär hälften af det vatten, som förbrukas i Stockholm; den andra hälften af den behöfliga kvantiteten hämtas fortfarande från Årstaverken. Vattentillgången i Bornsjön är emellertid så stor, att man efter framtida utvidgningar af anläggningarna kan härifrån taga mångdubbelt större vattenmängd, än som nu sker.”

Att ge sig ut på skolresa i 1900-talets början kunde uppenbarligen te sig som ett tämligen lyxigt företag, och en skollärare Victor Haak inleder besviket sin artikel “En skolresa till Stockholm” så här:

“Redan det år, då skolresebyrån i Stckholm första gången trädde i verksamhet, tänkte jag företaga en skolresa till hufvudstaden. Förslaget framkastades i skolan och mottogs med hänförelse af eleverna men icke så af föräldrarna. När det blef allvar af fick icke ett enda barn följa med. Man hade icke råd att kosta på sina barn en dylik lyxresa; och så fick frågan förfalla för den gången.”

Först då Svenska Turistföreningen började dela ut resestipendier, kunde barnen från den lilla småländska skolan få göra sin resa. Vad hela härligheten, lyxresan, kostade för 10 elever framgår av uträkningen ovan. Och då hade, förutom resestipendiet på 60 kronor, barnen fått jobba med att gräva och städa samt ortens föreläsningsförening bidragit med 8 kronor. Bortskämda var då ungarna inte på den tiden…

Och så följer ett antal fotografier mottagna från medlemmar runt om i landet. Någon har fotograferat sin gris, någon hemmagatan och ytterligare någon sin gamla mormor…

“Den 8 juni 1907 öppnade Nordiska museets nya byggning sina portar för allmänheten. Detta är en verklig märkesdag ej endast för museet. Och den, som nu kommer upp till Stockholm med minnet af museets första lokaler i de två små flyglarna vid Drottninggatan, måste medgifva, att en större skillnad än mellan dem och professor L G. Clasons storartade museibyggnad på Lejonslätten kan man knappast tänka sig. Då man passerat den af Carl Eldh dekorerade portalen, kommer man genom en vestibul in i den väldiga hallen, om hvars storlek man kan göra sig en föreställning, då man får veta, att den invändigt är 126,6 meter lång, under det att Uppsala domkyrkas yttre längd är 118,7 meter. I en absid midtemot ingången tronar Karl Milles polykroma kolossalstaty af gamle kung Gösta. Hallen skall en gång inrymma lifrust- och klädkamrarna, men dessa hafva ej ännu hunnit blifva uppställda. Rundt kring hallen löper ett öppet galleri, och från dess balustrad nedhänga ett urval af svenska armens gamla fanor. Utomkring denna midthall löpa slutna gallerier i tre våningar, i hvilka Nordiska museets samlingar äro inrymda.” Nils Sjöberg.

Så. Det var ett litet axplock ur Svenska Turistföreningens Årsskrift anno 1908.

Vinjetterna är som vanligt gjorda av fröken Emmy Biberg. Vem som gjort det monokroma omslaget med de för tiden så vanliga tallarna, framgår inte. Det ser inte så bibergskt ut. Det verkar stå någon signatur i nedre, högra hörnet, men den går inte att tyda. Tidstypiskt är omslaget i alla fall.

Tulipanaros

2012-01-23T14:24:00.001+01:00

Vad är väl mera skönt för örat så här i januari, än knarrandet av tulpanblad mellan händerna? I Ulriksdals slottsträdgård finns självplock av tulpaner, och det går ju bara inte att låta bli. För dig som inte har tillgång till dylika excesser kommer här lite att gotta sig åt. Ljudet, frasandet av stjälkar och blad, får du tänka dig…

Så även doften. Men jag kan lova att det togs många djupa andetag av den mättade luften.

Fras!

Ulriksdals slottsträdgård

2012-01-23T01:15:00.000+01:00

Äntligen var det dags för årets första besök på Ulriksdals slottsträdgård. Ett givet utflyktsmål när längtan efter blomster i alla dess former sätter in. Dessutom kan man passa på att gå en hundpromenad i slottsparken innan, och efter nosandet i spenaten tar man sig en fika i caféet där även hunden är välkommen.

Varsågod! Här kommer 2012 års första klorofylla!

En kruka med de allra som ljuvligaste pärlhyacinter följde med hem. Och så en bukett tulipaner förståss…

Lil - fem år av obeskrivlig saknad

2012-01-22T00:57:00.000+01:00

"Dina gärningar, ditt ord, din tro vandrar vidare i dina barnbarns blod.
Så som havet bär var våg i sin famn, famnar tillvaron evigt människan"

Musik: Gunnfjauns Kapell, Andetag. Text Eva Sjöstrand; musik Jan Ekedahl; arr Mats Hallberg.

En timme!

2012-01-18T15:19:00.002+01:00

Aluddens fyr

2012-01-18T13:25:00.006+01:00

Aludden, 59°23'32"N, 18°5'37"E, WRG 6s, C6542, Stora Värtan, Djursholm

Oxveckor?

2012-01-16T11:31:00.006+01:00

Så är nu jul, nyår och trettonhelg avklarade och de så kallade oxveckorna vidtar.

I det gamla bondesamhället kallades veckorna efter en längre ledighet för oxveckor, eftersom då började det tradiga, tålmodiga slit och släpandet igen. Kännetecknande för dessa "vardagsveckor" var också att det var långt till nästa längre helg.

Till en början var det tiden mellan midsommar och allhelgona som avsågs, men benämningen kom senare också att avse tiden mellan jul och fettisdagen, som brukar inträffa i februari.

Stönar någon över oxveckor idag, menar de nog snarare tiden mellan trettonhelgen och påska. Slit och släp. Slit och släp.

Det är i det här läget jag kommer inhoppandes och med en dåres envishet tjatar om hur mycket längre dagarna blir för varje vecka som går.

Gläds o slitna skara!

Bild från Riksantikvarieämbetet. Foto Mårten Sjöbeck - 1934.

Talgoxglädje

2012-01-14T22:24:00.000+01:00

I morse hörde jag den för första gången i år: Talgoxens vårsång!

Och dagen har, vid Stockholms horisont, blivit 45 minuter längre sedan vintersolståndet.

Bänkolja

2012-01-12T21:35:00.000+01:00

Oljar in köksbänken gör man väl lite nu och då om man har en av massivt trä och vill att den ska hålla sig snygg.

Vi brukar slipa in oljan med våtslippapper. Ytan blir som sammet och får en fantastisk lyster. Sen torkar man av överskottet efteråt, precis som vanligt.

Man hamlar lindar

2012-01-12T08:10:00.000+01:00

Idag har man varit i full gång med att hamla lindarna i slottsparken. Det görs regelbundet med några års mellanrum på vissa lindar. Det är lite märkligt. En åtgärd som en gång i tiden gjordes för att få vinterfoder till djuren, görs nu av… gammal vana. För har man en gång börjat så måste man fortsätta. Eller?

Jag föredrar lindar i fritt växande tillstånd.

Men nu får jag väl se det som ett vårtecken.

Jag har skrivit om lindhamling förut.

Förresten, apropå vårtecken, såg jag en ljusare ton vid horisonten när jag gick hem från jobbet idag!

Hallå!!!

2012-01-11T13:26:00.009+01:00

Vad är det som får oss människor att känna förtroende? Att knyta an? Att bli lugna, nyfikna, upplysta eller bara informerade på bästa sätt?

Jo, det är andra människor. Ögonkontakten med en annan människa, möjligheten att läsa av minspel och kroppsspråk och samtidigt höra vad den här personen har att berätta, är det i särklass bästa sättet att sprida information.

I en tid av opersonlighet, glas och betong, hårdvara och egofixering väljer SVT att plocka bort sina Hallåor, sina programpresentatörer, som funnits på plats sedan starten på 50-talet.

Jag undrar jag om det verkligen är så smart. Man har försökt förut och det gick inte så vidare bra. Det dröjde inte särskilt länge (ett halvår) innan de vänliga, mänskliga ansiktena var tillbaka i rutan.

Det är inte så att jag är emot förändringar, men i det här fallet tror jag faktiskt att man helt enkelt gör fel. Vi behöver, nu mer än någonsin, personliga möten. Vi börjar bli trötta på telesvar och automatiska högtalarröster.

Visserligen kommer de att ha kvar programpresentatörerna som osynliga speakerröster på SVT, men det blir ändå inte samma sak. De kommer att få alldeles för kort tid på sig, 25 till 7, 8 sekunder mellan programmen, och hur ska man kunna säga något vettigt då? Förklara? Ge hänvisningar? Lugna?

Och SVTs argument är att det är modernt och att "Alla andra gör ju så...". Jättebra argument, tro mig.

Jag tycker det vore bättre att de lät hallåorna vara kvar och istället bantade ner dessa tjatiga trailers som körs i tid och otid. Jag vill ha public service i SVT, inte en tv som mer och mer liknar ett kommersens altare, där personligt tilltal och ögonkontakt offras. Jag hittar faktiskt inget annat ord för detta än... Dumt!

Hallåor, förresten...

Minns ni de här?

Jeanette von Heidenstam

Maud Husberg, Tant Mård

Birgitta Sandstedt (Lite värdelöst vetande: Framför Birgitta står två stycken Sennheiser MD421-mikrofoner. Ett par alldeles utmärkta små doningar.)

Och för att inte bara sitta här och vara svart/vit-nostalgisk, kommer en favorit med humor från senare år: Henrik Bennetter.

Och nu blir alltså denna yrkesgrupp ett minne blott. Eller?

Länk till artikel i DN
Länk till artikel i SVT
Wikipedias förteckning över SVTs hallåor

Vädur, akvapult eller stöthävert

2012-01-09T15:59:00.004+01:00

Akvapult (af lat. aqua, vatten, och pellere, drifva), tekn., äfven kallad Hydraulisk vädur eller Stöthäfvert, en för uppfordring af vatten afsedd apparat, hvars anordning och arbetssätt framgå af ofvanstående figur. Apparaten uppställes några meter under ytan af det vatten, hvarifrån uppfordring skall ske, och detta ledes till apparaten medels tilloppsröret. Detta afslutas af den s. k. stötventilen, som öppnar sig inåt, och står dessutom genom ventilen, som öppnar sig utåt, i förbindelse med tryckklockan, hvarifrån tryckledningen utgår till den punkt, dit uppfordringen skall ske. Om stötventilen tänkes öppnad, rusar vattnet från tilloppsledningen ut vid stötventilen. När hastigheten blifvit tillräckligt stor, lyfter vattnet ventilen med sig, hvarigenom utströmningen med ens afstannar; ventilen lyftes då genom det ökade trycket och insläpper något vatten i klockan, hvarvid en motsvarande kvantitet utpressas genom tryckledningen. Därefter strömmar vattnet tillbaka från ventilen mot tilloppsledningen; på grund af den trycksänkning, som härvid uppstår mellan ventilen och stötventilen, öppnar sig stötventilen och samma arbetsprocess upprepas. Apparaten, som på grund af sin enkelhet och prisbillighet fått rätt stor användning, arbetar bäst vid ett förhållande mellan fallhöjd och uppfordringshöjd af ung. 1:7; dess verkningsgrad är därvid omkr. 70 %.

Bild från Wikimedia Commons, text från Nordisk Familjebok, Uggleupplagan.

Louis-Marie Lanté - Costumes Parisiens

2012-01-07T18:47:00.001+01:00

Efter Hussens farmor, som drev en Haute Couture-atelje i centrala Paris, har vi fått ett antal (33 stycken) handkolorerade grayrer, "Costumes Parisiens" av Louis-Marie Lanté. Tiden är 1820-tal, och hela serien lär ska innehålla 47 stycken .

Louis-Marie Lanté, född 1789, var målare, formgivare och illustratör. Han är framförallt känd för sina dräktbilder, till exempel kvinnodräkter från Normandie, dräkter från olika länder och sina gravyrer av berömda franska kvinnor. De allra flesta av Lantés bilder graverades av Georges-Jacques Gatine. Lanté arbetade också, tillsammans med Gatine, för Journal des dames et des modes.

Den småborgerliga

Ostronplockerskan

Tvätterskan

Sömmerskan

Min tanke är att presentera ett antal av dessa stiliga fransyskor här på bloggen i vänten på att vinter (?) ska bli vår och utomhusfotografering återigen ska te sig lockande. Jag tycker dessa gravyrer är helt fantastiska i sin tidstypiskhet och detaljrikedom. Håll till godo.

Trettondagsafton och en smula Blek af Nosen

2012-01-05T08:43:00.001+01:00

För ett år sedan skrev jag om trettondagsyr här på bloggen. Den typiska snöyra som, av någon outgrundlig anledning, brukar förekomma just under trettonhelgen. Särskilt mycket snöyra lär det väl inte bli idag, eftersom det kräver både en del minusgrader och en hel hoper snö. Vi har ingetdera. Vilket jag i och för sig uppskattar.

Trettondagsafton är det ändå, och detta får mig (naturligtvis) att tänka på Shakespeares förväxlingskomedi Twelfth night med Viola, Olivia, Sebastian, Orsino, Illyrien och... Andreas Blek af Nosen (Sir Andrew Aguecheek). I Per Oscarssons gestaltning.

Jag såg den troligtvis på tv redan då den sändes första gången 1967 men jag minns ingenting. Utom Andreas Blek af Nosen. Per Oscarsson iförd långt, tunt, vitt hår som han ständigt förde åt sidan i det han sa "faaan också!" med gäll röst. Säkert var det en fantastiskt ambitiös uppsättning och listan med goda, svenska skådespelare var lång, så visst är det lite lustigt att de flesta som såg den ändå bara minns Andreas Blek af Nosen? Men visst var han fin?

Här har jag hittat ett klipp från YouTube med Oscarsson som Blek af Nosen tillsammans med Carl-Gustaf Lindstedt som Tobias Raap och en tredje person, som väl måste vara Narren Feste, men jag kan inte se vem som spelar honom. Kanske någon vet... Olivias husjungfru spelas i alla fall av Ulla Sjöblom och den sure herrn i nattmössa borde kunna vara Toivo Pawlo som Malvolio.

Januari

2012-01-01T00:22:00.000+01:00

Januari – Skridskoscen, 1820-tal

Kvarteret Metern uppe vid Helgalunden på Söder i Stockholm. Metern rymmer 249 lägenheter och byggnadsåret var 1926. Arkitekterna hette Sven Wallander och Sten Westholm.

Från HSB 30 år, 1954.

Facklorna

Jag vill tända mina facklor över jorden.
Min fackla skall stå
på varje nattlig gård
i alperna, där luften är välsignelse,
i tundrorna, där himlen är melankoli.
O min fackla, lys i ansiktet på den förskräckta,
den förgråtna, den förmörkade, den förorenade.
En mild gud räcker er sin hand:
utan skönhet lever människan icke en sekund.

Edith Södergran

Ur Dagens Dikt, 1957. Illustration Ann Margret Dahlquist-Ljungberg

Månadens husdjur: Ardenner:

21-22. ARDENNER. Ardennern har sitt urhem i Belgien och dess internationella namn är belgiska hästen. Redan Julius Caesar fann att hästarna i Belgien och Holland genom sin hårdhet och energi var väl lämpade för krigsbruk. Ursprungligen fanns ett flertal olika lokaltyper. Man skilde mellan tre huvudtyper, nämligen bergsardennern, som var en relativt liten men hård och energisk häst, flamländska hästen eller låglandsardennern, som var stor, tung och något lymfatisk, samt brabanthästen, vilken kan betecknas som en mellanform till de båda förstnämnda. Så småningom smälte dessa olika typer samman och en gemensam stambok upplades för belgiska hästen, vars standardtyp blev den medeltunga brabanthästen.

Ardennerhästen är lågbent och djup, har god revbensvälvning, bred bringa samt ett brett och muskelfyllt kors med en tydlig ränna utefter mittlinjen. Mankhöjden är 158-170 cm och vikten 650-900 kg. Bogen är i regel relativt kort och brant och korset (kluvet kors) sluttar ganska utpräglat bakåt. Muskelutvecklingen i lårpartiet är mycket kraftig och gränsen mellan lår och skank blir därför ovanligt skarp. Ardennern är en kraftig och uthållig arbetshäst, förnöjsam och
härdig; den har gott lynne och vägvinnande skritt. Den är tidigt utvecklad men blir också relativt tidigt gammal. Ett flertal olika färgtyper är företrädda inom rasen: fux, brun, skimmel och svart.

Avel med hästar av ardennertyp bedrivs i ett flertal länder, bl. a. Tyskland, Holland, Danmark och Sverige. Till vårt land infördes de första ardennerhästarna 1873 och för närvarande tillhör mer än hälften av alla premierade hingstar denna ras. Främst har ardenneravel bedrivits i Malmöhus och Skaraborgs län samt i södra Halland. Där favoriserades tidigare en mycket stor och tung ardennerhäst, men efter motoriseringens genombrott har större avseende fästs vid hästarnas rörlighet än vid deras tyngd. Den svenska ardennerhästen kan numera anses som en konsoliderad ras. Enstaka importer av avelsdjur har visserligen förekommit även under senare år, men aveln kan mycket väl grundas helt på svenskfödda hästar. Stambok har förts för ardennerrasen i Sverige sedan 1901.

Ur Husdjuren i färg från 1958.

Gott Nytt År & Bonne Année!

2011-12-31T15:00:00.000+01:00

Jag önskar dig ett Gott Nytt År fyllt av hopp och tillförsikt.

Ta vara på alla glädjeämnen och ljuspunkter och skulle det ändå fara luror på din väg, så önskar jag dig kraft att möta dessa och gå starkare ut på andra sidan.

Vi ses nästa år!

Månadsinlägg 2012

2011-12-31T10:00:00.000+01:00

2012 blir tredje året i rad som jag kommer att lägga ut månadsinlägg den första i varje månad. Hittills har jag konsekvent använt mig av Les Très Riches Heures du Duc de Berry och Breviarium Grimani, två stycken rikt illustrerade tideböcker från 14- och 1500-talen. Jag har också visat bilder ur Husmoderns köksalmanack från fyra år i slutet av 1950-talet samt ur Årets saga av Elsa Beskow.

Så icke 2012. Jag kommer istället att välja en ny bild för varje månad, som på ett eller annat sätt har med månaden ifråga att göra. Kan bli spännande att se vad jag hittar.

Dessutom kommer jag att visa olika bostadskvartersbilder ur jubileumsboken HSB 30 år från 1954. Hyresgästernas sparkasse- och byggnadsföreningars riksförbund. Varför? För att bilderna är så häftiga. Så tidstypiska och för att hela boken är så vacker.

Fotografierna i HSB 30 år är tagna av Arne Persson, Sune Sundahl och Sten Vilson.

Månadens husdjur kommer att presenteras ur Husdjuren i färg av Ivar Johansson med bilder av Karl Aage Tinggaard. Tryckår 1958.

Samt månadsdikten som kommer från Dagens dikt 1957, utgiven av Radiotjänst och sammanställd av Pontus Bohman.

Dessutom kan det förekomma en eller annan gloso eller skälvrängare från Folktrons ABC av min gamle lärare i etnologi; Ebbe Schön.

Favoriter i repris 2011

2011-12-30T08:38:00.001+01:00

Att välja ut sju av mina bästa inlägg under det här året har varit rysligt svårt. Men jag klarade det förra året och har varit fast besluten att göra det i år igen. Om jag skulle gå efter besöksstatistiken, har det här årets höjdare varit mitt inlägg om NCS, Natural Color System. Men jag vill ju även lyfta fram inlägg som har betytt väldigt mycket för mig, dels som direkt upplevelse men också där jag är hyfsat nöjd med resultatet. Jag går kategorivägen som jag brukar…

Sju favoritinlägg från sju olika kategorier: Essentiellt, Färg, Gamla hus, Gammal teknik, och Vattenkraft. Nytt för i år är kategorierna Husbil och Häpnadsväckande.

Bästa Husbil: Att vi under det här året blivit med husbil är väl något som inte undgått någon av mina trognare läsare. Att husbilen dessutom på ett alldeles väldigt påtagligt sätt underlättat mina upptäcktsfärder går inte heller att förneka. Husbil är helt enkelt helrätt för mig. Fri som fågeln med huset på ryggen! Eller var det snigeln? Detta faktum vill jag belysa med inlägget Sagolika sovplatser. För så är det. Man stannar där man vill (i stort sett) med husbil.

Bästa Essentiellt: En av det här årets stora upplevelser var när vi kom upp till Forsbacka och fick se de porträtt som morfar ritat och som hängde kvar på värdshuset. Jag visste att de hängt där en gång i tiden, men fanns de kvar? Det gjorde de. De hängde där på övervåningen och allt såg fortfarande ut som det gjort på morfars tid. Stort!

Bästa Gammal teknik: På min och syster Ninnas husbilsresa i Halland i somras, var ett av de givna stoppen Grimeton, den gamla långvågsradiostationen utanför Varberg. Detta världsarv är doningar i min smak.

Bästa Gamla hus: Även Norge fick sig ett besök av husbilen i somras och utanför Voss vid Lønavatnet ligger gammelgården Nesheimstunet. Vilken stämning!

Bästa vattenkraft: Kraftstationen Vemork utanför Rjukan i Norge blev också en upplevelse utöver det vanliga. Läs mer om Vemorks maskinhall och om Rjukan.

Bästa Häpnadsväckande: Många är de upplevelser och sevärdheter vi fick oss till livs på vår husbilsresa till Frankrike i september och jag låter dem representeras av de fantastiska Grotte des Demoiselles vid Saint Bauzille de Putois i Languedoc Roussillon. Jag kan fortfarande känna svindeln, doften av fuktig sten och hur håret reste sig på mitt huvud när vi kom in i La Cathédrale, 52 meter hög, 80 meter bred och 120 meter lång och full med trädlika stalaktiter. Häpnadsväckande var ordet.

Bästa Färg: Och så, sist men inte minst, årets mest besökta inlägg; det om Natural Color System NCS. Och jag är inte förvånad. NCS-systemet är lätt att förstå, men bara om man vet hur det fungerar.

Så. Det var mitt lilla axplock ur 2011 digra skörd. 248 inlägg har det blivit hittills i år och kanhända hinner det bli ett par till innan vi övergår till 2012. Inte riktigt ett inlägg om dagen, men någonting i stil med 0,684…

Roligt har jag haft. Och jag hoppas att jag glatt en och annan med mitt envetna plåtande och fabulerande.

Misterioso

2011-12-29T09:12:00.007+01:00

(Foto: Johan Paulin)

Först tänkte jag inte se den. Filmatiseringen av Arne Dahls Misterioso. Den första (andra) delen i författaren Jan Arnalds dekalog om Rikskriminalens A-grupp; "specialenheten för våldsbrott av internationell art".

Jag sträckläste de första böckerna och hängde sedan på bokhandelshandtaget för att få tag i nästa, och nästa. Och älskade dem. Kanske inte så mycket på grund av intrigen, utan mera för person- och miljöskildringarna. Och språket.

I den tionde och sista boken om A-gruppen, Himmelsöga (om man inte räknar Elva, som är någon sorts epilog), finns en stockholmsskildring som inte går av för hackor. Läs den här. Månne den kommer att bli lika odödlig som August Strindbergs ur Röda rummet?

Men det var inte det jag skulle tala om. Det var TV-serien.

Som sagt, jag tvekade.

Jag tvekade så till den grad att jag inte ens såg inledningen. Till slut kunde jag inte låta bli. För det är ju så med filmatiseringar av böcker, att har man en gång sett dem, så kommer de bilder någon annan valt åt dig för alltid att sitta fast i din skalle.

Och skulle de på något sätt då inte stämma med dina egna bilder, så är det kört. Du får aldrig tillbaka det du själv såg när du läste.

Paul Hjelm
Kerstin Holm
Gunnar Nyberg
Arto Söderstedt
Viggo Norlander
Jorge Chavez
Jan-Olov Hultin

Ett antal personer som alla fått sina utseenden och egenskaper i min egen fantasivärld och som nu för alltid är utbytta. Jag kan möjligtvis förlika mig med några av de nya ansiktena...

Svårast var att få till Jenny Hultin! Jenny! Jan-Olov har blivit kvinna. Han har blivit... Utkvoterad! För att serien ska bli mer politiskt korrekt? Mäh!

Aarto kan gå an, men Viggo Norlander har blivit för... mjäkig? För tunn? Kanske vinner han i längden. Om det blir fler filmer. Gunnar Nyberg... Tja, men östgöte? Nå det är en bagatell. Kerstin Holm? Jag vet inte. Bäst tycker jag att Jorge Chavez har blivit. Han stämmer rätt bra med den tänkande, piggögda Duracellkanin jag sett honom som.

För övrigt tycker jag att man missat en stor del av böckernas psykologiska fullträffar och underliggande toner. Paul Hjelms inre tankegångar och våndor har man försökt uppnå genom... extremt kort skärpedjup när han är i bild?

Och den ljuvliga humorn som löper som en röd tråd genom alla tio böckerna. Mitt ibland allt blod och all infernalisk grymhet. Humorn som yppar sig som små underfundiga betraktelser och dialogväxlingar. Vart tog den vägen?

Här är ett litet axplock ur Misterioso: (Citaten är hämtade ur Månpockets upplaga med tryckår 2007.)

Sidan 17. Mördaren skjuter kallblodigt sitt offer: "- Ljudbang, tänker han. Och Olufsen, tänker han."

Sidan 57. "Jojomänsan, sa Jorge Chavez och gick fram till den skuttande skrivaren."

Sidan 79. "Aprilväder, tänkte Hjelm och nös frimodigt."

Sidan 83. "Viggo Norlander böjde sig över sin mörkblå anteckningsbok och talte sålunda..."

Nåväl...

Kvar blev en skickligt gjord, och för all del spännande, tv-deckare som inte skiljer sig alltför mycket från allt annat jag sett...

Jenny Hultin. Pah!

Den lutande granen

2011-12-23T22:10:00.002+01:00

Vi skulle få gran av en god vän. Han hade en på sin tomt som skulle passa precis. Sa han. Husse åkte och tittade. Det var en ruska. En hög och tanig granruska.

Alltså blev det till att köpa gran. Det blev en kraftig, tät och fin gran av svensk normaltyp. Gott.

När vi kom hem med den, var stammen alldeles på tok för tjock för julgransfoten. Det blev till att karva. Och så prova igen. För tjock. Ut med granen och fram med stora klyvyxan. Testa! För tjock fortfarande. Dessutom liksom lutade själva ändstycket. Stammen. Den del som skulle ner i foten. Så när vi väl fått ner omkretsen, lutade granen kraftigt åt soffan till.

Ut med granen igen och såga bort nedersta grenvarvet och så på med foten. För tjock. Igen. Ut med granen och fram med stora klyvyxan.

In med granen och på med foten. Lutar åt trappan. Av med foten och på med reservfoten. Reservfoten tappade alla sina röda duttar ner under själva stammen. Av med reservfoten och på med den gamla. Granen lutar mot väggen.

I en och en halv timme bearbetades grankraken, till och med vinkelslipen kom fram. Till slut orkade vi inte mer. Julklappar skulle bäras ut och gäster skulle komma, så granuschlingen fick luta. Åt halldörren till.

Så. Vatten måste den ha. In under det täta grenverket och på med en liter. Efter fem sekunder befann sig vattnet på julgransmattan på väg ut mot vardagsrumsgolvet. Allt vattnet.

Julgransfoten var sprucken i botten!

Med båda armarna hängande rakt ner och mungiporna åt ungefär samma håll gav vi upp. Grankraken får stå i sin spruckna fot, lätt strävande åt halldörren till. Utan vatten. Vi får kasta ut den före nyår.

Dessutom lyser den nyinköpta ledljusslingan lätt grönaktigt. Trots att det stod vitt ljus på kartongen. Men tusan, det är bättre än åt blåljushållet...

Med denna lustiga anekdot ur verkliga livet, kvällen före dopparedan, önskar jag alla mina bloggvänner och läsare en riktigt God Jul!

Hoppas att era granar står hyfsat rakt. Och skulle de, mot förmodan inte göra det, så tror jag julen kan bli precis lika god ändå. Det är liksom inte vinkeln som räknas. Tror jag.

Kram!

Vintersolstånd

2011-12-22T00:26:00.003+01:00

Från och med i dag blir dagarna på norra halvklotet längre igen.

Livsbåten

2011-12-20T08:59:00.001+01:00

Mitt på den stora gräsmattan vid minneslunden på Danderyds kyrkogård står ett ståtligt skepp på en hög stensockel.

Seglet är hissat, vimpeln i masttoppen ringlar sig för vinden och vid styråran står en lugn, trygg man och styr. Han har sin blick riktad mot himlen.

I båten sitter en ensam människa. Han ser framåt.

Skulpturen är gjord av Torolf Engström, född 1909, död 1987. Engström gjorde sina tidigare arbeten i en karaktäriserande stil. Hans senare arbeten är nonfigurativa skulpturer i rostfritt stål med djärv höjdsträvan och saklig hållning.

Skulpturen Livsbåten bygger på en dikt av Pär Lagerkvist med samma titel:

Livsbåten
Snart är du död
och vet ej att du glider
på livets båt
bort mot de andra landen
där morgon väntar dig
på dolda stränder

Oroas ej
räds ej i uppbrottstimman
en vänlig hand
lugnt ordnar båtens segel
som för dig bort
från kvällens land till dagens
gå utan ängslan
ner i strandens tystnad
den mjuka stigen
genom skymningsgräset.

Dikten finns citerad på skulpturens sockel.

Arne in memoriam.

Den här bloggposten innehåller också nötkräm...

2011-12-16T11:17:00.007+01:00

Även i år ska jag göra det. Jag tänker ge mina nära och kära julklappar de inte behöver!

Jag går omkring på stan och ser alla bleka och stressade människor, fullastade med paket och kassar. Konstigt nog ser de inte så glada ut.

Reklamen på tunnelbanan vräker ut "Köp, köp, köp!" och "Rädda julen! Köp hårda paket från oss!"

Det fastnar i halsen. Det sätter sig som en klump som inte vill gå bort. Så jag har köpt och redan fått UNICEF:s presentkort till myggnät, poliovaccin, kylväskor, nötkräm och skrivböcker.

Åt barn som behöver.

Foto: UNICEF/Pelle Bergström

Så här säger UNICEF:

”Det pågår en tyst katastrof. En katastrof som varje dag dödar 21 000 barn under fem års ålder. De flesta barnen dör av näringsbrist, diarré eller andra sjukdomar. De dör av orsaker som med enkla medel skulle kunna förebyggas. Det som saknas är vaccin, medicin, rent vatten och näringsriktig mat. Saker som UNICEF kan leverera. Saker som vi tillsammans kan leverera.

Den här bloggposten är ett annat sätt att bidra. För i och med att jag publicerar den här bloggposten blir inte bara fler uppmärksammade på den tysta katastrofen utan dessutom innebär det att re:member skänker sex påsar av den nötkräm som UNICEF använder vid behandling av undernärda barn. Tre påsar nötkräm om dagen är allt som krävs för att ett barn som lider av undernäring ska kunna överleva.

Gör det du också! Rädda julen! Köp fältprodukterna som räddar barns liv, besök UNICEFs gåvoshop.

Eller har du också en blogg och vill göra något viktigt i jul? Hämta bloggmaterial här! Tillsammans räddar vi barns liv.

Maria Sibylla Merian

2011-12-14T13:53:00.002+01:00

Maria Sibylla Merian föddes 1647 i Frankfurt som dotter till den schweiziske gravören och förläggaren Matthäus Merian d.ä. Fadern dog tidigt och modern gifte om sig med en konstnär som uppmuntrade den unga flickan att måla.

Maria Sibylla specialiserade sig på botaniska illustrationer och utgav bland annat tre stora verk med gravyrer av växter.

Men det hon är allra mest känd för, är sina studier av insekternas metamorfos; från larv via puppa till flygfärdig insekt. Vetenskapen trodde vid den här tiden att insekter uralstrades ur gyttja och endast ett fåtal hade begrepp om hur det verkligen gick till.

Maria Sibylla studerade insekterna noggrant i verkligheten och följde deras utveckling och på hennes välgjorda planscher finns de avbildade i alla sina stadier. Men vetenskapen höll sig kallsinnig, de kallade fortfarande insekter Djävulens kreatur och höll sina “lärda” avhandlingar på latin. Vetenskapsmän verkar (fortfarande?) inte tycka om att få sina teser ifrågasatta.

1715 drabbades Maria Sibylla av en stroke och lär ska ha dött som en “fattiglapp” 1717.

Heder åt dessa oförtröttliga, noggranna, envisa kvinnor som kämpat (och kämpar) för att vinna erkännande och tillit för sin vetenskap.

Bilder från Wikimedia Commons

Lusse lelle

2011-12-13T13:28:00.003+01:00

Länk

Världens bästa kopparputsmedel!

2011-12-11T20:36:00.007+01:00

Det är inte ofta jag gör produktreklam på min blogg, men den här gången måste jag faktiskt göra det. Och orsaken till det, är att produkten jag tänker göra reklam för, är bra till något helt annat än det som står på flaskan.

Det står Badrumsrengöring. Euroshoppers Badrumsrengöring.

Och det finns inget bättre att putsa koppar med!

Jag har gjort det i flera år och jag kom på det av en slump. Jag skulle göra ren en adventsstjärna och kom åt badrumsrengöringen av bara farten. Kanske hade jag inget annat. Sprut på och... smutsen bara flöt av. Stjärnan började stråla... som en stjärna.

Bums måste jag kolla på flera kopparsaker, och samma effekt där. Riktigt rent. Inget gno och gnida utan bara spruta på och skölja av. Effekten sitter i länge, och inte verkar det tära på metallen heller. Miljömärkt med Falken är den också.

Euroshoppers Badrumsrengöring. Finns på ICA. Vi brukar gemenligen kalla den Grön Gucka i vår familj.

Jag var bara tvungen att dela med mig...

Sällan skådat

2011-12-10T18:57:00.003+01:00

Frågan är om jag någonsin varit med om att ha både julkrans på dörren och blommande lobelia i väggamplarna bredvid.

Även om jag kommer från Bohuslän, där julen sällan är vit...

Blå timmen

2011-12-08T16:33:00.004+01:00

Jul i Bergianska

2011-12-06T22:02:00.002+01:00

Att gå till Bergianska trädgården utanför Stockholm och se deras utställning om julens alla växter och kryddor, frukter och nötter, grönsaker och prydnadsblommor börjar bli en tradition, och i helgen gick jag dit för att få se årets upplaga.

Det var mycket folk som besökte det gamla orangeriet, där utställningen finns, och efter allt petande, nosande och tittande var det många som passade på att ta en bit mat i lokalen bredvid.

Det här är verkligen en utställning för alla sinnen, och juldoften är påtaglig.

Men vad denna utställning också är, är pedagogisk och det finns beskrivande texter till nästan allt. Man får reda på växtplats, beredningssätt, utseende och mycket, mycket mer.

När jag lagt upp alla mina bilder och gick in på Bergianskas hemsida för ta reda på öppettiderna, finner jag till min besvikelse att 2-4 december var sista möjligheten att se den. Så alldeles väldigt tråkigt! Och jag som tänkte uppmana de av mina läsare som kan, att gå dit och se utställningen innan jul.

Nå, då får ni titta här istället, och se till att se den nästa år istället. För sevärd, det är den. Verkligen.

Mycket snyggt jobbat!

Och jag tror jag förstår varför utställningen har öppet så kort tid; många av utställningsföremålen är färskvara…

Gamla orangeriet däremot, har öppet året om.

Man går till Edvard Anderssons växthus

2011-12-04T20:58:00.002+01:00

Jag har pratat om det i flera veckor…

Att jag borde ge mig iväg till Edvard Anderssons växthus. Men så blir det inte av och så blir det mörkt och så stänger de och så har det gått en helg till utan att jag kommit iväg.

Och så har Mårran tagit ett steg närmare med sina tunga, isiga fötter.

Igår kväll sa jag…

Imorgon MÅSTE jag åka till Edvard Anderssons växthus, annars… krymper, skrumpnar, grånar… dör jag.

Jag kom iväg. Himlen vare lovad!

Ja, jag får alltid imma på linsen när jag kommer in i tropiska avdelningen.

Och så orkar man gå ut i grået ett tag igen.

Fast jag SÅ uppskattar att jag slipper snö!

December

2011-12-01T00:47:00.001+01:00

Breviarium Grimani, 1515-1520. December

Ur Bondepraktikan: December: Julmånad
Om Juledag i Nyet månd’ komma
Då wi ett godt år oss till fromma
Ju närmare Nymånan: ju bättre år
Ju närmare Adventet ju värre det går
Hör, hör jag will mera säga dig:
Ett träd som afhugges i de twå dagar, tro mig
Som i Jul faller och i Thorsmånad först
Det warar längre starkt och färskt
Det blifwer icke maskstunget och ej ruttna kan
Ju äldre ju hårdare på min sann
Det blifwer på åldren hårdt som sten
Det år under sådant sker i gemen.

Elsa Beskow, ur Årets saga, 1927.

Rosenbuske
Jag visste inte vart jag ville komma
bara att det ljuvligt var att blomma.

Nyss fjärilar flög kring mig oförtrutet -
hur kunde jag ana någonting om slutet?

Jag öppnade mina rosor och lät dem dofta alla
men makter jag inte känner befallde bladen falla.

Och Trädgårdsmästaren kom och sa jag måste sova.
Jag ville nog försöka men kan inte lova.

Granriset sticker och vinden drar så kallt.
Drömde jag bara – blomning, fjärilar och allt?

Ann Margret Dahlquist-Ljungberg

Ur Husmoderns köksalmanack, 1956

Kökslådor och nobelpristagare...

2011-11-28T20:36:00.003+01:00

Jag har en oanad talang. Jag är fena på att skruva ihop IKEA-möbler. Av den anledningen är det nu jag som sitter på golvet och skruvar ihop stommarna till vårt nya kök.

Att jag varvar skruvandet med en eller annan Tranströmer, det är min alldeles egen ensak...

November tog överhanden...

2011-11-25T14:36:00.004+01:00

November tog överhanden med sin intighet. Trots milt väder och blommande lobelia i balkongkrukorna har jag inte tagit upp kameran på fyra veckor. Jag sitter bara och glor. Jag förmår intet. Inläggen blir skåpmat.

Jag tar en bloggpaus och hoppas att jag finner någon sorts inspiration så småningom. November är helt enkelt ingen tid för mirakel...

Tack alla!

Hertha Hillfon i tunnelbanan

2011-11-23T16:16:00.003+01:00

Rätt vad det är när man går där och stolpar i sina vanliga, gråa novembertankar så kan det hända att man höjer blicken och får syn på något. Något som man väl egentligen sett hela tiden men som man ändå inte har… sett. Om ni förstår hur jag menar.

Konsten i Stockholms tunnelbana kan vara en sådan sak. Den finns, men den syns inte. Eller man tänker inte på den. Man skyndar.

I gången mellan tunnelbanestationen Danderyds sjukhus och Danderyds sjukhus finns fantastiska keramikreliefer av Hertha Hillfon.

Hertha Hillfon studerade vid Konstfack 1953-1957, och har företagit studieresor till Frankrike, Italien och Japan. Hennes ansiktsmasker är mycket suggestiva. Bland hennes offentliga arbeten kan nämnas hotellen Portalen i Jönköping och Park Aveny i Göteborg. Hon har även formgivit teaterpriset Guldmasken.

På väg mot sjukhuset påminns vi om gamla tiders läkeörter; fläder, hjärtansfröjd, maskros, hjärtstilla, krusmynta.

Bilder av växterna och deras namn är inristade i guldskimrande lertavlor som murats in i gångtunnelns väggar.

En duva flyger bland örterna. Ett kvinnohuvud blickar hemlighetsfullt från sin upphöjda position ned på läkekonstens orm som slingrar i golvets cementmosaik.

Ett annat kvinnoansikte erbjuder värme och tröst; det är solen som generöst öppnar sin famn.

Stationen och konsten invigdes 1978.

Så se upp när ni går...

Fröken Emmy Biberg

2011-11-20T20:05:00.003+01:00

Så här ser hon ut!

Fröken Emmy Biberg, som jag så länge undrat över. Hon som gjort så många omslag och vinjetter till Svenska Turistföreningens Årsskrift.

Tack vare bloggvännen em hittade jag en länk som gav mig något mera kött på benen.

En artikel i tidningen Idun från 1907 gav ännu lite mera.

Klicka på bilden så blir den större!

Hon var anställd vid Centraltryckeriet i Stockholm och gjorde omslag och vinjetter även till flera andra böcker från Centraltryckeriet.

Men så mycket mer än så vet jag ännu inte. Kanske är det någon annan som gör?

Visst är det märkligt att det finns så lite fakta om just illustratörer…

Svenska Turistföreningens Årsskrift 1907

2011-11-19T15:14:00.003+01:00

Så har åter den årstid kommit, då inspirationen till fotografering utomhus tryter. Då passar jag på att fortsätta min påbörjade kavalkad från Svenska Turistföreningen, som jag påbörjade förra året, då föreningen fyllde 125 år.

Den här gången har jag kommit till året 1907 och föreningens trogna illustratör “Fröken Emmy Biberg” har överträffat sig själv. Jag kan inte låta bli att visa en hel radda av hennes ljuvliga vinjetter tillsammans med ett eller annat litet nedslag bland kapitlen.

Vad passar väl bättre att börja med än “Från Onsalalandet”, eftersom syster Ninna och jag var där i somras?

Bland annat besökte vi ju Tjolöholm, som naturligtvis finns medtaget i det här reportaget.

Så här skriver Cecilia Bååt-Holmberg om Hallandskusten:

“Det gömmer sig en hemlighetsfull sägenvärld bakom dessa mörka granitmassiv, ofvan hvilka stundom någon väderkvarn sträcker upp sina vingarmar som en ropare i stenöknen. Det förgångna, ofta bemängt med vildt vikingalynne, med minnen från blodiga fejder mellan svensk, dansk och norsk, från äfventyrliga och listiga smugglar- och kaparbragder, ger en så att säga tung bakgrund, därifrån man liksom hör en aflägsen brännings hotfulla dån, emot hvilken den nutida hallandsbygden ligger ljus och vänlig, trots den tysta kamp, som står emellan den magra, envisa ljungheden och den bärande åkern, trots de kala hällarnas skuggor, som dock icke förmå beröva solen dess seger. – Så är det, kargt, men skönt, landet längs västervattnet.”

Nästa lilla vinjett kommer från Kalmar slott. I Kalmar var vi, Hussen och jag, för ett år sedan, men den gången hann vi inte med slottet och har därför det besöket kvar att göra. Ett husbilsresemål att se fram emot.

Så här skriver Birger Fahlborg om Mälardalens Geografiska Utveckling: “Sannolikt hade redan under denna tid stenålderns människor börjat taga vårt land i besittning och det torde ej hava dröjt länge efter den första invandringen, förrän de trängt fram ända till stränderna af den stora hafsvik, som mellan Kolmården, Kilsbergen och norra Västmanlands höjdsträckningar utbredde sig öfver det område, som nu upptages af Mälardalen.”

Och denna text har Fröken Emmy illustrerat med flitiga bin i ett leende landskap. Är det sådana de är, mälardalingarna?

Jag vet inte vad det är som gör att jag är så förtjust i de här vinjetterna? Eller vignetter som det stavades då. Om dem tycker jag i alla fall och Fröken Emmys skicklighet tål att visas upp ordentligt även idag. Undrar hur hon såg ut? Hurdan hon var? Fröken? Ung? Gammal? Färgstark? Grå liten mus? Det roar mig att fundera…

Svenska Turistföreningens syfte var, och är väl fortfarande i viss mån, att få ut folk att se sig om i landets alla hörn och deras motto "Känn ditt land". Man vurmade dessutom för det oförstörda och pittoreska och fotvandrade gärna; en sund själ i en sund kropp.

I sin iver att se Frostviken som turistort skriver Adolf Hassler sålunda: “Frostviken, det undanskjutna jämtlandshörnet, äger utan tvifvel många förutsättningar för att blifva en turistort af rang; dess afskilda läge har dock gjort, att hittills endast få verkliga turister sökt sig dit, men dessas enstämmiga omdöme går obetingat i nämnda riktning.”

“Reser man till Fjällbacka i afsikt att tillbringa några veckor på platsen, bör man icke underlåta att göra en tripp ut till den fågelvägen omkring 15 kilometer aflägsna Väderögruppen. De tvenne bebodda öar, som tillhöra denna grupp, äro Storön, hvares lotsar äro stationerade, samt den 5 kilometer söder om denna liggande Väderöbod, utgörande fyrplats. […] Folket är välvilligt och gästfritt och lämnar gärna alla de upplysningar, man önskar om förhållandena på deras ögrupp.”

Och jag skäms en smula. Jag är uppvuxen i Bohuslän och så länge vattnet var farbart och vädret välvilligt, kajkade vi runt i vattnen kring varenda ö utanför Fjällbacka. Men till Väderöarna kom vi aldrig…

“Det var en regnig junimorgon, då vi började vår färd vid den mångbesjungna Frykensjöns södra ända…”

Lars Larsson från Långflon i norra Värmland, 39 björnars baneman… Påminner om en vän till mig… Ja…

“…de mellanliggande dalstråken Sällsjön – Hottösjön – Ånsjön och den väg vi ärnade vandra locka ej många. Ej underligt, ty de äro långgångna vildmarksvägar, med få eller inga bekvämligheter, men i dess ställe med så mycket mera af verklig okränkt naturstämning.”

Så.

Mitt exemplar av Svenska Turistföreningens Årsskrift 1907 är så trasigt och välläst att det fallit i flera delar, och överallt ser jag morfars understrykningar och noteringar. Han skrev till exempel alltid datum efter varje kapitel, så han skulle veta när han läst det. Läste han om, skrev han nytt datum. Det känns rörande att se hans lärdomsiver.

Glöm inte att klicka på Fröken Emmys vignetter! De är väl värda ett närmare studium!

Wira

2011-11-16T21:37:00.002+01:00

Jag förstår inte vad det är med mig. Jag kan bestämt inte göra något riktigt dessa dagar.

Se ett betydligt vettigare inlägg om Wira bruk här!

(Musik: Jan Johansson, Sinclairsvisan)

Geff?

2011-11-16T15:45:00.001+01:00

Mullfåne

2011-11-16T13:52:00.002+01:00

Djurgårdsstros

2011-11-15T21:17:00.005+01:00

Den där ljuvliga majkvällen då jag besökte Biologiska museet och inte kom in, fortsatte jag mitt strosande mellan husen på Djurgården. Mitt egentliga mål var Waldemarsudde, men jag var ute i god tid och kunde inte förmå mig att åka buss eller ens gå raka vägen.

Resultatet blev en radda bilder utan annan gemensam nämnare än att de råkade dyka upp längs min väg och bad om att få fastna i min kamera. Lite här, lite där vartefter de kom för min syn. Sådana där typiska Mirabilder; ögonblicksbilder, speglingar, udda vinklar. Små mirakel mitt i vardagen...

Eller bara ett resultat av den rena, skära lyckan att strosa på Djurgården en majkväll.

Den här betänkligt lutande lyktan på Östra Varvsgatans gränd får mig genast att tänka på Albert Engströms lindrigt nyktre Koling, som i en rejäl armkrok med en minst lika ostadig lykta, upplyser omgivningarna om att; –Nu gir ja faen, nu låter jag världen ramla.

Och nej, fråga mig inte om perspektivet! Jag var nykter!

Ett… bräkande? jellon? Mäh!

Och vem plockar en vitsippsbukett i de blomstrande djurgårdsbackarna och lägger sedan upp den på en busshållplatsbiljettautomat för att låta den vissna tillsammans med en glasspinne? Inte ett barn, ty jag nådde själv inte upp att se den. Bilden är tagen med armarna och kameran högt uppsträckta i luften.

För övrigt…

Det är bara sex månader kvar till vi har maj igen!

Telefonklotter

2011-11-14T10:53:00.003+01:00

Jag sitter vid mitt skrivbord i godan ro och rätt vad det är ringer telefonen. Framför mig ligger post-it-blocket och jag griper genast tag i pennan omfall något skulle behöva antecknas. Det blir ett lite längre samtal och pennan löper planlöst på blocket istället för att skriva ner väsentligheter.

Efteråt tittar jag intresserat på det jag åstadkommit på blocket. Ett liksom vidsidanav-tecknande med tankarna någon annanstans. Typiskt telefonklotter, men symmetriskt den här gången. Som ett mattmönster.

Fenomenet intresserar mig.

Det blir alltid mer eller mindre kreativa figurer på den papperslapp jag råkar ha bredvid telefonen när det ringer. Speciellt om det blir ett lite längre samtal och jag sätter mig ner.

Hur gör du? Telefonklottrar du? Hur ser det ut? Blir det teckningskonst av oanad höjd eller blir det huvudfotingar? Vad vill bilderna säga? Och blir det skillnad om du pratar i mobil eller fast telefon? Eller telefonklottrar man överhuvudtaget när man pratar i mobilen? Är telefonklottrandet på väg att försvinna?

Vore kul att veta.

Hållplats

2011-11-13T21:59:00.003+01:00

Eller förresten... Detta är väl en av de få platser där man faktiskt inte behöver hålla sig...

Morups Tånge, Halland.

Mitt hjärta är ditt...

2011-11-12T14:00:00.001+01:00

Mitt hjärta är ditt,
ditt hjärta är mitt
och aldrig jag lämnar det åter.

Min lycka är din,
din lycka är min
och gråten är min när du gråter.

Nils Ferlin

Liss Eriksson

Biologiska museet - Djurlifspanorama - Utan motsvarighet i verlden

2011-11-11T23:53:00.008+01:00

Den 11 november 1893 invigdes Biologiska museet på Djurgården i Stockholm. Alltså på dagen 118 år sedan.

Biologiskt museum - Djurlifs Panorama - Ensamt i sitt slag - Utan motsvarighet i verlden som det stod på fasaden från början.

Initiativtagare var Gustaf Kolthoff, konservator, jägare och amatörzoolog från Uppsala.

Vad var det då som var så speciellt med Bioligiska museet? Jo, det var "Djurlifs Panorama" eller dioramorna som de också kallas. Man byggde helt enkelt upp ett landskap där de uppstoppade djuren placerades och tanken var naturligtvis att besökarna skulle få se det vilda i en någorlunda naturtrogen miljö.

Till sin hjälp hade Kolthoff sin vän och jaktkamrat Bruno Liljefors, som målade fonderna. Liljefors hade även Gustaf Fjæstad till sin hjälp.

Den märkliga byggnadens arkitekt hette August (Agi) Lindegren, och han använde sig av en arkitektur som närmast får en att tänka på norska stavkyrkor.

Här är drakhuvuden, portaler med drakslingor och spånklädda tak och väggar, alltihop tjärat eller brunbetsat och man tror sig förflyttad till vikingatid om det inte vore så att bussen just dundrade förbi över Lejonslätten.

Det här var högsta mode i slutet på 1800-talet. Nationalromantiken. Vurmandet för vår urnordiska historia. Våra rötter.

Och visst tycker jag att det är vackert. Jag är svag för drakhuvuden och krumelurer. Jag uppskattar hantverket. Men fnittrar ändå lite över det pompösa.

Superfin grävlingsbild av Carina Länk.

Den här ljuvliga majkvällen i försomras när jag gick runt byggnaden, stod den skira grönskan i särskilt vacker kontrast till det mörka träet. Koltrastarna tävlade med varandra i skönsång och museet var stängt.

Men det fanns ändå tillräckligt med roliga detaljer att rikta kameran mot, och jag får spara Djurlifs Panorama till en annan gång.

En sommarkväll 2008 försökte någon tokfrans tutta fjutt på museet, men tack vare en uppmärksam bomvakt kunde brandkåren tillkallas snabbt och elden stävjas. Det hade varit hemskt om den här byggnaden brunnit ner. Den ska liksom bara finnas där.

Fast tidens tand gnager obevekligt och här har någon annan med förstörelselusta satt sina gnagtänder i trävirket.

Vid nästa besök får jag hoppas att museet är öppet. Det är något outsägligt rörande och melankoliskt över uppstoppade djur. Och att kika på Liljefors och Fjæstads fonder vore ju inte heller fel. Undras om man får fotografera därinne...

Jellon

2011-11-11T22:00:00.000+01:00

Två melankoliskt rödnästa herrar utanför Tullgarns slott.

Men milda Moses - han gör plistersoppa!

2011-11-10T23:43:00.005+01:00

Gissa om jag for i taket från TV-soffan ikväll när vi satt och tittade på "Här är ditt kylskåp" på Sveriges television. TV-kocken Erik Fröderberg kokar soppa på vitplister till Carola, i tron att det är nässlor.

Tur att vitplister inte är giftigt...

Vitplister, Lamium album

Brännässla, Urtica dioica

Jag tycker att om man är duktig kock och ska ge sig ut i buskagerna och plocka mat, så ska man åtminstone kunna skilja på vitplister och brännässla. Även om de är rätt lika.

Var det inte förresten Ernst som kryddade brännvin med skvattram istället för pors i TV för ett tag sedan också. Herregud...

Piperska muren

2011-11-09T16:22:00.001+01:00

Så sitter man då i det grå november och försöker förgylla dagarna med ett och annat. Kanhända det då kan liva upp en smula med lite bilder från i maj. Skir grönska, blå himmel och fågelsång. Det är bara ett halvår dit.

Hur som helst hade jag den 26 maj i år anledning att besöka Piperska malmgården på Kungsholmen i Stockholm, gemenligen kallad Piperska muren. Den gamla malmgården, som idag i stort sett ligger i knät på Rådhuset, uppfördes på 1600-talet och inköptes 1694 av greve Carl Piper att användas som sommarresidens.

Från början var trädgården mycket större än idag, men marken har styckats av och storstadsbebyggelsen har krupit inpå. Dessutom har de ursprungliga paviljongerna byggts ihop och på med diverse utbyggnader.

Greve Piper hann aldrig se sin trädgård färdig. Han följde med Karl XII till Ryssland, hamnade i fångenskap och dog där 1716.

Det blev hustrun Christina som såg till att trädgården blev klar. Hon lät också uppföra en hög mur runt sin trädgård och så hade malmgården fått sitt namn; Piperska muren.

En del av barockträdgården har återställts på senare tid och här finns idag åter snörräta buxbomshäckar och gnistervita statyer.

1807 såldes gården till Arla Coldinu Orden som äger den än idag.

Förutom att vara mötesplats för orden, går lokalerna numer att hyra för fest och konferens.

Men i skuggan, under syrenerna, går fortfarande trädgårdsmäster och donar…

Diamantbrunnen

2011-11-08T19:46:00.001+01:00

Till 1897 års stora Allmänna konst- och industriutställning på Djurgården i Stockholm uppfördes många byggnader. Både små och stora och de allra flesta provisoriska. Några har dock blivit kvar och går att avnjuta än idag, bland annat den här lilla brunnsbyggnaden på Lejonslätten bredvid Biologiska museet.

Diamantbrunnen.

Här borrade Svenska Diamantborrningsaktiebolaget en 32 meter djup brunn för att visa vad man kunde och för att bjuda utställningsbesökarna på gratis vatten.

Av själva pumpen finns dock bara en liten snutt kvar och vad som hänt med de 32 meterna därunder vet jag inte. Kanske finns de kvar. Kanske finns det vatten där nere. Kanske är den igenfylld.

Den här pumpen har uppenbarligen någon gått på…

Apropå Viktor Rydberg

2011-11-08T11:36:00.006+01:00

Längst ner i en kartong låg några gamla spelkort och skräpade, men det var uppenbarligen inte några vanliga spelkort med spader och klöver. Nej, likt de pedagogiska kortlekar som fanns hemma då jag var liten, med växter eller djur, där man skulle samla “familjer” med fyra i varje, var detta spelkort med diktare.

De ser ut att ha varit med om en del. Många är kanske de svettiga tonårsnävar som fumlat och samlat. Kanske ingick i reglerna att man skulle kunna citera, vad vet jag.

Och Viktor Rydberg då. Detta märkliga levnadsöde. Från fattigt fosterbarn i Jönköping till firad och uppburen nationalskald. Numer så gott som bortglömd. Det som däremot lever kvar i högönsklig välmåga av hans penna är Betlehems stjärna tonsatt av Alice Tegnér. Kommer snart att höras i en kyrka eller förskola nära dig. Det hade han nog smålett lite förundrat över. När han helst velat att man kommit ihåg Singoalla eller Fribytaren på Östersjön…

Förresten lär han ska ha vimlat omkring i de lokaler som jag huserar i just nu…

Everloving

2011-11-07T21:54:00.002+01:00

Vad sa du?

2011-11-06T18:10:00.003+01:00

John Bauers illustrationer till Fädernas gudasaga

2011-11-04T14:25:00.001+01:00

Loke slukar Gullveigs hjärta

Oden far ut att provrida Sleipner

Loke lockar Idun ur Asgard

Vakna Groa! Vakna moder!

Fröja hälsar Svipdag välkommen.

Svipdag talar med Töck.

Fröja hos Svipdag på Singastein.

Tyr och Fenrer

Viktor Rydbergs Fädernas gudasaga, berättad för ungdom utkom 1887. Boken är ett resultat av Rydbergs forskning i nordisk mytologi presenterad i populär form. Den nytrycktes 1911 med illustrationer av John Bauer. Illustrationerna finns idag på Viktor Rydbergmuseet i Jönköping. Om dessa är original eller kopior ska jag låta vara osagt. De digitala bilderna är hämtade från Wikimedia Commons.

Sagt under kristallkronorna...

2011-11-03T18:10:00.000+01:00

- En gång vartannat år kommer två flickor hit och putsar våra kristallkronor. Tysta och tålmodiga står de på sina stegar och gnider prismorna en och en och då uppstår ett svagt klirrande ljud. Precis så tror jag det låter i himmelriket.

Svenska Akademien

Mig leder solen...

2011-11-02T11:06:00.002+01:00

Solur på borggården vid Tullgarns slott.

Och för att överhuvudtaget stå ut så här års, brukar jag alltid hävda att vi nu gått över till soltid och inte till vintertid. För det är ju så det är. Och det låter mycket trevligare, eller hur...

November

2011-11-01T00:37:00.000+01:00

Breviarium Grimani, 1515-1520. November

Ur Bondepraktikan: November: Wintermånad
Will du weta hurudan winteren wara må,
Så skall du Allhelgona dag i skogen gå,
Och derest en bok uppleta,
Hwarpå du det skall få weta,
Der må du dig en spån afskära;
Är han torr, warm winter will dig nära;
Men är samma spån wåt och fuktig,
Då kommer en kall winter tuktig,
Ett wått år eller torrt skall du ränna i så motto;
Du skall ett glas fullt av watten låta;
S:t Anders afton lät det ske;
Löper det öfwer, du skall då ett wått år se;
Men skall det något torrt wäder komma;
Då skall wattnet sig ovan i glaset skumma;
Der hafwa ock de gamla i stor akt;
När S:t Mårtens dag kommer på en Fredag,
Det samma år skall fodret litet förslå;
Derföre man dess mer af fänaden slagta må;
Och deraf både sjuda och steka;
Dermed kan man sedan leka.
Som kattor pläga med musen spela;
derom will jag nu mitt tal stilla.

Elsa Beskow, ur Årets saga, 1927.

Havets närhet
-Från egen unkenhet, och novemberdags kväljande
gråa. Och sjuka ögon och trötta händer och
Från detta:
att orka vända sig bort
att vända sig till
Friskhet
Att orka vända sig till friskhet, morgon
då man sakta – blundande – vänder ansiktet
mot vinden.

Lars Englund

Ur Husmoderns Köksalmanack 1959:

Denna månad talas det så ofta om som årets “tristaste”. Men är det inte ofta vi själva som gör den till det? – Varför inte använda den till en festlig förberedelse för julmånaden? Barnen har ju ändå redan julen i tankarna. – Där finns säkert många vänner som man aldrig hinner träffa i december, brev som aldrig hinner bli skrivna då. – Där finns alltid anledning till fest – och den minsta lilla är många gången den bästa.

Regn- och rusksoppa
Skala och skiva en stor gul lök och två potatisar

Strimla ½ vitkålshuvud

Smält 2 msk smör i en gryta och låt löken puttra ensam tills den fått färg.

Lägg sen i kålen, potatisen och en knapp bottenskyla vatten och låt det hela småkoka under tättslutande lock i en kvart.

Rör därpå ner 2 –3 msk tomatpuré och häll på 3 dl vatten.

Låt alltsammans koka sakta minst en timme, gärna mer.

Låt under tiden en fläskkorv sjuda sakta med några pepparkorn, gärna också några persiljekvistar i vatten. När korven är färdig tas den upp, flås och skärs i bitar. Späd kålmassan med korvspadet och smaka av med en aning sirap.

Servera med ostsmörgås.

Pumpa pa

2011-10-31T15:14:00.004+01:00

Läs mer...

Tullgarn

2011-10-30T20:38:00.004+01:00

Vid gamla landsvägen mellan Trosa och Södertälje, den väg som idag kallas Utflyktsvägen, ligger Tullgarns slott. Tullgarn är ett av de tio kungliga slotten och är väl idag kanske mest känt för att ha varit sommarresidens åt Gustav V och drottning Victoria.

Och jag hade aldrig varit här förut.

Framsidan på slottet, eller vilket som nu ska betraktas som framsida, kanske var en gång sjösidan framsida, var vid vårt besök nästan helt inklätt med byggnadsställningar. Statens Fastighetsverk, som förvaltar fastigheten, ägnar sig och omfattande fasadrenoveringar. Hela slottet putsas om och den “moderna” puts som användes vid renoveringen i slutet av 1950-talet har knackats bort och ersatts med traditionell kalkputs.

På sjösidan är arbetena slutförda och slottet lyser i sin fräscha, nyputsade glans. Riktigt, riktigt vackert.

Trakterna runt Tullgarn har varit bebodda sedan 1000-talet efter Kristus och man har livnärt sig på jakt, fiske och jordbruk. Tullgarn, vars namn inte har något med tull att göra utan snarare tall, har genom århundradena utvecklats från en liten by till en stor sätesgård och därifrån till stolt slott. Garn betyder förresten vik. Tallviken.

Efter ett antal ägarskiften kom den stora gården en tid i Gustav Vasas ägo. Kristina Nilsdotter, som var moster till Gustav Vasa, ärvde den och gifte senare in sig i släkten Sture. Karl Sture lät uppföra det första slottet på platsen, "Stureborgen".

Karl Sture och hans fru Katarina var de första som bodde på Tullgarn en längre tid. Sedan avlöste de olika ägarfamiljerna varandra. Här fanns till exempel Bondar, Sparrar, Gyllenstiernor, Banérar och Oxenstiernor och sedermera släkten De la Gardie.

På uppdrag av greve Magnus Julius De la Gardie revs det gamla slottet cirka 1720 och det nuvarande uppfördes efter ritningar av Joseph Gabriel Destain. År 1772 tvingades, av olika anledningar, Ulrik Gustaf De la Gardie sälja egendomen på offentlig auktion. Tullgarn köptes in för kronans räkning och överlämnades till hertig Fredrik Adolf, yngre bror till Gustav III.

I slutet av 1700-talet och under hertig Fredrik Adolfs ledning, genomgick slottet omfattande renoveringar. Bland annat höjdes flyglarna och försågs med platta, italienskinspirerade tak.

Ganska exakt 100 år senare gifte sig kronprins Gustav (V) med prinsessan Victoria och Tullgarn blev deras sommarslott.

Monogrammet på stenväggen mot sjösidan är dock inte kung Gustafs, utan hans son Gustaf VI Adolfs, och lejonen brukar inte stå här utan framför huvudingången. Även hunden ägnar sig åt en högst tillfällig placering. Lägg särskilt märke till jellonens något anstrukna nosar. Handpåläggning?

Idag är delar av slottet öppet för allmänheten och här kan man beskåda gamle hertig Fredrik Adolfs fantastiska gemaker, strosa i parken, äta på värdshuset eller ha picnic under skuggande lindar.

Hela slotteriet och även den gamla Stureborgen på sin tid, uppfördes högst upp på en klippa som har sin topp mitt under borggården. Detta har medfört att allt vatten som samlats där har runnit ner på sidorna och in under flyglarna med stora fuktskador som följd. Det dränerningsrör man tidigare lagt ner gjorde saken etter värre och därför har man nu även genomfört omfattande dräneringsarbeten runt slottet.

Riktig puts och färg den här gången… Många var de färgfädäser som gjordes på 1950, 60 och 70-talen.

Och här har vi ytterligare en vattenkastardrake till min blygsamma samling. Visst är den grann!

Helene

2011-10-29T12:07:00.008+02:00

Jag har snart läst ut boken Helene, en roman om konstnären Helene Schjerfbeck av Rakel Liehu. Och jag vet inte vad jag ska tycka.

Helene Schjerfbeck har följt mig genom livet. Ända sedan jag såg hennes verk på Nationalmusei utställning våren 1981 har hon följt mig. Jag köpte utställningsaffischen då och var jag än bott sedan dess har hon suttit ovanför min säng. Utom nu, men det är en annan historia.

En roman om konstnärinnan Helene Schjerfbeck... Inte en biografi. En roman. Det betyder att man gör konstnärinnan till sin. Lägger sina egna ord i hennes mun, och jag vet inte vad jag tycker om det. Alla hennes innersta tankar och funderingar. Hennes skaparvånda, hennes relationer. Hennes allt. Henne.

Jag vet inte vad jag tycker om det.

Rakel Liehu behandlar henne väl. Helene skulle kunna ha fungerat precis så som hon skriver. Men jag undrar utan att veta; Vad har hon byggt sina tankegångar på? Brev? Dagböcker? Eget?

Rakel Liehu skriver underbart. Många av hennes ord, lagda i Helenes mun, skulle jag vilja skriva ner och gömma. Men... Är det Helene? Kommer jag någonsin att kunna se på Helenes bilder igen utan att tänka Rakel Liehus ord?

Ibland undrar jag... Får man göra så här? Får man tänka och skriva en annan människa? Som levt, som funnits och haft sitt eget? Visst, det får man kanske. Men jag får svårt.

Jag vill i Helene Schjerfbecks bilder tänka själv, fundera, forma, ana. Se mina egna antydningar. Själv förstå.

Det är som att tvingas läsa en bildtext som man inte vill ha.

Jag skulle inte plockat upp boken på biblioteket. Inte om jag velat ha "min" Helene ifred. Men den är bra, boken. Jävligt bra. Jag vet inte om jag älskar den eller hatar den.

***

Helene... Jag såg dina självporträtt på en liten utställning för många år sedan. Kol. Mörkare och mer avskalade för varje år. Nakna.

Jag var ensam i lokalen. Inför ett av dem - bara några svarta streck, knappt en ansiktsoval, antydan till ögon, en gapande mun - föll jag i så våldsam gråt att jag knappt kunde se.

Helene.

Jag har aldrig sett just det lilla självporträttet igen...

Först till Frankrike och sen till världens ände

2011-10-26T12:02:00.001+02:00

Vid lördagsfrukosten, exakt en vecka efter att vi kommit hem från vår treveckors Europaresa, säger plötsligt Hussen –Tänk om vi skulle ta och åka till Trosa?! De har bestämt en väldigt bra ställplats där…

Vädret var strålande, solen sken på grönt och gyllene, husbilen var tömd och täckena inburna.

Vi bar ut täckena igen. En låda med mat, lite kryddor, igång med kylen, i med vatten och så…

Iväg igen!

Med sin placering ute vid Östersjökusten kom Trosa att hamna en smula vid sidan av stora allfarvägen, och har man ärende dit måste man åka samma väg tillbaka. Detta kan vara en förklaring till den något vanvördiga benämningen Världens ände på Trosa.

Det lilla röda huset ovan, Åbladsstugan, är en av de kvarvarande skärborgarstugorna i Trosa. Där bodde skärborgarna som sommartid tog sitt pick, sitt pack och sin familj och flyttade ut i skärgården för att fiska för allt vad tygen höll hela sommaren lång. När det blev höst och det inte längre gick att fiska, flyttade de tillbaka till sina stadsstugor igen.

Hur som haver, vi kom fram lagom till eftermiddagsfikat och eftersom vi hade boulangeriabstinens från vår Frankrikeresa, frågade vi första bästa vi mötte om vägen till närmsta bageri. Vi blev rekommenderade Tre Små Rum där godsaker och bröd till söndagsfrukosten inhandlades, alltmedan Emser troget väntade utanför.

De här små lampvaserna, som hängde i fönstret på konditoriet, fotograferade jag av en alldeles speciell anledning. Någonstans i Frankrike, minns ej var, kom Hussen en dag med en liten blombukett i en rund vas. Den lilla vasen var upphängd i en ståltråd som satt fast i en sugpropp och tanken var att man skulle kunna sätta upp den i husbilen och den skulle kunna svänga runt och inte välta. En eftermiddag en vecka senare for det söta lilla arrangemanget i golvet med en smäll. Sugproppen hade släppt och det låg vassa, glödlampstunna glasflisor och blomslamsor överallt. Mitt på en slätt någonstans i Languedoc vidtog storstädning. Jag sörjde min fina lilla vas. De här påminde.

När vi glada och belåtna travade gatan fram med vår hund och vår konditoripåse, hördes plötsligt ett våldsamt skällande vid ett staket. Emser blev så rädd att han for med blixtens hastighet tvärs över gatan och när jag närmre undersökte upphovet till det plötsliga ljudet, så fann jag den här lilla skrämslan mellan spjälorna. -Jag är MINSANN en vakthund, och där här är MIN tomt!

Här bor biblioteket och turistbyrån. Ni vet väl att jag alltid letar rätt på biblioteket det första jag gör när jag kommer till en ny plats…

Det låg en del båtar kvar i den lilla Trosaån, fast det enda som rörde på sig verkade vara änderna. De rapade.

Ågårdens gästhem verkade stängt, och det vilade någon sorts melankolisk charm över deras trädgård.

Melankolisk charm är väl vad man skulle kunna säga om även denna folkabuss. Uppenbarligen var det ett tag sedan den fick ut och lufta sig på vägarna.

Det blåste snålt och mot natten blev det frost. Vi sov gott i vår husbil, fast vi faktiskt inte alls ställt oss på den berömda ställplatsen. Ställplatsen var full och inte alls så fantastisk som vi hört ryktas. (Nädå – INTE surt sa räven!)

Apropå räven. Det här vackra tyget fann jag i ett skyltskåp i hamnen. Ingenstans kunde jag se vem som gjort det. Kanske någon i den textilkunniga läsekretsen vet. Hursom så skulle jag inte ha något emot en liten bit.

Allhelgona närmar sig och här kommer mitt första pumpbidrag. Jag älskar den här färgen!

Så, det var en liten glimt av Trosa! Fler hugskott, Husse!

Och hur länge tror ni vi kunde hålla oss?

2011-10-25T22:48:00.003+02:00

...ifrån husbilen?

Svar: En vecka!

Med husbil och hund i Europa

2011-10-25T10:17:00.008+02:00

Om jag skulle försöka mig på en sammanfattning av våra erfarenheter vad gäller att resa med husbil och hund i Europa…

Vi tog Öresundsbron över till Danmark, kanske mest för att jag aldrig hade sett den tidigare och vi skaffade ett bropass i förväg genom Husbilsklubben. Detta gjorde passagen väldigt lätt och smidig. Bara upp med den lilla transpondern i vindrutan och så åka igenom.

När det gäller övernattningarna sov vi för det mesta på antingen campingplatser eller ställplatser, som det i alla fall i Tyskland finns rätt gott om. Vi skaffade en katalog, ReiseMobil International, med adresser, kartor och beskrivningar av de tyska ställplatserna. Med hjälp av GPS:en hittade vi sedan till rätt plats. Ofta har just den här katalogen satt ut GPS-koordinaterna till sina ställplatser, men vi märkte att de ledde oss ibland flera kvarter fel. Gå på gatuadressen istället. Då kommer man rätt.

I Frankrike sov vi oftast på campingplatser. Även om det går att duscha i vår husbil, känns det gott att få slösa lite med vattnet. Särskilt om man vill tvätta håret. Dessutom kan där finnas Wifi om man behöver koppla upp sig.

En annan bra grej att veta är att det på McDonalds i Frankrike nästan alltid finns Wifi. Att ge sig till att surfa på sitt eget konto kan ge oangenäma räkningsöverraskningar vid hemkomsten. Vi köpte också ett franskt kontantkort till en av telefonerna.

Tanka färskvatten, tömma toa och gråvatten behöver man också göra, ibland så ofta som var tredje dag. Det är inte alltid säkert det går på en ställplats.

I Frankrike finns dessutom France Passion – i stort sett "bo på bondgård". Vinbönder och även andra lantbrukare ställer en parkeringsplats till förfogande och ser kanske gärna att man handlar något i deras gårdsbutik, men det är inget tvång. En natt stod vi på ett sådant ställe och det fungerade utmärkt. Gott vin fick vi med oss därifrån också.

Faktiskt fricampade vi några gånger också. Två gånger på parkeringsplatser utanför släkt och vänner och en gång på en fantastisk fransk strand. Där stod förresten flera andra husbilar också. Det känns rätt tryggt att vara några stycken när det mörknar ute.

Något man däremot ska akta sig för, framför allt på vissa avtagsvägar vid autobahn i Tyskland märkte vi, är att ställa sig lite för nära motorvägen för att äta eller sova. Där kan det nämligen stå husbilar med helt annat innehåll, bedrivande tämligen obskyr verksamhet och med lustigt färgade lampor i vindrutan...

Vårt kylskåp är tämligen minimalt, så det går inte att bunkra särskilt mycket färskmat. Vi tog för vana att, likt fransmännen, köpa vårt bröd rykande färskt varje morgon. Maten köpte vi på fräscha torgmarknader eller på någon av de franska kedjorna Casino, Super U eller Leclerc. De har alla mycket stort urval av fräsch mat och även vin till bra priser. Dessa kedjor säljer ofta även bensin och detta mycket billigare än de traditionella mackarna.

Något som också kan vara bra att veta, är att det ibland kan vara besvärligt med VISA-kort i Tyskland. Långt ifrån alla affärer tog emot det. Inte ens de större. Varför vet jag inte.

En hel kartong full med de ljuvligaste tomater fick vi med oss från de franska släktingarnas vackra trädgård.

Mjölk är i Frankrike ett kapitel för sig. Jag fick leta länge bland hyllorna innan jag hittade det som vi i Sverige kallar färsk mjölk. Det fanns väldigt lite. Ungefär en halv meter hylla. Däremot fanns hyllmeter efter hyllmeter (i rumstemperatur) med det som vi skulle benämna H-mjölk. Värmebehandlad och med mycket lång hållbarhet. Konserverad mjölk. För en kalv som mig är denna mjölk knappt drickbar. Smakar… H. I Frankrike är det bara barnen som dricker mjölk. Och så kanske man har det i kaffet.

Dricksvatten köpte vi på flaska. Även om vattenkvaliteten oftast är mycket bra i Frankrike nu för tiden, kan man aldrig vara säker på vad man åker omkring med för små kulturer i sin egen färskvattentank. Eller vad föregående vattenhämtare tryckt upp för doning i kranen. Kanske någon just sköljt sin dassetank där. Av den anledningen hade vi med oss några meter egen slang och Gardenakopplingar för alla typer av kranar. Så här efteråt vet vi att våra tre meter slang borde ha varit minst fem meter. Eller mer.

Eau potable eller Eau non potable: Dricksvatten eller Ej drickbart vatten.

Tömställen för toa och gråvatten finns på många ställen. Skylten nedan finns i nästan varje by eller stad med självaktning i Frankrike. Lustigt nog såg vi den också ofta i Norge i somras när vi var där. Här i Sverige har jag aldrig sett den. Toatömningen var ofta en mojäng med kran för färskvatten på ena sidan och slukhål för dassinnehåll på den andra. Här tankade vi aldrig färskvatten av samma anledning som ovan. Man såg allt för ofta hur folk trädde tanken på kranen och sköljde ur.

Utan vår GPS, Fröken Lur, hade resan nog blivit avsevärt mycket krångligare. Den förnumstiga damen fick sitt namn för ett par somrar sedan, då syster Ninna och jag gjorde en av våra sommarturer och GPS:en för tredje gången ledde oss in på en skumpig grusväg in the middle of nowhere.

I städer är hon oumbärlig, på landsbygden något mindre pålitlig. Vad som är bra med vår Fröken Lur är att man kan knappa in “undvikanden” och slippa betalvägar, motorvägar, grusvägar med mera dylikt. För det mesta ledde hon oss tryggt och bra dit vi skulle. IKEA i Montpellier, där vi skulle köpa sill, snaps och knäckebröd till de franska släktingarna, hade vi till exempel aldrig hittat utan henne.

Att resa med hund i Europa har gått alldeles utmärkt. För ungefär ett år sedan började vi med Emsers förberedelser för resan med att ge honom en första rabiesvaccinspruta. Omkring en månad senare fick han spruta nummer två. 120 dagar efter det togs ett blodprov för att se om han bildat antikroppar. Det hade han och veterinären skrev då in detta i ett pass som sen måste följa med honom på resan. Nobivac, som Emser fick, räcker sedan i tre år. Hur allt detta går till finns beskrivet på Jordbruksverkets hemsida.

Han fick också alldeles innan vi reste ett nytt fästinghalsband för att skydda sig mot fästingar och fjärilsmyggor.

Före återresan till Sverige krävs att hunden maskas av med medel mot rävens dvärgbandmask, Echinococcus multilocularis, tidigast tio dagar och senast tre dagar före inresan i Sverige. Vi letade rätt på en veterinär i Frankrike, de har ofta skyltar vid gatan, och fick dessutom en hälsokontroll av Emser och avmaskningen införd i passet. Avmaskningsmedlet hade vi själva med oss. Dessa regler kommer att ändras till årsskiftet 2012, så håll noga koll på Jordbruksverkets hemsida.

Emser blev väldigt väl mottagen överallt och vi hade till exempel för det mesta inte några problem att låta honom följa med in på restauranger i Frankrike. Något som i Sverige skulle vara helt omöjligt.

Att resa med husbil är en upplevelse, det är frihet och äventyr i lagom behändig förpackning. Man har hemmet med sig och behöver aldrig bry sig om att söka efter dyra hotell. Vill man däremot vara säker på att få en bra plats på en camping bör man se till att vara där före kl 18.00. Fast många har trots allt öppet senare. Mitt i sommaren är det nog helt andra ankomsttider som gäller.

Friheten med husbil är bland annat att man lagar sin mat själv om man vill och går på lokal om man hellre vill det. Man måste inte stå på campingplatser, kan hålla den hastighet husbilen mäktar med och slipper knöla med långt släp på trånga vägar och gränder som med husvagn.

Och så är det en annan grej som är kul också... Husbilsförare morsar på varandra. Speciellt om man kör lite off season. Man möter en husbil på vägen... Upp med kardan... Hej!

Läs även andra bloggares åsikter om Med husbil i Europa

Vägen hem…

2011-10-23T19:07:00.006+02:00

Vi har under den här fantastiska resan varit så långt söderut i Frankrike som det går att komma; i Pyrenéerna, ett spottkast från Spanska gränsen.

Vi har rest genom det ena vackra landskapet efter det andra. Sett hav, berg, slätter, klippor, skogar och floder. Vi har åkt genom byar och städer. Vi har åkt på natten och på dagen och vi har njutit. I fulla drag.

Men så kommer till slut den där stunden som man inte kan komma undan. Förr eller senare måste man vända nosen mot hemmet. Den där lite lätta “ta dagen som den kommer-känslan” upphör. Plötsligt är norrut uppåt på kartan och det måste gå undan. Vi har lång, lång väg att gå.

Frankrike så här nära Tyskland vet, arkitekturmässigt sett, inte riktigt vart det hör. Borta är de grå husen med sina fönsterluckor och pastellfärgade hus med höga sadeltak kommer i deras ställe.

Den här sista biten var det i stort sett inget annat än motorväg som gällde, och så avstickare för att hitta camping eller ställplats.

Alldeles innan Tyska gränsen ligger den lilla, fina staden Thann, som erbjöd en lugn och trygg ställplats på sitt torg vid floden Thur.

Vid fransk/tyska gränsen ligger staden Mulhouse, som vi medan vi åkte ömsom uttalade på franska Myluz eller på engelska Mullhaos, bara för att stavningen var så typiskt engelsk.

Gränsen mellan Tyskland och Frankrike går här i floden Rhen - Rhein på tyska, Rhin på franska – och här såg jag mitt första stora vattenkraftverk, tvärs över floden och med slussar för de stora flodpråmarna vid sidan av. Men vi stannade inte. Vi hade… bråttom.

Efter en varm dag på en parkeringsplats i Stuttgart (Hussen var på mässa) stånkade vi vidare norrut.

Natten tillbringades på en ställplats, dock ej särskilt lugn, vid Bad Wimpfen vid floden Neckar. Här fanns en vacker Gamla stan som vi heller aldrig såg.

Men för att få lite skönhet på vägen norrut, följde vi floden Neckar en bit och fick åtminstone se en handfull gamla slott och slottsruiner.

Någonting som jag finner ytterst förvånande, nu när jag sitter och följer vår resa på Google Maps, och i Frankrike har kunnat “åka” på varenda liten småväg, till och med till lilla Taulis vid spanska gränsen, är att i Tyskland finns det inget. Nicht! Nada! Bara i storstäderna. Varför? Tråkmånsar!

Frukost vid Neckar, där pråmarna stävade förbi i maklig takt. Stora pråmar. Dock ingen just då jag höjde kameran.

Och så – Fehmarn Belt. Med vackra vindmöllor på ena sidan och tjockt dis på den andra. In i det diset skulle vi. In i dimman, bokstavligen.

Och dimma blev det…

Sista natthamn på denna vidunderliga resa togs vid Trolle-Ljungby slott i Skåne.

Dimman låg tät och fasanerna skriade.

Tre veckor med husbil i Frankrike och Tyskland. Så snart vi bara kan åker vi ut igen!

Adjö!

Och så – En sydfransk by

2011-10-21T22:33:00.002+02:00

Så nådde vi ett av delmålen för vår Frankrikeresa, den sydfranska byn, vars miljöer och skiftningar jag fått följa så länge på bloggvännen Monets fina blogg.

Visst är det härligt att få träffas för första gången i verkligheten och finna att allt stämmer. Att det verkligen är som man tänkt sig och att det känns som vi känt varandra länge.

Vi bjöds in till deras vackra hem, fick god mat och trevlig samvaro och sov sedan gott i vår husbil på parkeringen utanför.

Och morgonen därpå gick vi en rundvandring i den lilla byn och fick i verkligheten se det som vi förut bara fått se glimtar av; husen, de smala gränderna, kyrkan med sina väggmålningar, allt det sydfranska.

Jag bjuder nu på min syn på saken. Jag gick baklänges, framlänges, än med näsan i backen, än med näsan i skyn. Det fanns så mycket att se.

Och så här blev det…

Och så fick ju Emser träffa Dessi. Även om Dessi just här tycks säga: –Matte! Måste jag? Han är så… framfusig!

Tack Monet och tack B för er stora gästfrihet. Vi kommer gärna tillbaka. Och huset har vi ju med oss…

Route des Crêtes. Cassis – La Ciotat

2011-10-20T22:02:00.002+02:00

-Åh, ska ni till La Ciotat! sa en man vi mötte i Arles. –Då måste ni åka La route des Crêtes! Den vägen är helt fantastisk. Den går så här, sa han och gjorde en vansinnig sicksackrörelse i luften med pekfingret. –Om den är öppen förstås, la han till.

Efter att förtvivlat försökt ta oss ner med husbilen i den lilla kuststaden Cassis - det var hopplöst, trots att vi har en ganska liten husbil - åkte vi tillbaka till en skylt där det stod Route des Crêtes. Skyltar med varningar om avstängning och bommar satt i början, men vi åkte på och tänkte att det går väl alltid att vända någonstans. Har vi åkt med husbilen i Pyrenéerna, så ska det väl gå här.

Route des Crêtes betyder ungefär bergskammens väg och det var precis vad det handlade om. Klipporna mellan Cassis och La Ciotat är de högsta kustklipporna i Frankrike, 394 meter.

Vid första utsiktsplatsen stannade vi för att äta vår lunch. Cikadorna knarrade och solvärmen dallrade över klipplanskapet. Lite oroades vi för hur vägen skulle se ut framöver, skulle vi kunna ta oss upp? Till slut kom där en turistbuss. Från andra hållet. Då förstod vi att kan den så kan vi.

I långa slingor och böjar klättrade vägen allt högre och högre. Plötsligt stack Medelhavet fram i svävande luftperspektiv. Andlöst vackert. Och långt därnere Cassis. Som en leksaksstad.

Den här vägen stängs av om det blåser för mycket. Eller om det brinner, vilket tydligen händer lite då och då. Precis som på Korsika, där maccian brinner med jämna mellanrum.

I mitt sökande efter fakta för det här inlägget använde jag mig åter igen av Google Translate och den här gången blev det nog dråpligare än någonsin:

“Kapstaden är den största skurk, den finaste och mest tillgängliga av alla panoramor i regionen, hittar du fantastisk utsikt över kusten i vikar och på staden av Csatt och La Ciotat.
Ovanpå det klippan det är ett sätt att gå "magi", som löper längs havet och upptäcka den vilda trädgården Kap Canaille Bec till Eagle (staden La Ciotat). Denna väg kan definieras som en väg av vertikal vandring eftersom vissa passager är farliga (t.ex. inte get) och kräver en slips eller förekomst av en guide.”

Håhå jaja…

“Le Cap Canaille est le plus gros, le plus beau et le plus accessible de tous les panoramas de la région, vous y trouverez une vue imprenable sur la côte des calanques et sur les ville de Cassis et de la Ciotat.
Sur la cime de cette falaise existe un chemin de randonnée "magique", qui longe la mer et qui permet de découvrir les jardins sauvages du Cap Canaille jusqu'au Bec de l'aigle (ville de la Ciotat). Ce sentier peut être définit comme un sentier de randonnée verticale puisque quelques passages sont périlleux (ex: pas de la chèvre) et nécessitent un encordement ou la présence d'un guide.

Länk

Dit ut vågade jag inte gå. Klippan stupar lodrätt ner och jag lider av svår svindel. Det tycktes inte besvära dessa människor. Eller i alla fall inte honom.

En del av Soubeyranesklipporna.

Vi kom ner. Hela och i ett stycke. Det brann inte och det blåste inte. Men jag måste erkänna att jag emellanåt höll rätt krampaktigt i stolsitsen.

Visa större karta

Karusell

2011-10-20T08:00:00.000+02:00

Aigues Mortes

2011-10-19T21:28:00.000+02:00

På vår resa längs den franska kusten på väg in i det legendariska Camargue, kom vi in i en liten stad med ett myller av kanaler. Plötsligt tornar en hög mur med kraftiga sidotorn upp sig längs vägen. Detta såg så spännande ut, att vi beslutade oss för att stanna till.

Den lilla staden heter Aigues Mortes (från occitanskans Aigas Mòrtas, dött vatten) och ligger i kanten av det gamla Rhonedeltat vid Camargue. Det har dikats och grävts och floden har ändrat sitt lopp ett antal gånger, så nu för tiden ligger staden en bit från själva kusten.

Alldeles intill ligger jättelika saliner där man utvinner salt, troligtvis är det därför staden fått sitt namn. Vattnet runtomkring var så salt att inget kunde leva där.

Förresten funderade jag ett tag på om de små utbyggnaderna på tornen var hål där man hällde heta, obehagliga saker på angripare eller om de rent av var... dass. Ett liknande bygge (bevisligen dass) finns på en murvägg på Läckö slott. Eller kanske man faktiskt kissade på sina fiender... Illa nog.

Den 1650 meter långa muren byggdes på medeltiden som försvarsmur runt staden och jag kan tänka mig att den för eventuella angripare måste ha tett sig tämligen ointaglig.

Men döm om min stora förvåning när vi tittade in genom den stora porten och fick se en helt levande, pittoreskt liten stad där inne. Jag vet inte vad jag väntat mig... kanske ruiner... men inte det här.

Allt är välhållet, välstädat och välmående och som man också kan förvänta sig - tjyvtjockt med turister. Bland annat denna synnerligen välsorterade konfektyrbutik. Fullständigt uppåt väggarna, som ni kan se.

Eller vad sägs om en affär för enbart vita kläder?

Den lilla kyrkan, Chapelle des Penitents Gris, med sin märkliga korsprydnad - korsade händer och fötter.

Förresten hittade jag ett inlägg om Aigues Mortes hos bloggvännen Jorge på Bloggen om Languedoc, när jag letade fakta till det här inlägget.

Detta höga "fönster" måste ha använts som skottglugg. Lätt att sikta inifrån, svårt att pricka utifrån. Vackert för oss fredliga nutida besökare. Vi såg också hur folk gick omkring uppe på murarna och det måste vara via en sådan här trappa man kunde ta sig upp dit.

På båda sidor om en av de stora portarna i muren satt dessa magnifika jellon på vakt. Nåde den som, med ont i sinnet, försökte ta sig in. Frågan är om de inte kunde spotta beck och brinnande tjära också...

Nästa gång vi kommer förbi här, ska vi utforska stället lite närmare...

Visa större karta

Vattensluttningen i Fonseranes

2011-10-15T23:05:00.005+02:00

Ja, vad var det egentligen för märklig anordning som ruvade där uppe, högt ovanför slussarna i Fonseranes? Det såg mest ut som en jättelik skalbagge eller tusenfoting på hjul. Jag var bara tvungen att försöka komma lite närmare.

Åhå… En vattensluttning?! Vattenlutning?!

Jag förstod rätt snabbt att det bör ha varit någon sorts transportör av båtar vid sidan av slussarna, men den såg definitivt övergiven ut. Den vilade på en hel radda jättelika gummidäck på var sida om betongkanalen nedan och såg inte ut att ha blivit använd på många år.

Snudd på osannolikt förhistoriskt vidunder-lik och dessutom himmelsblå. Och det verkade hopplöst att ta sig närmare.

När jag försökte smyga runt slussvaktens hus kom där en monsieur fräsande och hävde ur sig något obegripligt som i alla fall var tillräckligt talande för att jag skulle begripa att där fick jag då inte vara. Äsch!

Jag fick nöja mig med att betrakta underverket på avstånd och hoppas på att jag kunde ta reda på mer när jag kom hem. Och detta är vad jag fick veta:

Den byggdes mellan 1980 och 1983 som den andra och sista, tja – vad ska man kalla den på svenska? Pente d’eau på franska, water slope på engelska – blir direktöversatt vattensluttning eller vattenlutning. Någon sorts fösanordning på hjul som rullar uppför berget och ner igen. Tanken var i alla fall att den skulle ersätta slussarna. Uppenbarligen kom något emellan, för nu står den bara där.

Lutningen är i vilket fall som helst 5 grader och lyfthöjden är 13 meter och den fungerar så här.

Den fick tekniska problem. Hydrauliken läckte olja på banan så de stora däcken slirade. Hur man nu än försökte, kom man aldrig tillrätta med problemen, och det jättestora experimentet övergavs helt 2001.

Den andra vattensluttningen… ? finns i Canal du Garonne vid Montech, och den ser inte mindre häpnadsväckande ut den…

Till min stora lycka hittade jag faktiskt ett YouTube-klipp där någon filmat en genomfart med den stora… slusken.

Och över alltihopa svävar katedralen i Beziers. Bara sådär.

Slussarna vid Fonseranes

2011-10-14T21:33:00.001+02:00

Det vore ju inte riktigt Miras Mirakel om jag inte under vår resa snokade upp några slussar. Frankrike är ju fyllt av kanaler och därmed också slussar, så när vi kom i höjd med Beziers och såg skyltar till Écluses de Fonseranes, så svängde vi av.

Det är Canal du Midi som går här genom Beziers, i omedelbart samröre med floden Orb, och antalet idag använda slussar är sex. Från början var de nio, men de sista tre i den gamla kanalen ner mot Orb är avstängda. Istället leds kanalen via en akvedukt över floden och går vidare på andra sidan.

Kanalen byggdes på 1600-talet för att få en enklare och kortare väg mellan Atlanten och Medelhavet och för att slippa ta den långa omvägen runt Spanien. Canal du Midi går mellan Sète och Toulouse och därefter tar Canal de Garonne över, den andra halvan ut mot Atlanten.

Typiskt för Canal du Midi är de här mjukt ovala slussarna.

Just den här dagen var det 28 grader varmt och solen gassade från en molnfri himmel. Detta gjorde det en smula svårt att fotografera, men det brukar som bekant inte hindra mig. Det får sota igen lite här och där och fräta ur där det gassar som mest.

Vattnet i kanalen verkade inte alltför rent och en kallsup här vore inte särskilt trevlig. Därför gällde det att se efter var man satte fötterna så man inte klev ner i en sluss.

Slussat har jag gjort en gång i hela mitt liv och det var för många år sedan, när vi gick Göta kanal mellan Mem och Motala. Mycket skutta och putta ifrån blev det och knäna tyckte inte alltför mycket om den behandlingen. Men det gick. Och att gå med segelbåt över Östgötaslätten var en upplevelse.

Just så. Upp och ner mellan fuktdrypande stenväggar. Och massor med sugande, svart… nåja, brunt vatten.

Men vänta nu… Vad är DET DÄR???

Vinden kommer att bära oss…

2011-10-13T20:47:00.003+02:00

Kasta vatten

2011-10-12T21:51:00.001+02:00

Gillar!