söndag 22 november 2015

Franska vattenslott

DSC_4106vt

Varenda liten by i regionen Centre, departementet Loire et Cher i mellersta Frankrike, har sådana här vattentorn eller Château d'eau som det heter på franska. Jag blev kär! De är så fina. Landskapet här är ganska flackt, så man såg dem på långt håll. Kyrka och vattentorn.

DSC_4109vt

Just det här vattenslottet finns i den lilla byn Salbris, där vi stannade för natten.

DSC_4113vt

Här har man dessutom ansträngt sig och målat sitt torn med himmel, moln och flygande fåglar.

I mitt sökande efter fakta om franska vattentorn hittade jag sidan Les Château d'eau de France. En guldgruva för en nörd som jag.

Efter att ha ägnat en lång stund åt sajten ovan är jag övertygad om att många fler fina torn finns att se i Frankrike. Och jag kommer definitiva att hålla utkik.

lördag 21 november 2015

Rocamadour

DSC_4047r

Jag hade läst om den spektakulära staden Rocamadour tidigare och från den lilla byn Vers skulle det inte vara så förfärligt långt dit. Visa av skadan från föregående dag, aktade vi oss noga för att ta alltför slingriga och smala vägar. Detta betydde att vi fick åka i en liten krok, men vad gjorde väl det? Inte ville vi riskera att fastna på någon timglashylla med stup till vänster och överhängande berg till höger.

Den märkliga medeltidsstaden Rocamadour bjuder på  många intressanta upplevelser, där den klättrar uppför klippan i floden Alzous dalgång.

DSC_4048r

Eftersom vi kom in så att säga från sidan, fick vi en makalös utsikt ut över staden och dalgången innan vi började traska nerför den mäktiga backen ner mot staden. Detta är definitivt inte en stad där man kör in med stor husbil. Det gick ett litet tåg ner, men vi tyckte det skulle vara skönt att röra lite på både oss och hunden.

DSC_4050r

DSC_4056r

Bakom korset syns den väg vi skulle ha kommit om vi kört som fröken Lur ville. Det ville inte vi och tog det säkra före det osäkra.

DSC_4058r

Rocamadour var under 1100-talet det fjärde största pilgrimsmålet efter Jerusalem, Rom och Santiago de Compostela och legenderna om staden är många. Dess ursprung är fortfarande, såvitt jag förstår, höljt i mörker. Det sägs att en helig eremit, St Amadour, bosatte sig här för att dyrka den heliga Jungfrun, men vem han var eller var han kom ifrån är ovisst. Men miraklerna som skedde här lockade pilgrimer från hela Europa.

I vilket fall som helst finns här flera kyrkor och kapell, det ena ovanför det andra: Saint-Sauveur, Saint-Amadours krypta, St Anne, St Blaise, Saint-Jean-Baptiste, Saint Louis, Saint-Michel samt Notre-Dame (där Vierge noire, Svarta Madonnan som dyrkats i 1000 år, finns). Allra högst upp tronar biskoparnas av Tulle slott.

DSC_4060r

DSC_4061r

Från den långa gatan (som egentligen är den enda gata som finns i staden) leder en trappa med 216 steg, Grand Escalier, hela vägen upp till den kompakta plats som innehåller alla helgedomar. Uppför denna trappa gick och kröp en gång i tiden pilgrimer sida vid sida med sjuklingar som ville bli helade och brottslingar som ville får sina synder förlåtna.

DSC_4065r

DSC_4067r

Vi gick aldrig uppför det 216 stegen och fick således aldrig se de fantastiska helgedomarna. Vi valde bort det, mest med tanke på hunden som troligtvis inte fått följa med in.

DSC_4068r

Istället kikade vi i butikerna, somliga vanvettigt turistiga, andra välsorterade och med hög kvalitet.

DSC_4076r

Bland annat hittade vi det här porslinet, som definitivt skulle pryda sin plats på vårt matbord. Vi väljer dock att söka det på annat håll, eftersom priserna var minst sagt…   turistiga.

DSC_4079r

DSC_4081r

DSC_4082r

Efter en bra stunds nackspärrsvridande på huvudet åt vi vår lunch på en liten restaurang som serverade galetter, vikta pannkakor fyllda med matigt innehåll. Det fanns den ena efter den andra mångstjärniga restaurangen, men galetteriet passade oss utmärkt för tillfället.

DSC_4084r

Mätta i magarna strävade vi åter uppför den långa, branta backen upp mot L’Hospitalet, där vi parkerat vår bil. Här uppe, bakom den lilla campingen, finns en jätteyta för parkering av husbilar.

DSC_4093r

Rocamadour besöks varje år av 1,5 miljoner människor, och jag är glad att vi valde att komma hit sent i september. Här var nog mycket folk ändå.

Men vilket fantastiskt ställe.

måndag 16 november 2015

Tyst minut

tricolor2

I dag, den 16 november klockan 12.00, har EU utlyst en tyst minut för att hedra offren för fredagens terroristattacker i Paris.

fredag 13 november 2015

Mot Vers eller vådan av att alltid lyda fröken Lur

Vi kom åkande norrut i kvällningen med nosen mot Paris. Strax innan Cahors tyckte vi att det var dags att se sig om efter natthamn och hittade den lilla byn Vers i campingförteckningen, som skulle ha både camping och ställplats.

Alltså, in med Vers i gps:en (fröken Lur) och hon till att tjata om att vi skulle svänga av. Vi var väl inte helt nöjda med riktningen, men trodde att hon har väl koll och det har inte vi.

Från den stora, breda D820 rakt in i undervegetationen gick det. Hm! tänkte vi.

Vi körde och snirklade, eller rättare sagt, Hussen körde och snirklade. Mörkt var det och allt smalare blev vägen. Och jag, som skulle försöka agera kartläsare, var helt lost. Vägen fanns inte ens på kartan.

Plötsligt börjar det bära av uppåt. Vägen blir enfilig och det verkar liksom vara stup på ena sidan och bergvägg på den andra. Knogarna vitnade. Möte? My God! Den vägen vi åkte mot Vers i natten var det gräsligaste jag någonsin åkt tror jag. Dessutom var där överhäng i bergssidan. Bara så att.

När jag senare åker vägen i Google Streetview, något jag ofta gör i efterhand, häpnar jag över att vi överhuvudtaget tog oss fram. Blek och skakis landade vi tillslut i Vers, och all heder åt Hussen som skickligt tog oss igenom med 7 meter lång, fyra ton tung husbil.

gm2

Visst ser vägen gräslig ut, även i dagsljus?

Vi inser att årets julklapp får bli en gps där man kan ställa in fordonets tyngd och höjd, så att vi slippa dylika äventyr i fortsättningen. Men till Vers kom vi, gu’bevars.

Hade vi bara åkt en liten bit till på D820, gick där en väg åt höger, bred och fin, raka vägen mot Vers.

Vi hittade till ställplatsen, gick en snabb promenad med hunden och somnade sedan utmattade.

På morgonen visade det sig att byn vi hamnat i var en riktigt fin liten plats.

Låt mig säga det såhär. Vi tog INTE samma väg tillbaka.

DSC_4031v

DSC_4032v

DSC_4033v

DSC_4034v

DSC_4035v

DSC_4037v

DSC_4040v

DSC_4041v

DSC_4043v

DSC_4044v

DSC_4045v

Vers är en kommun i departementet Lot i regionen Midi-Pyrénées i södra Frankrike. Kommunen ligger i kantonen Saint-Géry som tillhör arrondissementet Cahors. Byn Vers ligger i dalgången mellan den stora floden Lot och den lilla floden Vers. Trakten är mycket vacker.

(Kuriosa: Vers betyder mot eller till på franska.)

onsdag 11 november 2015

St Maurice – den lilla katedralen i Mirepoix - interiören

DSC_3955k

Jag lovade ju i förra inlägget att ni skulle få följa med in i den lilla katedralen i Mirepoix.

Och nu kommer en fullständigt andlös kavalkad av färg, form och mönster. Jag var i stort sett ensam under det vida valvet och spegelreflexkamerans rasslande ekade mellan väggarna. Men jag kunde inte sluta. Vart jag än såg, fanns vinklar att rikta objektivet mot. Glasfönstren, takmålningarna, dekorationerna på pelarna, solens lek genom fönstren på golv och väggar. Vilken färgskala! Vilken dröm! Jag hade svårt att gå ut. Och aldrig hade jag väl trott att fuktskador skulle vara så vackra.

Så. Då går vi väl in då.

DSC_4007k

DSC_4006k

DSC_3960k

DSC_3967k

DSC_3961k

DSC_3968k

DSC_3970k

DSC_3971k

DSC_3975k

DSC_3978k

DSC_3980k

DSC_3981k

DSC_3982k

DSC_3984k

DSC_3986k

DSC_3987k

DSC_3988k

DSC_3991k

DSC_3995k

DSC_3997k

DSC_3998k

DSC_4000k

DSC_4001k

DSC_4003k

Som en mönsterbok. En jublande färginspiration.

Makalöst.

Och då har jag långtifrån tagit med allt.