måndag 29 juni 2015

Milon 11 eller det märkvärdiga huset på Stora Nygatan 10-12

DSC_2322m

Många gånger när jag traskat runt i Gamla stan har jag stannat till vid det här huset på Stora Nygatan. Det ser så märkligt modernt ut.

DSC_2323m

Men faktum är att det är byggt mellan 1907 och 1912 och således en bra bit över hundra år. En nykomling bland Gamla stans betydligt äldre hus i och för sig, men ändå.

DSC_2324m

Gatan är smal och det är svårt att backa för att få en någorlunda hel bild av detta hus, som byggdes för Skandinaviska kreditaktiebolaget med Erik Josephson som arkitekt.

DSC_2325m

Jag tänker Chicago när jag ser det här. Eller affärsgator i Paris. Ett bärande stålskelett med stora glaspartier mellan smala vertikala pelare - den tekniskt mest avancerade arkitekturen vid tiden runt förra sekelskiftet.

DSC_2328m

Det är lite konstigt att tänka sig att arkitekten som ritade detta hus, även ritade vattenkraftverket Olidan i Trollhättan. Eller kanske inte, förresten. De uppfördes i stort sett samtidigt och de där vertikala linjerna…

Men onekligen ser Milon 11 ut att vilja lyfta till väders medan Olidan ser ut att vara för evigt förbunden med marken den står på. Ja, med själva urberget.

DSC_2329m

Josephson levde mellan 1864 och 1929 och det hann hända mycket på arkitekturfronten under den tiden. Han var inte heller, likt Ferdinand Boberg, en egen stil obrottsligt trogen hela sitt liv utan färgades och tog influenser varteftersom tiden gick.

Skicklig var han iallafall på sin fason.

DSC_2326m

Fasaden mot Gåsgränd är något mera modest i sin framtoning, men inte desto mindre spännande.

DSC_2327m

Idag huserar Forum för levande historia i lokalerna.

torsdag 25 juni 2015

Slåtteräng

DSC_2380sl

Ett stenkast från min arbetsplats har man återupptagit den gamla fina traditionen att slå gräset med slåttermaskin efter häst.

Just när jag kom förbi hade hästarna fått en stunds välförtjänt vila, och slåtterfolket höll på och mekade med maskinen. Kanske hade den gått sönder.

Uppenbarligen tänker de också torka höet på hässjor. Vackert. Hoppas bara att de får in det medan det är färskt. Alltför många gånger på senare år har jag på somliga ställen sett hässjor som stått och grånat en månad efter slåttern. Till vad nytta?

I min barndom var detta fortfarande det vanligaste sättet för småbönder att slå och torka sitt hö. Kanske man övergivit hästen och skaffat traktor, men slåttermaskinen, höräfsan och hässjorna var desamma.

Och så hem på gungande hölass och på gårdsplanen stod höblåsen och blåste upp höet på skullen.

Doften då:

Varm häst, färskt gräs, hö.

DSC_2375sl

DSC_2378sl

DSC_2382sl

DSC_2383sl

Kallbloden är nog mina favorithästar när allt kommer omkring. Arbetshästarna: Nordsvensken, Ardennern, Fjordhästen. Rejäla djur som inte far i taket för minsta lilla. Trygga, godmodiga, starka.

DSC_2384sl

DSC_2389sl

DSC_2386sl

DSC_2387sl

DSC_2391sl

Doften idag:

Varm häst, färskt gräs, hö.

måndag 22 juni 2015

Föga vetenskaplig aftonvandring på Riddarholmen

DSC_2298rh

Riddarholmen i Stockholm. Stadens minsta stadsdel och här bor inte en människa. Däremot är det fullt av domstolar och ämbetsverk och en kyrka som syns över hela stan.

Från början var Riddarholmen bara ett skär mellan Mälaren och Saltsjön som så småningom kallades Kidskär. När franciskanermunkarna på 1200-talet anlade ett kloster här, kom holmen att kallas Gråmunkeholmen. Vid reformationen drogs klostret in till kronan, munkarna försvann och holmen befästes.

Och när stormaktstiden kom på 1600-talet blev holmen en statusö för adelsmän att bygga sina palats på. Kidskär hade blivit Riddarholmen.

Riddarholmen,_1870

Nu är riddarna också borta och i palatsen huserar…  domstolar och ämbetsverk. Vad skulle vi kalla holmen idag? Ämbetsholmen? Domarholmen? Eka tomt och öde-holmen?

Men sedan man iordningställde Evert Taubes terrass i väster, tycker folk iallafall om att flanera här i solskenet. Och det gjorde jag. Flanerade. I solskenet. 

DSC_2299rh

Den gamla Gråbrödrakyrkan, numer Riddarholmskyrkan med sitt karaktäristiska spetstorn. Från allra första början hade kyrkan inget torn alls. På 1400-talet fick kyrkan ett “vanligt” torn som rasade vid den stora branden 1835. Efter det kom det märkliga gjutjärnstornet på plats. Vackert och brinner inte heller upp i första taget. Men med tanke på att den stora branden lär ska ha orsakats av ett blixtnedslag, så är väl det här en åskledare som heter duga.

Riddarholmsbranden_1835

När jag vänder blicken ut mot Riddarfjärden får jag ofrånkomligen syn på en favoritbyggnad: Stadshuset.

Och apropå arkitektur, undras vad man fortfarande kommer att stå och beundra härifrån om 100 år…

Stadshuset…

DSC_2301rh

Eller den här pinn- och ribbanhopningen…

DSC_2300rh

Men hur tänkte dom?

DSC_2308rh

Alltså. Sett i det här perspektivet vinner Stadshuset alla kategorier. Sett i vilket perspektiv som helst, förresten.

DSC_2309rh

Längst ut emot norr, granne med den dånande Centralbron (hur tänkte dom där?), ligger Norstedtshuset med sina tinnar och torn.

DSC_2310rh

Jag kommer ihåg hur fascinerad jag var varje gång jag åkte tåget förbi här nedanför och såg det platta, karaktäristiska tornet. Är fortfarande, förresten.

DSC_2311rh

Norstedshuset är det enda hus på Riddarholmen som inte har Statens fastighetsverk som ägare, utan det ägs av bokförlaget Norstedts och har legat här sedan 1880-talet.

DSC_2312rh

Inne på Norstedts gård står skorstenen från det gamla tryckeriet fortfarande kvar.

DSC_2314rh

DSC_2315rh

Och så, till sist, det gamla Riksarkivet. Detta är ett hus som står mycket högt på min besökslista. Huset, som uppfördes 1887-1890, ser ut som ett gediget stenhus men den tidens krav på brandsäkerhet gjorde att huset byggdes på en stomme av gjutjärn. Som förövrigt inte skulle varit särskilt brandsäkert alls om det verkligen gällt.

DSC_2320rh

Hejdå Riddarholmen!

lördag 20 juni 2015

Midsommarafton

DSC_2341f

Midsommarafton. Ja, det är faktiskt idag. Aftonen före årets längsta dag. Eftersom sommarsolståndet inträffar imorgon, klockan 16.38 UTC.

Det är inatt som daggen är magisk, som man ska plocka sina sju sorters blommor, som man ska drömma om sin tillkommande om man inte redan har henom.

Aldrig att jag kommer att gå med på att midsommarafton inträffar på fredag i vecka 25 oavsett när sommarsolståndet är. Den enda helgdag vi firar som har en astronomisk bakgrund och så går fyrkantiga dumpolitiker och flyttar på den. Åt h-e med den magin.

Men midsommarkransen hänger kvar på grinden, om än lite vissen, så nu går jag och firar midsommar och vakar in den ljusaste av nätter. Med en dagg full av sommarmagi.

Midsommarkram på er!

fredag 19 juni 2015

Hållplats

DSC_2288hp

Efter allt detta regnande vill det till att man kan torka vingarna i solen!

DSC_2289hp

Eller hur?

onsdag 17 juni 2015

När är man sommargäst?

DSC_2186f

Fjällbacka.

Näst efter Hamburgsund den mest älskade och besökta av våra kustsamhällen.

Vi som vuxit upp i norra Bohuslän. Min syster och jag. Fast inte alldeles vid kusten utan lite, lite innanför. Och det är vi nog glada för, tror jag.

Redan när vi var barn översvämmades samhällen och stränder av bad- och sommargäster under den varma årstiden.

DSC_2189f

Då höll vi oss för den mesta därifrån. Men något vi gjorde, så fort det bara gick på försommaren, var att ta båten ut ibland öarna i skärgården. Det gick alltid att hitta någon vik, något litet gömme där man kunde få sitta i fred.

Det finns väl knappast en ö utanför Fjällbacka som vi inte varit på: Dyngön, Gluppö, Fläskö, Florö, Kalvö, Hjärterön, Valön, Köttö och den spännande krigskyrkogården på Stensholmen.

DSC_2190f

Badade gjorde vi sällan. Vi gick upptäcktsfärder, läste, åt medhavd. Njöt och andades saltvind. Kanske far slog lite med kastspöet.

DSC_2191f

Annars fiskade han mest med garn. Tillsammans med fiskarkompisen Sven. Torsk, makrill, rödspätta, krabba.

Och whiskeykaggen och måstorsken…  Minns du, Sys?

DSC_2192f

Fjällbacka besökte vi när sommargästerna åkt. Eller inte kommit än. Någon gång var vi på bryggdans, min syster och jag. Jag tror inte vi tyckte så värst om det.

DSC_2193fb

Så när vi nu går här igen, som vi brukar innan sommargästerna kommit, slår mig plötsligt frågan:

När är man egentligen sommargäst?

DSC_2194f

Kanske är det nu jag själv, som flyttat från min barndomstrakt, som är sommargästen? Tanken gnager lite.

DSC_2195f

Systern bor kvar, och kan med fog fortfarande kallas bohuslänning. Men jag?

Sommargäst?

DSC_2196f

Fast inte är jag väl sommargäst när vi lika ofta besöker Fjällbacka när stormarna yr och det blåser stickor och strån runt husen?

DSC_2197f

Nåväl. Men när sommargästerna kommer, då drar vi oss härifrån.

tisdag 16 juni 2015

På järnvägsstationen i Göteborg

DSC_2092g

En timme att slå ihjäl mellan två tåg. Vad gör man?

DSC_2093g

Har man som jag tur och hamnar på en intressant station kan man alltid titta i taket. (Järnvägsstationen i Göteborg. Jag vägrar att säga tågstation även om det tar mycket mindre plats i text och går fortare att säga. Jag föredrar till och med den charmiga gamla förkortningen jvstn.)

DSC_2094g

Det är något alldeles särskilt med att titta i taket har jag märkt.

DSC_2095g

Rakt fram finns alltid alla de där andra stressade resenärerna som kånkar på för tunga väskor och inte hittar sina biljetter, sina tåg eller sina barn. Och glor man i golvet är där bara sten och nertrampade tuggummin.

DSC_2097g

Men uppe i taket kan man finna de mest häpnadsväckande…

DSC_2099g

…lampor.

DSC_2101g

Men visst hade det varit vackrare med färgade tygvepor istället för ny energi från gröna kaffebönor? Glada flaggor som viftade lite välkomnande i vinddraget från nord till syd.

DSC_2100g

Man kan hitta salamander också. Ovanför en liten väggfast skål. Jag tror det är meningen den ska spotta i skålen. Och att jag ska dricka därav. Nåja.

DSC_2096g1

Men se där, en karta över Bohusbanan.

DSC_20962

Inte en järnväg utan en guldväg.

Det ni.

DSC_2096g

Dit opp ska jag!