torsdag 27 november 2014

November grå?

Visst kan november te sig grå…

grå

Men om du riktigt noga ser efter, så finns faktiskt en massa fina, varma färger titta på och glädjas åt.

must

DSC_0137g

DSC_0134g

DSC_0138g

DSC_0143g

DSC_0132g

Och om du mot all förmodan inte hittar några varma färger, så finns det fullt av fina former att titta på.

tisdag 25 november 2014

Utmed Brunnsviken till Stallmästaregården

DSC_0107s

I söndags hade solen beslutat sig för att bättra på sin urusla novemberstatistik och strålade från en klarblå himmel. –Vi behöver en ljuskick! sa jag. Ska vi inte ta och knalla lite vid Brunnsviken? Inte bara klafsa i vår gamla, vanliga - om än helt ok - skog.

Alltså. På med vandringsskorna, koppel på Emser och så iväg.

Brunnsviken är ju en av mina favoritplatser i Stockholmstrakten, och jag återvänder gärna dit gång på gång.

Bellvueparken är en nybliven bekantskap och dit for vi. När vi rundat udden utbrast Hussen –Titta där ligger ju Stallmästargården! Ska vi inte ta och gå dit. Vi kanske kan få en matbit.

And off we went.

DSC_0108s

Jaha! Tänkte jag. Ytterligare ett ställe jag aldrig varit på, trots att jag bott i stada med omnejd sen 1979.

DSC_0109s

Stallmästaregården ja…

DSC_0110s

Den ligger i utkanten av Hagaparken vid Brunnsvikens strand. Gården som sådan stammar från början av 1600-talet och var då säte för stallmästaren vid Karlbergs herresäte, Ebbe Håkansson.

DSC_0111s

Här har varit utvärdshus sedan 1600-talets mitt, då Ebbe Håkansson beslöt sig för att öppna värdshus efter ett besök av drottning Kristina, som funnit platsen bedårande och spritt dess rykte i staden.

DSC_0112s

När tullen 1672 flyttades till korsvägen mellan Norrtullsgatan, Uppsalavägen och vintervägen över Brunnsvikens is, förbättrade detta affärerna än mer.

DSC_0113s

Ända sedan dess har här varit värdshus. Byggnader har tillkommit, andra har rivits, men detta till trots andas hela miljön 1700-tal.

DSC_0115s

Vi beslöt oss för att gå in för att äta deras söndagsbrunch. Hunden fick följa med och sitta i hallen. Behöver jag säga att han skötte sig exemplariskt? Men än mer exemplariskt skötte sig en liten pudelfröken, som utan koppel tålmodigt satt vid ingången och väntade på hasse eller mutte.

DSC_0117s

Miljön är genuin. Utsikten illbedårisk och brunchen var lagom. Lagom mycket och lagom dyr. Och god.

DSC_0119s

När vi kom ut igen hade solen gått ner, och vi påbörjade vår vandring tillbaka längs Brunnsviken genom Bellevueparken.

DSC_0120s

DSC_0124s

En tvättbjörn begrundar bekymrat det faktum att Anticimex ägnar sig åt verksamhet i området.

DSC_0125s

Stallmästaregården ligger som en inklämd oas mellan E4 och E20 med Karolinska sjukhuset flåsande i nacken. Men vänder man bara blicken ut mot sjön och täpper öronen en smula är här fantastiskt vackert.

DSC_0126s

Båtarna i viken vilar i väntan på våren. (Hoppsansa, en helt omedveten allitteration damp det ut där! Hexameter tror jag det blev också.)

DSC_0127s

Parkeringsplatser är en hyfsat trång sektor.

DSC_0130s

Att ta cykeln är nog en inte alls tokig idé.

DSC_0129s

Tänkte vi och traskade hem under rödhimlen.

söndag 23 november 2014

Så många år utan grammofon

DSC_0099s

I går flyttade den in. Vår nya skivspelare. Efter – jag vet inte hur många - år av total tystnad på vinylfronten och ett skåp fullt av välvårdade vinyl.

Den gamla grammofonen har bara stått där. Tyst och död. Med en pic up i sydväst.

Men så igår sa Hussen plötsligt, från djupet av tidningsfåtöljen: –Ska vi inte åka och köpa en skivspelare?

Och det gjorde vi. (Den nya grammofonen hade förövrigt en crappig bruksanvisning, men vi fick till det till slut.)

DSC_0100s

Dörren till skivsamlingen slogs upp. Och där står alla skivorna. Min essentiella musik…

Beethovens pianosonater, Brahms, Bohuslav Martinů, Schubert, Mussorgskij och alla de andra klassikerna…

Men också gamla förälskelser som Kate Bush, Alan Parsons Project, Big Country och Clannad.

Jag som haft en nästan treårig ödesdiger musiklyssnartorka. Nu ljuder huset av toner igen.

Och skivspelaren snurrar.

tisdag 18 november 2014

Bôdar

_DSC0017b

_DSC0024b

_DSC0045b

måndag 17 november 2014

Kåseberga – slut i luren?

_DSC0691k

Längst ut på den östra bryggnocken i Kåseberga står en kur med en lur.

_DSC0693k

Men eftersom fyrlyktan är bortmonterad misstänker jag att även luren kniper käft nu för tiden.

_DSC0695k

_DSC0699k

Två mycket små fiskebåtar ligger för ankar och boj.

_DSC0685k

Det som rör sig verkar vara sådant som har med upplevelsenäringen att göra. Surfa vinge och våg. Dylika fanns däremot tämligen gott om.

_DSC0696k

Tiderna förändras…

Men fiskrökeriet var öppet och sålde god fisk.

söndag 16 november 2014

I fårhagen

Stor skylt vid färisten in till Ales stenar:

Gå INTE emellan baggen och flocken!

_DSC0683a

Hm…

_DSC0652a

lördag 15 november 2014

Ales stenar

_DSC0682a

Goldondern Aniara stängs, sirenen ger signal

för fältutstigning enligt känd rutin

och gyrospinern börjar att bogsera

goldondern uppåt emot zenits ljus,

_DSC0658a

där magnetrinerna som häva fältens styrka

snart signalera läge noll och fältavlösning sker.

Och likt en jättepuppa utan vikt

gyreras Aniara vibrationsfritt

och utan varje störning bort från Jorden.

_DSC0666a

En ren rutinstart utan äventyr,

en vanlig gyromatisk fältavlösning.

Vem kunde ana att just denna färd

var dömd att bli en rymdfärd helt för sig

som skulle skilja oss från sol och jord,

från Mars och Venus och från Doris dal.

_DSC0679a

Ur Aniara av Harry Martinsson.

torsdag 13 november 2014

Långsandastranden vid Sandhammaren

_DSC0651s

Det är något särskilt med badstränder vid fel årstid. När naturen får rå sig själv och bara leva med elementens krafter.

Ljuden, vinden, regnet.

_DSC0642s

Då kan ett grässtrå få rita sin omkrets ifred.

_DSC0640s

Tuvorna böja sina graciösa sinuskurvor.

_DSC0645s

Vattnet smeka sanden utan hundratals betraktare.

_DSC0650s

Och sjöfågelsträcken forma sina fylkingar mot varmare vatten.

_DSC0649s

Då kommer där en hund som gillar sand mellan tassarna. Som gillar att få sträcka ut längs kilometersanden för allt vad han är värd. Leva. Leka. Men ändå så tydligt en bit natur han också.

_DSC0647s

Endast långsamt styr vi stegen tillbaka.

onsdag 5 november 2014

Mistluren vid Sandhammaren

sandhammaren_0004

Det finns en del ting i denna värld som ger mig riktig - ska vi kalla det ståpäls - och en av dem är mistlurar. Inte bara tjockan och de fartyg som kämpar i den, utan också ljudet, det ödsliga, av dimman förvrängda…   brölandet.

För exakt 30 år sedan gjorde jag och P en resa till Österlen och Sandhammaren. Vi ville se dimma. Kanske höra mistluren.

Inte ett endaste dimstråk på hela vägen ner. Men när vi kom i höjd med Tomelilla började det dra ihop sig. Luften blev disigare och disigare och när kusten närmade sig låg tjockan tät.

(Någon gång ska man väl ha tur också.)

Redan när vi klev ur bilen hörde vi den. Vågornas mäktiga andhämtning och så luren.

Luren!

sandhammaren_0002

P jobbade på radion och hade med sig inspelningsutrusning av bästa slag. En TC-D5:a och två stycken, tror jag, AKG-mikrofoner. Så luren blev vederbörligen inspelad i stereo. Det hade den uppenbarligen inget emot.

sandhammaren_0001

SÅ mäktigt. Nästan så man fick hålla för öronen.

Sandhammarens mistlur var en nautofon, vars ljud åstadkoms av ett membran som sattes i svängning av elektromagneter, och den ljöd med 2 ljud var 60:de sekund: 6+(4)+6+(4)(44)

sandhm

När jag var där tio år senare var både tjockan och luren borta.

Kvar stod bara ett sorgligt stålskelett och idag kunde jag inte se några som helst spår kvar av luren.

Så luta dig tillbaka och njut av ett ljud som för alltid är borta. Gärna med hörlurar på, men var beredd på att ljudet är högt och kommer plötsligt.

Tack P som lät mig få ljudet, som hittills bara varit publicerat på Svenska fyrsällskapets hemsida.

Bilderna är mina egna och visst är de svartvita gryniga. Man använde ju TRI-X.