tisdag 24 september 2013

Hållplats

_DSC1198hp

Roslagsbanans hållplats Vendevägen i Djursholm. Djursholmslinjens väntkurer ritades av Sigge Cronstedt.

torsdag 19 september 2013

Efter sol kommer regn…

_DSC1400b

Var på Bergianska i helgen i det ljuvliga solskenet…

_DSC1402b

_DSC1403b

Men…

_DSC1313s

Kanske måste jag till slut börja inse att hösten nog har kommit nu…

tisdag 17 september 2013

I skördetid…

_DSC1321k

_DSC1323k

_DSC1324k

lördag 14 september 2013

Berga gård

_DSC1309b

Alldeles söder om Danderyds kyrka ligger en liten gård som jag är väldigt förtjust uti. Man kan skymta den som hastigast när man susar förbi på E18 på väg norrut.

Själva huset är från 1700-talet men boplatsen Berga har funnits ända sedan järnåldern. Således en av de äldsta boplatserna i Danderyd. En vacker plats.

_DSC1256b

Förutom att huset är en pärla i sig med sina små, ljusa rum så är dess möblemang något alldeles i hästväg; de allra flesta möbler är ritade av Carl Malmsten. Föga 1700-tal kan man tycka, men tänk – de passar alldeles ypperligt i miljön.

_DSC1288b

Och som om det inte skulle vara nog, är textilierna från Märta Måås- Fjetterströms ateljé.

_DSC1260b

Här kan man dröja sig kvar en lång stund och låta ögat smekas av linjer, material och färger. Milda, samstämmiga, balanserade.

_DSC1289b

_DSC1262b

_DSC1267b

Hur det kommer sig att den lilla gården fått ett sådant ypperligt inrede, det vet jag faktiskt inte. Men fint ska fint ha.

_DSC1264b

_DSC1273b

_DSC1275b

Och på väggarna sitter flera olika målningar av Berga. Uppenbarligen ett tacksamt motiv, inte bara för en fotograf. Tavlan ovan är signerad F.w.son Berg.

_DSC1292b

_DSC1293b

_DSC1299b

Gården har sedan 1700-talet byggts till i etapper och genomgick på 1960-talet en pietetsfull renovering. Troligtvis var det väl då som Malmstensmöblerna tillkom.

_DSC1307b

Gården går att hyra för den lilla, intima sammankomsten, födelsedagskalaset, dopet, begravningskaffet eller bröllopet. Max 25 personer får plats. Här dansar man inte, minglar inte och spelar inte hög musik. Här njuter man av den ljuvliga miljön. (Och av sina vänner.)

_DSC1308b

Läs mer här.

Dimman

111d 

7d

8d

9d

onsdag 11 september 2013

Bobergs Rosenbad

_DSC0323r

En mulen men ljum kväll i slutet av juni promenerade jag Strömgatan fram med ett par arbetskamrater. Det tog mig ungefär tre gånger så lång tid att passera Ferdinand Bobergs skapelse Rosenbad, som det tog för dem. Hade jag helt fått bestämma takten, hade det tagit mig ännu längre tid.

-Men bättre något än inget, tänkte jag, och fotograferade liksom i flykten. Jag må väl återvända…

_DSC0324r

I kvarteret Rosenbad vid Strömmen i Stockholm låg från början ett…  rosenbad. Ett badhus där eteriska oljor troddes vara hälsosamma och läkande. Badet revs för att ge plats åt Hildebrandska huset som i sin tur revs för att ge plats för en byggnad åt AB Rosenbad.

_DSC0325r

Tanken var att bygga ett centralpalats som under gemensamt tak skulle inrymma Nordiska Kreditbanken, kontorslokaler, lägenheter, restauranger och ett café.

Uppdraget gick till Ferdinand Boberg och huset stod klart 1902.

_DSC0326r

Boberg hade varit på resa i medelhavsländerna och insupit inspiration. Detta kom till uttryck bland annat i ritningar till ett riksbankshus som aldrig blev av, i konsthallen till 1897 års Stockholmsutställning samt här i Rosenbad. En tydlig inspirationskälla var också orienten, något som Boberg senare skulle bli ifrågasatt för. Hans arkitektur ansågs inte tillräckligt “äktsvensk”. Nationalromantiken bultade på dörren.

_DSC0327r

Som en hyllning till platsens tidigare funktion – rosenbadet – återkommer rosornament överallt på byggnaden.

_DSC0328r

ABR – Aktiebolaget Rosenbad.

_DSC0329r

Dock synes det mig som om tämligen okänsliga fönsterbågar tryckts in här och var. Tidigare genomfördes en hel del “renoveringsarbeten” som senare fick kritik. När huset skulle anpassas till Regeringskansliet 1981, såg man till att rätta till många av fadäserna. Uppenbarligen dock ej detta fönster…

_DSC0330r

De två tornen har flera, för Boberg väldigt typiska, krusiduller. Hos Stockholmskällan hittade jag en närbild (fotograf okänd) av det västra tornet, där man tydligt ser de “korsarmar” som han också använde sig av på maskinhallen vid 1897 års Allmänna Konst- och Industriutställningen på Djurgården i Stockholm.

SSMC001848S

_DSC0331r

_DSC0332r

Byggnaden är mycket långsträckt, den täcker hela kvarteret längs Strömgatan, men Boberg låter fler vertikala linjer motverka horisontlinjen; det ser ut som om det vore flera olika hus.

_DSC0333r

I mittenpartiets bottenvåning förlades en restaurang med en venetiansk loggia. (Här är förresten fortfarande restaurang, öppen för folk som arbetar i huset.) Tittar man närmare på balustraden kan man se de mest fantastiska dekorationer; vinrankor, fiskar, frukter = mat. Boberg tyckte om att låta sina yttre dekorationer visa vad som försiggick innanför.

_DSC0334r

_DSC0337r

Allra tydligast blir det på det som en gång var ingången till Nordiska kreditbanken; deras portal, som vetter mot Drottninggatan, är täckt med… pengar. Mynt och pengapåsar slingrar och kryllar runt hela överdelen av porten. Och så rosor förstås.

(Varför vissa delar av huset är inklätt med nät, har jag inte lyckats få reda på.)

_DSC0338r

Det är nästan så man hör hur det klirrar och rasslar, som en gammaldags mynträknarmaskin.

_DSC0339r

rosenbad

Ferdinand Bobergs egen akvarell av Rosenbad. Han var inte bara arkitekt, Bob, han var en gudabenådad konstnär också.

fredag 6 september 2013

Med husbil och hund i England

_DSC0150nb[7]

Att åka med husbil och hund i England ter sig något annorlunda än att göra det i Sverige eller övriga Europa. På mitt eget, alldeles subjektiva vis, ska jag försöka redogöra för hur och varför.

_DSC0980t

Hund
Eftersom England är en ö, och således isolerad från resten av kontinenten, är man väldigt angelägen att inte få in några obehagliga smittor. Därför måste hunden ha sitt pass i absolut ordning; rabiesvaccineringen måste vara aktuell och hunden måste vara avmaskad mot rävens dvärgbandmask. Detta måste göras av veterinär och veterinären måste sätta sin stämpel i passet. Avmaskningen måste göras tidigast 10 dagar och senast tre dagar innan inresa. Du hittar aktuella bestämmelser på
Jordbruksverkets hemsida. Dessutom måste hunden vara märkt med microchip.

Vid passkontrollen i Frankrike var de väldigt noggranna med att kolla så att allt var riktigt, till och med chipet lästes av.

_DSC0654p[14]

På båten över kanalen fick inte Emser följa med, utan han var tvungen att sitta kvar i bilen. (Vid resan via Rödby – Puttgarden får hundar däremot följa med upp.) Resan över kanalen tar en och en halv timme och det var väl ungefär den tid vi kände att det var ok att lämna honom. Se till att hunden har vatten och att några fönster, exempelvis takfönster, står på glänt. Det kan bli ordentligt varmt på bildäck. Man får en lapp att hänga på innebackspegeln, så personalen ser att det är en hund i bilen.

Resa
Det lönar sig att boka färjebiljetterna några dagar i förväg. Jag har för mig att priset nästan var det dubbla om man köpte direkt vid färjeläget.

_DSC0131dc[5]

Väl över på andra sidan så var det det där med vänstertrafiken. Direkt man kör av färjan finns ingen dubbelriktad trafik, det är först när man kommer ut från hamnområdet och in i första rondellen som det blir riktigt skarpt läge. Vi åkte mellan Calais och Dover, så jag vet i och för sig inte hur det ser ut på andra platser, men jag kan tänka mig att det är ungefär detsamma överallt.

Campa
Vi hade kollat en hel del på hur engelsmännen såg på det här med fricamping, och det verkade som om det inte var helt vanligt. Mest kanske för att det finns så få allmänningar eller parkeringar där det går att stå. Allemansrätten finns inte heller, och skulle man hitta en plats där man vill stå, ska man nog helst kontakta markägaren först.

En enda gång på hela vår resa stod vi över natten på ett ställe som inte var en camping. Istället var det en vanlig parkeringsplats vid en badstrand där man fick stå om man betalade, antingen per timme eller för helt dygn. Jag vill minnas att vi betalade 8 pund för ett dygn. Absolut värt det om man betänker att vi hade hela Engelska kanalen rakt framför Fiatnosen. Att hålla utkik efter skyltar med “Pay and display” kan vara lyckat.

_DSC0226p

Resten av tiden valde vi istället att ta in på campingplatser. Vi skaffade ett temporärt medlemskap i Camping and Caravanning Club, den ena av två stora campingklubbar i England. Camping and Caravanning Club är knutna till CCI-kortet.

Är man dessutom 55+ får man “pensionärsrabatt” på campingavgiften.

I England, även som i Wales och Skottland, finns en organisation som kallas Camping in the Forest, ett samarbete mellan The Forestry Commission och The Camping and Caravanning Club. Lite enklare campingar med gröna förtecken. Campingplatsen vi tog in på i New Forest var nästan som att fricampa i en stor park. Man åkte in, betalade sin avgift och letade själv reda på en tom yta för att ställa sin bil, tält eller vagn.

_DSC0158f[6]

Däremot var det lilla häfte man fick tillsammans med sitt temporära medlemskap (de ordinarie medlemmarna får en tjock bok) ganska fjuttig. Alla camp sites fanns med, men vägbeskrivningen var under all kritik; sällan några gatuadresser att gå på och aldrig några gps-koordinater. Många gånger körde vi tvärfel i vår jakt på en campingplats. Hur svårt kan det vara att få med gps-koordinaterna?

Standarden på engelska campingplatser var allt från superfräscht till tämligen sunkigt. De allra flesta höll dock en riktigt bra nivå.

En lustig detalj i sammanhanget är engelsmännens envisa fasthållande vid åtskilda varm- och kallkranar. Frysa ihjäl under den ena och skållning under den andra. Englingarna sätter i proppen och fyller handfatet. Sen tvättar de händerna. Känns sådär hygieniskt.

Flera gånger råkade vi också ut för duschar där det inte gick att ställa in temperaturen. Oftast var vattnet för varmt. Jag duschade i utkanten av en skållhet stråle en dag, när en mamma skulle duscha sin lilla flicka i hytten bredvid. Flickan skrek i högan sky. -Hot, Mummy! Hot!

Engelsmännen (och kvinnorna)
Englingarna är ett vänligt folk. Mycket vänligt skulle jag till och med vilja säga. De är hjälpsamma, pratglada och socialt begåvade och vi fick många bra tips om både mat och utflyktsmål under resan. Endast en gång råkade vi ut för en riktig surmule, men han måste ju varit undantaget som bekräftade regeln… Och så är det ju det där med språket. Att man förstår och kan prata. Inga problem vare sig i affärer, restauranger eller på campingplatser. Underbart.

_DSC0175lr

Landskapet
Jag har rest kors och tvärs, sett både det ena och det andra vad gäller berg, hav, skogar och sjöar. Men inget landskap har berört mig så ända in i hjärteroten som det engelska. Visserligen var vi bara i södra England den här gången, men denna del erbjuder i sanning ett brett spektrum av landskapstyper. Sandstränder, branta klippor, kala hedar, lummiga skogar, böljande kullar, djupa raviner, makliga floddalar och så alla dessa rutiga åkrar och ängar, kantade av häckar som de är. På många av vägarna tillåts träden växa in över vägen så att kronorna bildar ett gotiskt katedraltak över. Vilken känsla! Vilket ljus! I love it!!! Och så husen, de alldeles självklara engelska husen. I sten eller tegel med skorstenarna på gavelspetsarna och rörmokeriet på utsidan.

_DSC0210d

Vädret
I’ts rainin cats n’ dogs. Not! De tio dagar vi var där hade vi regn en dag, och då bara en liten stund. England hade värmebölja sommaren 2013. –Så här varmt har vi inte haft det sen 1988, sa en dam. Så klagar, det gör vi då rakt inte.

_DSC0988t

Maten
Engelsk mat, ja. Den har man ju hört en hel del om. Att den ska vara så stabbig. Och stuvad. Och det beror väl på vad man beställer förstås. Men det fanns alltid fräscha sallader och lättare rätter att få, med fina råvaror, smakfullt lagat och upplagt. Fish n’ chips undvek vi. Kändes lite för friterat, det var för varmt för det, dessutom.

_DSC1059h

Vi köpte ganska mycket mat och lagade själva, dels i små lokala butiker men också på den stora matkedjan Morrison, som vi tyckte var fräsch och välplanerad.

Trafiken
Men så var det det där med vägnätet. Det engelska vägnätet, som nog får oss att undvika att ta husbilen dit igen, DET ÄR TRÅNGT! Vägarna är smala och det finns få eller inga möjligheter att köra åt sidan, parkeringsplatserna är trånga om de ens finns. Även på motorvägarna är rastplatserna fåtaliga eller utelämnade och om de finns så är de bara en ficka, där man får stå med högerbackspegeln viftande ute i trafiken. Landsvägarna är också smala och vägrenar finns inte. Direkt asfalten tar slut, kommer en hög häck eller mur på var sida av vägen. Vackert med livsfarligt. Speciellt om man som vi har en husbil som är lite stor. I Sverige är den inte särskilt enorm, men i England är den definitivt det. Engelsmännen har husbilar, med de är små. Vi såg till exempel massor av gamla folkabussar i fantastiskt skick. Sen har vi ju uphill och downhill. Alla dessa berg och kullar gör att landskapet är minst sagt kuperat. Jag är jätteförtjust i det kuperade, men allt detta klättrande slet ganska ordentligt på däcken. Vägskyltningen kunde man dock inte klaga på, men det var lite knöligt att räkna om allting från miles och yards.

Lynton2[2]

Så kontentan är att jag bara måste till England igen. Jag älskar landet. Men då får det bli cabriolet och bed & breakfast…