lördag 31 augusti 2013

Oast houses – torkugnar för humle

2k

På många håll i sydöstra England såg vi sådana här lustiga byggnader, och jag undrade först om de hade något med gruvnäring att göra.

Senare fick vi veta att det är torkugnar för humle; oast houses eller kilns. En översättning till svenska skulle väl närmast kunna bli kölna. 

3k

Engelsmännen är ett ölälskande folk, och till öl behövs humle. Humlen plockades på stora humlefält och torkades sedan i dessa byggnader, som oftast har tre våningar med genombrutna golv och en eldstad i botten. Högst upp på huven sitter en rörlig skorsten som vänder efter vinden.

När humlen var torr packades den i säckar som kördes till bryggerierna.

Såvitt jag kunnat förstå, är de runda kölnorna de äldsta. Fyrkantiga började byggas först på slutet av 1800-talet.

1k

Den här elektriska fläkten ser ut att ha monterats dit i efterhand.

4k

Just dessa oast houses fotograferade jag på Sissinghurst Castle i Kent.

Häftiga byggnader helt i min smak! Men om öl tycker jag inte…

Sissinghurst Castle Garden

1g

Så…

Naturligtvis ofrånkomligt. Åker man till Sissinghurst, går man naturligtvis och tittar på trädgården.

Det fanns en hel del annat att se här också. Dessutom passade vi på att äta lunch och lagom till det var dags för besöket i “The formal garden” öppnade sig skyn.

Det var kvavt och regnet hade hängt i luften länge. Nu kom det alldeles typiskt engelska cats and dogs. Men det var något charmigt i det också; färgerna blir så vackra. Folk söker skydd och man får fria fotograferingsvinklar. Och efter en dryg vecka av stekande sol, var regnet mer än välkommet. I synnerhet för växterna.

Inte heller här var Emser välkommen, och det kan jag förstå. Han kunde ju ha satt sig på någon blomma…  Så vi fick gå i omgångar, medan Emser väntade utanför.

2g

Jag ger mig inte på någon trädgårdsbeskrivning, därtill är jag för okunnig, och jag har så många vänner som är mycket duktigare än jag på dylikt.

Däremot vill jag förmedla den känsla jag fick i denna den mest (i alla fall i Sverige) kända trädgården i England. Detta gör jag bäst genom att visa mina bilder. Mitt sätt att se.

Varsågod!

Klicka gärna på bilderna för bättre återgivning!

3g

4g

5g

6g

7g

8g

9g

10g

11g

12g

För den som vill veta lite mer, så finns länk till National Trusts hemsida här.

Sissinghurst – the tower

1t

Det finns ingenting kvar av det en gång vallgravsomgärdade elisabetanska slottet på Sissinghurst. Det som finns kvar är det ståtliga tornet, byggt på 1500-talet av den dåvarande ägaren sir Richard Baker att användas som utsiktstorn över jaktmarkerna. Det som idag kan ses som huvudbyggnad, var en gång slottets stall och uthus.

2t

Författarinnan Vita Sackville-West hade sitt arbetsrum i tornet. Det var hennes privata örnnäste och med sin centrala, upphöjda placering var det ändå inte mycket som undgick henne av det som försiggick runtomkring. Här tyckte hon om att sitta och skriva sin poesi och sina krönikor till tidningen Observers “In your Garden”.

4t

I den ena tornhalvan löper trappspindeln upp; brant, slingrig och knakande och i mitten och den andra halvan finns rummen.

5t 6t

Det var inte tillåtet att fotografera i Vitas arbetsrum. Sanningen att säga var det inte ens tillåtet att gå in, utan man fick kika genom en nätdörr. Och det kan jag faktiskt förstå. Sissinghurst har över 100.000 besökare om året, och detta sliter oerhört på byggnader och trädgård.

7t

Faktum är att man under högsäsong bara släpper in ett visst antal besökare per timme.

8t

3t

Högst upp på varje tornspira sitter dessa ståtliga flöjlar. Ditsatta av de forna ägarna, familjen Mann Cornwallis, på 1800-talet.

Sissinghurst castle

5s

På vår väg tillbaka till Dover åkte vi några mil in från kusten, dels för att få se något annat och dels för att jag gärna ville besöka Sissinghurst, slottet och trädgården jag hört så mycket talas om.

1s

Vi hade snirklat oss fram genom hela byn Sissinghurst, men inte sett en enda skylt eller hänvisning som berättade om var det skulle ligga. När vi åkt ut på andra sidan hade jag givit upp. Vi hade missat det. Och de Engelska vägarna och avfarterna tillåter inte riktigt vändning av 7,5 meter jättelåda. Tyvärr. Då först dök skylten upp: Sissinghurst castle.

2s

Det var kvavt. Molnen var hotfulla och regnet hängde i luften. Men vi parkerade på en hyfsat stor parkering och tog oss fram till slottet.

3s

Författarinnan Vita Sackville-West och hennes make Harold Nicolson var de sista privatpersoner som ägde Sissinghurst Castle.

4s

Sissinghurst ligger i Weald of Kent i sydöstra England. Ett böljande stundtals skogklätt landskap med både kusten och London på tämligen bekvämt avstånd.

6s

Sissinghurst är en gammal plats, och här har funnits både grisfarm, fängelse och fattighus, men på 1930-talet köpte Vita Sackville-West och Harold Nicolson egendomen, rustade upp den och skapade sin trädgård.

7s

Efter Vitas död 1962, beslutade Harold att hennes älskade Sissinghurst skulle doneras till National Trust, som tog över skötseln 1967.

tisdag 27 augusti 2013

Molnskugga

_DSC1073m

Dessa fantastiskt varma dagar vi hade i England. Stundom för varma med kvicksilvret dallrande på 30-strecket. Det enda som gick att göra när vi stannat för kvällen, var att sätta sig i skuggan med fötterna i en hink kallvatten. (Välgörande, jag lovar!)

Sålunda satt vi en kväll i solnedgången, då jag som vanligt kastade en blick mot himlavalvet.

_DSC1074m

Värmen i kombination med den fuktiga luften över land drog upp riktigt hotfulla molngubbar i kvällningen. Men ingen urladdning kom ur molnen. De löstes upp igen och kvällarna blev klara och ljumma.

_DSC1076m

Just den här kvällen drog de bulliga molnen upp framför solen och kastade mäktiga molnskuggor i soldiset ovanför.

Vackert och mäktigt.

måndag 26 augusti 2013

Klorofylla på Hinton Arms

_DSC1072h

När vi är ute och reser brukar vi för det mesta se till att äta lunch på lokala krogar för att få lite “lokalfärg”, kolla landets matkultur och träffa lite folk från trakten.

Här i England träffade vi på våra lunchställen på en hel hoper trevliga människor som hade mycket att berätta, både om trakten och maten. Vi fick många bra tips och goda historier.

_DSC1065h

Just det här stället, Hinton Arms i Hampshire, var något alldeles extra. I alla fall när det gäller blomsterdekorationerna. (Hela stället var för övrigt fräscht och välskött!)

_DSC1059h

Det är överlag väldigt frodigt i den här delen av England och allt verkar växa så det knakar. Överallt finns korgar, urnor och blomsterarrangemang och oftast i de mest makalösa färgkombinationer.

_DSC1057h

Fast även om klimatet är gynnsamt, förstår jag att blomsterprakten på Hinton Arms kräver en hel del ans och skötsel. Och vatten. Det var fortfarande runt 30 grader när vi var där. Inte en blomma slokade.

_DSC1058h

Jag satt bara och gapade över myllret av blommor och var till slut tvungen och gå och be om att få fotografera. Man må säga vad man vill om färgkombinationerna, men jag kan lova att man i alla fall blir väldigt glad av härligheten.

_DSC1061h

Överallt var där blommor…

_DSC1067h

_DSC1063h

Adressen?

The Hinton Arms, Petersfield Road, Cheriton, Alresford, Hampshire

Maten då? Ja, den var alldeles utmärkt!

söndag 25 augusti 2013

Stonehenge – av en slump

1

Vi kom åkande genom Wiltshire på eftermiddagskröken, på väg österut och på jakt efter nattplats. Vår (o)trogna GPS, Fröken Lur, har möjlighet att söka upp campingplatser, och jag bad henne söka efter en sådan i närheten.

Den näst närmaste campingen som hon visade, hette Stonehenge Touring Park, och mina ögonbryn for i taket. Stonehenge?! Ligger det här?

Jag måste erkänna att Stonehenge inte stått på listan av besöksmål, och jag hade heller inte någon som helst aning om var det låg, men Stonehenge Touring Park måste väl åtminstone ligga alldeles i närheten…

2

Det skulle bli en liten omväg, men vaf…  När vi är så nära kan vi väl inte bara köra förbi?!

Vi åkte dit.

3

Mitt ute på Salisbury Plane ligger den. Den mystiska stensättningen som jag bara sett på bild och film tidigare. Mitt ute i solgasset på den absolut plattaste delen av England vi dittills sett.

4

Parkeringsplatsen var på en åker och där var massor av folk. Massor! Det var över 30 grader varmt. Precis den typen av situation som jag inte befinner mig särskilt väl i. Det blåste en het, vass vind som drog upp små tromber i dammet och till och med skuggan brände.

5

När vi parkerat och gått över halva åkern till ingången till området och skulle köpa biljett, fick vi reda på att Emser inte skulle få följa med. Konstigt. Det är ju utomhus. Vad trodde de att han skulle göra?

Alltså fick jag gå in ensam, eftersom jag varit den som var mest angelägen om att få se stenarna.

6

Stonehenge ligger inklämt mellan två vägar, varav den ena är en motorväg. Även detta finner jag märkligt; hur kan de dra två stora vägar på varsin sida om ett Englands mest kända kulturarv, när det ligger på en stor, platt slätt? Den ena vägen ligger så nära att man måste gå genom en tunnel för att passera den.

Det hade ju räckt att dra vägarna en eller två kilometer åt ena eller andra hållet, så stenarna fick lite lugn och ro. Dånet från motorvägen var minst sagt störande. Det märks minsann aldrig på filmerna de visar…

7

Besökarna segade sig runt monumentet, likt en tusenfoting med hörsnäckor. Alla som ville fick en audioguide, som på deras eget språk berättade om stensättningen. Gott och väl, men det såg så märkligt ut.

Själv lät jag bli. Utan öronpropp försökte jag förhålla mig till stenarna utan att krocka med en hoper zombies i snigelfart. Och då menar jag; Förhålla mig. Försöka få stenarna och deras inbördes ordning berätta något för mig. Själv läsa in platsens budskap.

Jag tror jag lyckades rätt bra. Jag lyckades också, hur jag nu bar mig åt, att få bilder utan människor på. Trots att där fanns hundratals.

Allra helst skulle jag velat gå dit i gryning eller skymning sent i november.

8

Jag ger mig inte in på att beskriva något om platsens betydelse eller historia. Det finns andra sajter som gör det så bra. Jag nöjer mig med att visa det stenarna själva berättade för mig, via mina bilder.

Uråldrigheten.
Tyngden.

Och vad gäller druider, fanns stenarna där långt innan det överhuvudtaget fanns några druider.