Europa och tjuren

Det var en gång en kung som hette Agenor och han hade en väldigt vacker dotter som hette Europa.

Europa och hennes väninnor brukade ströva omkring på strandängarna och plocka blommor. En dag när flickorna gick där som bäst och plockade, råkade guden Zeus få syn på dem. Han greps då av en vanvettig lust till den unga prinsessan och förvandlade sig till en vit tjur som gick och betade bredvid flickorna.

Europa kunde inte motstå den vackra tjuren, utan gick fram för att klappa. Hur det nu begav sig fick Zeustjuren Europa att klättra upp på hans rygg och iväg bar det. Rätt ut i havet.

Det omaka paret hamnade till slut på Kreta, där Europa senare födde tvillingarna Minos och Radamanthys. Så kan det gå.

När de styrande i staden Halmstad ville ha en fontän på sitt Stora torg, gavs uppdraget till skulptören Carl Milles som valde att göra just tjuren Zeus simtur med Europa. Eller bortförande som somliga väljer att säga.

Fontänen, som är av brons, invigdes 1926 och bums var det några som hiade sig över att de fyra tritonerna runt prinsessan och tjuren var spritt språngande…

Och det kan man ju hålla med om. Nog borde väl de välutrustade tritonynglingarna kunnat ta på sig badbyxor. Eller? Antika, grekiska badbyxor.

Och vet ni vad jag tror? Jag tror att Europa följde med tjuren av fri vilja…

På vift med husbilen

Så.

Med utgångspunkt från det fagra Bohuslän söker vi oss söderut längs den svenska västkusten. Vädret är – vad ska man säga – en smula skakigt. Ömsom regn, ömsom sol och där emellan en och annan skur. Brallar gör det också. Ollon.

Ställplats kan man få i gästhamnar. Ibland.

Första natten på årets längre husbilsresa hamnar vi i en gästhamn i Halland. En jättemobilkran på ena sidan, tjyvtjockt med segelbåtsmaster föröver och förutom det ett tjog stora vindmöllor. Schlooof, schloof, schloof! I takt.

Smutt! Som vi säger på Västkusten!

Åkerböna – Vicia faba

I år har det dykt upp en alldeles ny gröda på åkern nedanför vår bohuslänska gård. Eller ny och ny förresten. Åkerbönan är en variant av den sedan bronsåldern odlade Bondbönan, en ärtväxt släkt med vicker.

Det har varit tämligen svårt att få reda på fakta om åkerbönan, men till slut hittade jag ett litet informationsblad från Jordbruksverket. Där fick jag veta att orsaken till att odlingen av åkerböna ökat är på grund av att “Från och med den 1 januari 2008 måste alla idisslare i ekologisk produktion utfodras med 100% ekologiskt producerat foder. Detta medför att den ekologiska odlingen av proteingrödor behöver öka.”

Jag fick också veta att den inte drabbas av ärtrotröta, inte är drösningsbenägen, att den är medeltidig och att den trivs på lätt- och mellanleror men också på styv lera. Det skulle förklara varför den odlas hos oss. Lerjord. (Drösningsbenägen! Jag förstår vad de menar, men ordet!!!) 

Den åkerböna som växer på “vår” åker är högväxt och vitblommig. Och vacker.

Vad jag däremot inte fått reda på är om den, likt sin familjemedlem bondbönan, är giftig innan den kokats. Men man kan väl knappast hålla på och koka bönor till kor…  Någon som vet?

Cumulus pileus – ett moln i mössa

Häromdagen när vi varit och handlat och satt oss i bilen för att åka hem, fick jag se att alla molnen i öster hade fått mössa. Snabbt ut ur bilen igen med kameran i högsta hugg.

Allra först trodde jag att det var linsmoln, lenticularis, men när jag googlade på sådana, såg jag att det var något som ändå inte riktigt stämde.

Efter mycket sökande på nätet fick jag reda på att detta var pileusmoln, som kan formas över ett cumulus- eller cumulunimbusmoln (åskmoln).

Detta sker när “modermolnet” växer hastigt uppåt och stöter på en horisontell luftström ovanför. Namnet pileus kommer av det latinska namnet för hätta eller huva.

De snabbt uppåtväxande modermolnen brukar i de flesta fall utvecklas till riktiga åskmoln med blixt och dunder. Men den här dagen var pileusmolnen borta inom fem-tio minuter och cumulusmolnen hade blåst bort.

Men riktigt häftigt var det att se…

Fullmånenatt över norra Bohuslän

von Echstedtska gården - Glansen vid hjärtat - glöden i rummet

- Korsetter och livstycken av Ove Harder Finseth

Och så – sist men inte minst – den utställning som pågår på von Echstedtska gården just nu.

Blandat med de gamla kakelugnarna, rokokomöblerna och väggmålningarna – och till stor del inspirerade av dessa – hänger en färgstark blandning livstycken och praktkorsetter, formgivna och tillverkade av den norske modedesignern Ove Harder Finseth.

Först tänkte jag inte ta några bilder alls av dessa utplacerade klädesplagg, men ju mer jag gick omkring och ju mer jag såg av dem, desto finare insåg jag att de var.

Och konstigt nog störde de inte alls, tvärt om. Varje placering var noggrant uttänkt och rätt i färg. Helt enkelt riktigt snyggt jobbat.

Detaljrikedomen och skaparlusten går verkligen inte att ta miste på eller förbigå. Flera är roliga och några riktigt, riktigt vackra.

Ove Harder Finseth är kläddesignern som bland annat skapade norska prinsessan Mette Marits brudklänning och nog skulle flera av dessa tygkonstverk också duga till att trava uppför altargången i…  Svårigheten blir kanske att hitta en kjol som passar.

Utställningen pågår till 26 augusti 2012.

Se reportage från SVT

Läs artikel i Värmlands Folkblad

von Echstedtska gården – Storkrisken och Nestesöt

Stenbock, Risäter, Spässerud, Värmlands sötäpple, Dottevikinga, Storkrisken, Holmserudsäpple, Värmlands paradisäpple, Mölnbacka skogsäpple, Nestesöt, Stortysken, Kollerudsäpple, Ullströmsäpple och Klockersta äpple är några av de genuint värmländska äpplen som tagits tillvara och nu lever sitt trygga trädliv här på von Echstedska gården.

Värmlands Hemträdgårdsförbund, Värmlands läns Hushållningssällskap, Länsstyrelsen och Värmlands Museum bildade 1993 en projektgrupp för att samla in de gamla värmländska äppelsorter som fortfarande gick att få tag på, och på så sätt bygga upp en genbank.

Våren 1993 planterades de första träden och våren 1995 var det dags för nästa plantering.

Målsättningen är att samla in ytterligare värmländska äppelsorter under de kommande åren så att sammanlagt 30 träd ska få sin boning här.

Gillar!

Vill du läsa mer om projektet kan du göra det på Hushållningssällskapets hemsida.

von Echstedtska gården - örtagården

Som sig bör på en bättre mans gård finns på von Echstedtska gården även en örtagård.

Trädgårdsskötsel ansågs på 1700-talet vara en mycket lämplig sysselsättning för en adelsman.

Dessutom var det gott att ha tillgång till de vanligaste medicinalväxterna i den egna täppan.

Kunskap om vilka växter som ansågs bota olika sjukdomar var något som varje god lanthusmor borde besitta. 

Lite roligt att se var att de olika örternas namn är skrivna på “stickor” - takspån, som var så vanliga i Värmland förr.

Men inte bara medicinalväxter odlades i örtagården. En eller annan blomma fick vara med enbart “til lyst”.

von Echstedtska gårdens örtagård är vacker och välskött.

von Echstedtska gården - lusthuset

Och när jag nu visat det famösa dasset på von Echstedtska gården, måste jag väl för rättvisans skull även visa dess syster lusthuset.

I vars tak man kan begrunda allmogelivets vardagssysslor…

von Echstedtska gården - dasshumor

På varsin sida om von Echstedtska gården står två små paviljonger, den ena ett lusthus och den andra ett nödhus. Eller ett dass för att prata ren svenska.

När man kommer in i det lilla dasset, eller för all del stora, så ser man att behovsuträttande på 1700-talet ingalunda var någon privatsak. Inte mindre än sju dassehål finns för uträttande av behov i trevlig samvaro. Två av dem i barnstorlek.

Och medan man sitter där och begrundar tingens ordning eller om samtalsämnena eventuellt tryter, så kan man få inspiration av herr Bengt själv och hans första hustru Catharina, som glada i håg ruvar på fjölen.

Och bredvid står husmamsellen och räcker dasspapper.

von Echstedtska gården - textil

Någonting som verkligen slog mig när vi gick omkring här på von Eckstedtska gården, var hur fint Värmlands museum jobbat med textilierna i huset.

Vackra tyger, genomtänkta arrangemang och ofta nyproducerade tyger i gamla mönster.

Dessa skira, ljusa lufter runt de gamla fönstren…

En del av tygerna kände jag igen som de tyger den förre intendenten vid Statens konstmuseer, Lars Sjöberg, tog fram i samarbete med Riksantikvarieämbetet för IKEA.

Bild ur “Svenskt 1700-tal på IKEA”, foto Staffan Johansson.

En del av dessa tyger tillverkas numer av Ljungbergs.

Synd att inte IKEA kunde eller ville fortsätta med den fina 1700-talskollektionen. Det borde de kunnat ha råd med…

Lars Sjöberg förresten. Jag råkade hamna tillsammans med honom vid en måltid en gång för väldigt många år sedan. Det var förresten i samband med att 1700-talskollektionen jobbades fram. Plötsligt spände han ögonen i mig och utbrast: –Vad du behöver är en himmelssäng! –Tack så mycket, svarade jag. Jag har redan två stycken…