torsdag 29 mars 2012

Gripsholms slott - ændnu gamblare

_DSC0257gh

Tidigt på morgonen, nästan innan den lilla staden vaknat, tog jag min kamera och min hund och kavade iväg till Gripsholms slott, vars tinnar och torn vi sett på håll under natten. Jag har varit här förut, men det var gräsligt länge sedan – i ett annat liv känns det som, och jag kan inte påstå att jag mindes hur här såg ut.

_DSC0263gh

Tyvärr var slottet stängt för säsongen, så jag kunde inte komma in. Förresten var det för tidigt på dagen och jag hade ändå inte fått ta med hunden. Så vi gjorde en rundvandring och klev lite i parken istället.

_DSC0269gh

Men vänta nu…

Vad är det här?

Målade tegelstenar?

_DSC0268gh

Jahapp! Det visade sig att man i mitten av 1800-talet tyckte att vanligt tegel, och i synnerhet då en smula vittrat tegel som på Gustaf III teatertorn, inte var tillräckligt perfekt, så man putsade helt sonika tornet och målade på tegelstenar i stället. Men inte nog med det…

_DSC0267gh

_DSC0271gh

Gripsholms slott har varit med om åtskilliga turer och vändor genom århundradena. Från Bo Jonsson Grips borg på 1300-talet via Sten Sture d.ä. på 1400-talet, Gustav Vasa på 1500-talet till Gustav III på 1700-talet.

_DSC0274gh

Det har byggts ut och byggts till och det har brunnit.

_DSC0275gh

Men det rysligaste det varit med om var nog ändå en restaurering i hyfsat modern tid.

_DSC0280gh

Runt sekelskiftet 1800-1900 fick man för sig att många gamla byggnader skulle återställas i “ursprunglig stil”.

Arkitekten Fredrik Lilljekvist anlitades för restaurering av Gripsholm och han for igång med att, inte bara riva bort allt som tillkommit under århundradena, utan även bygga dit sådant han ansåg “borde” funnits där.

_DSC0205gh

En helt ny tredje våning byggdes på. På inre borggården knackades putsen bort och ersattes med ny renässansdekor, fönster gjordes mindre och ett burspråk klämdes dit. Bara sådär.

_DSC0207gh

Denna vilda framfart med en känslig byggnad (och flera andra byggnader också – Uppsala domkyrka till exempel) satte igång en våldsam debatt om restaureringar av historiska hus och minnesmärken.

_DSC0211gh

Författaren Verner von Heidenstam blev till exempel så upprörd, att han skrev en pamflett “Modern Barbarism, några ord om restaurerandet av historiska byggnader”.

_DSC0212gh

“En restaurerad byggnad är som en livlös, schablonmässig bild av något som nyss stod levande och naturligt, ehuru kanske med många lyten och fulheter” skrev han.

_DSC0222gh

Heidenstam tyckte lite ironiskt att man borde satt upp en skylt på Gripsholms slott där det stod: “Anno Domini 1893 gjordes detta gambla hus ændnu gamblare”.

_DSC0218gh

Och visst var detta synsätt märkligt. Att fiffa till gamla slott och kyrkor så de skulle bli ännu mer gotik eller renässans än de någonsin varit från början.

Faktiskt var det bland annat denna restaureringsdebatt som fick Ferdinand Boberg och hans hustru Anna att ge sig ut på sin 10-åriga resa runt i landet, för att om möjligt dokumentera det som fanns kvar av gammalt. Innan det revs eller renoverades ihjäl.

_DSC0224gh

Så vad är ursprungligt här på Gripsholm? Vad har tillkommit på naturligt vis under århundradena och vad är ditsatt av klåfingriga restaureringsfanatiker i slutet av 1800-talet?

Fakta från

måndag 26 mars 2012

Rör mig inte!



av Tahereh Mafi i översättning av Carina Jansson

I en framtida (nutida) värld lever den 17-åriga Juliette. En värld härjad av krig och miljökatastrofer. Luften har blivit kall, solen skymd och vädret är inte alls som det borde vara. Juliette är farlig. Därför har hon satts på mentalsjukhus. Hela hennes tillvaro i cellen fylls av siffror. Hon räknar dagar, sekunder, ord, rörelser. Hon räknar och räknar för att inte bli galen på riktigt och hon skriver sina minnen från en annan tid i en liten bok som hon nogsamt gömmer efter varje gång.

En dag får hon en cellkamrat. Den unge mannen Adam som hon (inte) minns från sin barndom. Plötsligt blommar hela hennes problematik upp på nytt. På ett svidande påtagligt sätt blir hon påmind om varför hon sitter där hon sitter. Alla hon rör vid dör. Alla som nuddar hennes bara hud dör. Hennes föräldrar lämnade bort henne i panik, efter att en liten pojke dött som hon bara försökte hindra från att ramla. Och nu, efter 265 dagar av isolering, önskar-längtar-väntar-hoppas hon att Adam ville röra vid henne. En fullt naturlig önskan för en ung, varm, kännande kvinna. Men nej. Det kan han inte få. Han skulle ju dö.

Utanför cellens fönster trampar dag och natt soldaterna. De tillhör Återetablissemanget. Den militanta styrka som lovat folket att de ska lösa den skadade världens problem. Men det verkar inte som om det blir bättre. Snarare tvärtom.

En dag blir Juliette hämtad och förd till ett av Återetablissemangets huvudkvarter. Där får hon träffa Warner, som avslöjar att tillfångatagandet av henne har ingått i hans plan. Att det hela har varit uträknat länge. Att hennes dödliga beröring kommer att kunna användas för Återetablissemangets syften; att kuva, skrämma, döda.

I ett slag tror hon sig förstå, att den Adam som hon trodde var hennes vän, var satt att bevaka och spionera på henne och hela hennes värld rasar samman. Adam – nu soldatklädd och (likgiltig) blir åter satt som hennes bevakare. Ändå trotsar hon modigt Warner och hans önskemål, trilskas, vägrar och gör sig bångstyrig. Ända till hon förstår att det är Adam som straffas för hennes samarbetsovilja. Adam som vägrar lämna hennes sida. Adam som av en händelse råkar röra vid hennes bara hud – och inte dö. Det är nu det börjar hända saker.

Den här boken är rysligt spännande och handlar – som jag ser det – inte bara om vad som skulle kunna komma att utspela sig i en framtida, kapsejsad värld, utan också om utanförskap. Att vara udda och tro sig ensam. Att hela sitt liv ha blivit sedd som ett monster, gör till slut att man också tror sig vara ett. Att hela ens väsen skriker efter den närhet och beröring som förvägras en, behöver inte bara komma sig av att ens hudkontakt med andra människor skulle vara dödlig. Att tro sig vara ett monster kan mycket väl hända vilken människa som helst någon gång i livet. På så sätt gör sig Juliette till talesperson för alla som någon gång känt sig utanför och udda.

Tahereh Mafi använder ett språk som ligger mycket nära de mest hudlösa känslorna, och det är svårt att tro att hon bara är 24 år. Eller så är det just det som är poängen; hon har själv nyss varit där. Hon har själv alldeles nyss varit precis så hudlös och försvarslös som Juliette.

Men Juliette växer, förstår långsamt att Adam står på hennes sida och att det finns kärleksfulla människor där ute som är mer lika henne än hon anar.

Jag ger den här ungdomsboken tre mycket starka MMM av fem och undrar nyfiket vad som månde bliva av denna unga författarinna. Rör mig inte är hennes första roman.

Denna recension är publicerad i samarbete med Booked.

söndag 25 mars 2012

Bloggutmaning – Våra lampor

_DSC0269l

Här kommer Miras bidrag till helgens bloggutmaning – Våra lampor!

Jag börjar med en av alla lampor som far gjorde. Han gjorde dels sådana här trebenta, dels lampor med runda eller fyrkantiga klumpfötter. Mor snickrade möbler, far snickrade lampor. Skärmarna tillverkades av någon tant i Göteborg. Vill jag minnas…

_DSC0270l

_DSC0271l

Taklampan i hallen. En variant på samma tema.

_DSC0272l

Den kära jordgloben som jag köpte på Kenths och Arves antik i Lindholmen…  De söta pojkarna…

_DSC0273l

Den (numer beryktade) takkronan i tornet.

_DSC0274l

Hallampan. Vilken lampaffär som helst… Lyser hela natten.

_DSC0275l

En av tre blyinfattade lampor som morfar gjorde.

_DSC0276l

Nånsorts ljuskrona i lusthuset.

_DSC0277l

Mormors och morfars lampa som hängde på Storängen.

_DSC0279l

En av mina många, kära fotogenlampor.

_DSC0280l

Strindbergslampan jag hittade i verkstan…

_DSC0282l

Den lustiga mässingslampan vi köpte på den lustiga loppisen på gränsen mellan Frankrike och Italien.

_DSC0283l

Art Deco-lampan jag fick av mor och far. När skärmen gav upp gjorde jag en ny av gamla sjökort.

_DSC0286l

Saturnuslampan vi ropade in på Assermanska auktionen i Brastad. Se det var en riktig kvalitetsauktion!

_DSC0288l

Arvegods från franska sidan?  Finska sidan?  Faster Dagny? Finns paret.

_DSC0291l

Samma här. Skräckliga silverfoten som måste putsas jämnt. Nu till exempel…

_DSC0285l

Å så fluglampan! Gillar blomflugor. Lyser vackert i köket.

Samt – av förklarliga skäl – stort antal IKEA-lampor av olika form och fason som ni har sett förut.

Lysande!

lördag 24 mars 2012

Nattljus i Mariefred



Efter en mysig kvällspromenad bland de gamla husen i den gamla staden, kryper vi till kojs i husbilen alldeles intill vattnet och med det stora slottet i fonden.









Jag tror bestämt jag ska ta en tidig walk about runt Gripsholms slott när jag vaknar...

Sov gott!

fredag 23 mars 2012

Nyköping - lyktorna på Folkungabron



Vackra lyktor på Folkungabron i ett annars tomt och snålblåstkallt Nyköping.



Lyktorna lär ska ha bekostats av Nordiska Kompaniets verkstäder, som låg i staden.

onsdag 21 mars 2012

Kryper runt i gräset



Lycklig och omtumlad av våryra har jag idag krupit runt på alla fyra vid en södervägg och stuckit objektivet i krokus och snödroppar.

14 grader varmt i mars! O fröjd!


måndag 19 mars 2012

NK-villan i Nyköping

_DSC0222nv

Första husbilsturen för i år gick bland annat till Nyköping och eftersom jag redan, tillsammans med syster Ninna, tittat på Nyköpingshus, var det Ferdinand Bobergs paviljong för Konst- och industriutställningen i Norrköping 1906 som stod på besökslistan.

Vi parkerade vid Nyköpingshus och traskade upp efter Nyköpingsån och där stod paviljongen. Mitt emot borgen.

_DSC0224nv

Boberg ritade villan för Nordiska Kompaniets utställning och det var redan från början tänkt att den efter utställningen skulle flyttas till Nyköping, där NK hade verkstäder, för att användas för de anställdas möten, fester och andra sammankomster.

_DSC0227nv

Under årens lopp har huset använts till många skiftande saker, bland annat har här både bedrivits dagis och rehabiliteringsverksamhet.

_DSC0228nv

Hundra år efter Konst- och industriutställningen, 2006, öppnades villan för allmänheten och här finns nu både café, utställningsverksamhet och festlokal. Sedan 2009 drivs verksamheten av NK-villans vänner. 

_DSC0229nv

Jag kan väl inte precis säga att jag tycker byggnaden är vacker, men den syns onekligen. Det var väl precis det som var meningen då den byggdes för att visa ”det nyaste och exklusivaste i fråga om möbler och inredningar för den exklusiva kundkrets som NK främst riktade sig till”.

_DSC0230nv

Det är också roligt att se att den verkar väl omhändertagen, för att inte säga välskött. Nymålad och och på många ställen nya, fina stup- och hängrännor.

_DSC0231nv

_DSC0232nv

Det är helt otroligt hur man förr i tiden kunde lägga ner jobb på alla dessa detaljer. Fasaden består av tusentals likadana träfjäll och vindskivorna har mängder av intrikata bårder.

_DSC0234nv

_DSC0235nv

_DSC0237nv

_DSC0226nv

Bilden ovan kommer från informationsskylten invid paviljongen och bilden nedan från Wikimedia Commons, och visar planen över utställningsområdet. Paviljongen är inringad med rött.

Norrköping_1906

Läs mer om Konst- och industriutställningen i Norrköping här.