måndag 31 oktober 2011

söndag 30 oktober 2011

Tullgarn

_DSC0503tg

Vid gamla landsvägen mellan Trosa och Södertälje, den väg som idag kallas Utflyktsvägen, ligger Tullgarns slott. Tullgarn är ett av de tio kungliga slotten och är väl idag kanske mest känt för att ha varit sommarresidens åt Gustav V och drottning Victoria.

Och jag hade aldrig varit här förut.

_DSC0484tg

Framsidan på slottet, eller vilket som nu ska betraktas som framsida, kanske var en gång sjösidan framsida, var vid vårt besök nästan helt inklätt med byggnadsställningar. Statens Fastighetsverk, som förvaltar fastigheten, ägnar sig och omfattande fasadrenoveringar. Hela slottet putsas om och den “moderna” puts som användes vid renoveringen i slutet av 1950-talet har knackats bort och ersatts med traditionell kalkputs.

_DSC0457tg

På sjösidan är arbetena slutförda och slottet lyser i sin fräscha, nyputsade glans. Riktigt, riktigt vackert.

_DSC0458tg

Trakterna runt Tullgarn har varit bebodda sedan 1000-talet efter Kristus och man har livnärt sig på jakt, fiske och jordbruk. Tullgarn, vars namn inte har något med tull att göra utan snarare tall, har genom århundradena utvecklats från en liten by till en stor sätesgård och därifrån till stolt slott. Garn betyder förresten vik. Tallviken.

_DSC0459tg

Efter ett antal ägarskiften kom den stora gården en tid i Gustav Vasas ägo. Kristina Nilsdotter, som var moster till Gustav Vasa, ärvde den och gifte senare in sig i släkten Sture. Karl Sture lät uppföra det första slottet på platsen, "Stureborgen".

_DSC0460

_DSC0466tg

Karl Sture och hans fru Katarina var de första som bodde på Tullgarn en längre tid. Sedan avlöste de olika ägarfamiljerna varandra. Här fanns till exempel Bondar, Sparrar, Gyllenstiernor, Banérar och Oxenstiernor och sedermera släkten De la Gardie.

_DSC0467tg

På uppdrag av greve Magnus Julius De la Gardie revs det gamla slottet cirka 1720 och det nuvarande uppfördes efter ritningar av Joseph Gabriel Destain. År 1772 tvingades, av olika anledningar, Ulrik Gustaf De la Gardie sälja egendomen på offentlig auktion. Tullgarn köptes in för kronans räkning och överlämnades till hertig Fredrik Adolf, yngre bror till Gustav III.

_DSC0470tg

I slutet av 1700-talet och under hertig Fredrik Adolfs ledning, genomgick slottet omfattande renoveringar. Bland annat höjdes flyglarna och försågs med platta, italienskinspirerade tak.

_DSC0473tg

Ganska exakt 100 år senare gifte sig kronprins Gustav (V) med prinsessan Victoria och Tullgarn blev deras sommarslott.

_DSC0475tg

Monogrammet på stenväggen mot sjösidan är dock inte kung Gustafs, utan hans son Gustaf VI Adolfs, och lejonen brukar inte stå här utan framför huvudingången. Även hunden ägnar sig åt en högst tillfällig placering. Lägg särskilt märke till jellonens något anstrukna nosar. Handpåläggning?

_DSC0480tg

_DSC0481tg

Idag är delar av slottet öppet för allmänheten och här kan man beskåda gamle hertig Fredrik Adolfs fantastiska gemaker, strosa i parken, äta på värdshuset eller ha picnic under skuggande lindar.

_DSC0484tg

Hela slotteriet och även den gamla Stureborgen på sin tid, uppfördes högst upp på en klippa som har sin topp mitt under borggården. Detta har medfört att allt vatten som samlats där har runnit ner på sidorna och in under flyglarna med stora fuktskador som följd. Det dränerningsrör man tidigare lagt ner gjorde saken etter värre och därför har man nu även genomfört omfattande dräneringsarbeten runt slottet.

_DSC0491tg

Riktig puts och färg den här gången… Många var de färgfädäser som gjordes på 1950, 60 och 70-talen.

_DSC0492tg

Och här har vi ytterligare en vattenkastardrake till min blygsamma samling. Visst är den grann!

lördag 29 oktober 2011

Helene



Jag har snart läst ut boken Helene, en roman om konstnären Helene Schjerfbeck av Rakel Liehu. Och jag vet inte vad jag ska tycka.

Helene Schjerfbeck har följt mig genom livet. Ända sedan jag såg hennes verk på Nationalmusei utställning våren 1981 har hon följt mig. Jag köpte utställningsaffischen då och var jag än bott sedan dess har hon suttit ovanför min säng. Utom nu, men det är en annan historia.

En roman om konstnärinnan Helene Schjerfbeck... Inte en biografi. En roman. Det betyder att man gör konstnärinnan till sin. Lägger sina egna ord i hennes mun, och jag vet inte vad jag tycker om det. Alla hennes innersta tankar och funderingar. Hennes skaparvånda, hennes relationer. Hennes allt. Henne.

Jag vet inte vad jag tycker om det.

Rakel Liehu behandlar henne väl. Helene skulle kunna ha fungerat precis så som hon skriver. Men jag undrar utan att veta; Vad har hon byggt sina tankegångar på? Brev? Dagböcker? Eget?

Rakel Liehu skriver underbart. Många av hennes ord, lagda i Helenes mun, skulle jag vilja skriva ner och gömma. Men... Är det Helene? Kommer jag någonsin att kunna se på Helenes bilder igen utan att tänka Rakel Liehus ord?

Ibland undrar jag... Får man göra så här? Får man tänka och skriva en annan människa? Som levt, som funnits och haft sitt eget? Visst, det får man kanske. Men jag får svårt.

Jag vill i Helene Schjerfbecks bilder tänka själv, fundera, forma, ana. Se mina egna antydningar. Själv förstå.

Det är som att tvingas läsa en bildtext som man inte vill ha.

Jag skulle inte plockat upp boken på biblioteket. Inte om jag velat ha "min" Helene ifred. Men den är bra, boken. Jävligt bra. Jag vet inte om jag älskar den eller hatar den.

***


Helene... Jag såg dina självporträtt på en liten utställning för många år sedan. Kol. Mörkare och mer avskalade för varje år. Nakna.

Jag var ensam i lokalen. Inför ett av dem - bara några svarta streck, knappt en ansiktsoval, antydan till ögon, en gapande mun - föll jag i så våldsam gråt att jag knappt kunde se.

Helene.

Jag har aldrig sett just det lilla självporträttet igen...

onsdag 26 oktober 2011

Först till Frankrike och sen till världens ände

_DSC0440t

Vid lördagsfrukosten, exakt en vecka efter att vi kommit hem från vår treveckors Europaresa, säger plötsligt Hussen –Tänk om vi skulle ta och åka till Trosa?! De har bestämt en väldigt bra ställplats där…

Vädret var strålande, solen sken på grönt och gyllene, husbilen var tömd och täckena inburna.

Vi bar ut täckena igen. En låda med mat, lite kryddor, igång med kylen, i med vatten och så…

Iväg igen!

_DSC0445t

Med sin placering ute vid Östersjökusten kom Trosa att hamna en smula vid sidan av stora allfarvägen, och har man ärende dit måste man åka samma väg tillbaka. Detta kan vara en förklaring till den något vanvördiga benämningen Världens ände på Trosa.

Det lilla röda huset ovan, Åbladsstugan, är en av de kvarvarande skärborgarstugorna i Trosa. Där bodde skärborgarna som sommartid tog sitt pick, sitt pack och sin familj och flyttade ut i skärgården för att fiska för allt vad tygen höll hela sommaren lång. När det blev höst och det inte längre gick att fiska, flyttade de tillbaka till sina stadsstugor igen. 

_DSC0439t

Hur som haver, vi kom fram lagom till eftermiddagsfikat och eftersom vi hade boulangeriabstinens från vår Frankrikeresa, frågade vi första bästa vi mötte om vägen till närmsta bageri. Vi blev rekommenderade Tre Små Rum där godsaker och bröd till söndagsfrukosten inhandlades, alltmedan Emser troget väntade utanför.

_DSC0438t

_DSC0435t

De här små lampvaserna, som hängde i fönstret på konditoriet, fotograferade jag av en alldeles speciell anledning. Någonstans i Frankrike, minns ej var, kom Hussen en dag med en liten blombukett i en rund vas. Den lilla vasen var upphängd i en ståltråd som satt fast i en sugpropp och tanken var att man skulle kunna sätta upp den i husbilen och den skulle kunna svänga runt och inte välta. En eftermiddag en vecka senare for det söta lilla arrangemanget i golvet med en smäll. Sugproppen hade släppt och det låg vassa, glödlampstunna glasflisor och blomslamsor överallt. Mitt på en slätt någonstans i Languedoc vidtog storstädning. Jag sörjde min fina lilla vas. De här påminde.

_DSC0441t

När vi glada och belåtna travade gatan fram med vår hund och vår konditoripåse, hördes plötsligt ett våldsamt skällande vid ett staket. Emser blev så rädd att han for med blixtens hastighet tvärs över gatan och när jag närmre undersökte upphovet till det plötsliga ljudet, så fann jag den här lilla skrämslan mellan spjälorna. -Jag är MINSANN en vakthund, och där här är MIN tomt!

_DSC0442t

Här bor biblioteket och turistbyrån. Ni vet väl att jag alltid letar rätt på biblioteket det första jag gör när jag kommer till en ny plats…

_DSC0443t

Det låg en del båtar kvar i den lilla Trosaån, fast det enda som rörde på sig verkade vara änderna. De rapade.

_DSC0446t

Ågårdens gästhem verkade stängt, och det vilade någon sorts melankolisk charm över deras trädgård.

_DSC0447t

Melankolisk charm är väl vad man skulle kunna säga om även denna folkabuss. Uppenbarligen var det ett tag sedan den fick ut och lufta sig på vägarna.

_DSC0448t

Det blåste snålt och mot natten blev det frost. Vi sov gott i vår husbil, fast vi faktiskt inte alls ställt oss på den berömda ställplatsen. Ställplatsen var full och inte alls så fantastisk som vi hört ryktas. (Nädå – INTE surt sa räven!)

_DSC0449t

Apropå räven. Det här vackra tyget fann jag i ett skyltskåp i hamnen. Ingenstans kunde jag se vem som gjort det. Kanske någon i den textilkunniga läsekretsen vet. Hursom så skulle jag inte ha något emot en liten bit.

_DSC0450t

Allhelgona närmar sig och här kommer mitt första pumpbidrag. Jag älskar den här färgen!

Så, det var en liten glimt av Trosa! Fler hugskott, Husse!

tisdag 25 oktober 2011

Och hur länge tror ni vi kunde hålla oss?

...ifrån husbilen?



Svar: En vecka!

Med husbil och hund i Europa

_DSC0816ob

Om jag skulle försöka mig på en sammanfattning av våra erfarenheter vad gäller att resa med husbil och hund i Europa…

Vi tog Öresundsbron över till Danmark, kanske mest för att jag aldrig hade sett den tidigare och vi skaffade ett bropass i förväg genom Husbilsklubben. Detta gjorde passagen väldigt lätt och smidig. Bara upp med den lilla transpondern i vindrutan och så åka igenom.

_DSC0416hb

När det gäller övernattningarna sov vi för det mesta på antingen campingplatser eller ställplatser, som det i alla fall i Tyskland finns rätt gott om. Vi skaffade en katalog, ReiseMobil International, med adresser, kartor och beskrivningar av de tyska ställplatserna. Med hjälp av GPS:en hittade vi sedan till rätt plats. Ofta har just den här katalogen satt ut GPS-koordinaterna till sina ställplatser, men vi märkte att de ledde oss ibland flera kvarter fel. Gå på gatuadressen istället. Då kommer man rätt.

anduze1

I Frankrike sov vi oftast på campingplatser. Även om det går att duscha i vår husbil, känns det gott att få slösa lite med vattnet. Särskilt om man vill tvätta håret. Dessutom kan där finnas Wifi om man behöver koppla upp sig.
En annan bra grej att veta är att det på McDonalds i Frankrike nästan alltid finns Wifi. Att ge sig till att surfa på sitt eget konto kan ge oangenäma räkningsöverraskningar vid hemkomsten. Vi köpte också ett franskt kontantkort till en av telefonerna.

Tanka färskvatten, tömma toa och gråvatten behöver man också göra, ibland så ofta som var tredje dag. Det är inte alltid säkert det går på en ställplats.

_DSC0413hb

I Frankrike finns dessutom France Passion – i stort sett "bo på bondgård". Vinbönder och även andra lantbrukare ställer en parkeringsplats till förfogande och ser kanske gärna att man handlar något i deras gårdsbutik, men det är inget tvång. En natt stod vi på ett sådant ställe och det fungerade utmärkt. Gott vin fick vi med oss därifrån också.

_DSC0271vg

Faktiskt fricampade vi några gånger också. Två gånger på parkeringsplatser utanför släkt och vänner och en gång på en fantastisk fransk strand. Där stod förresten flera andra husbilar också. Det känns rätt tryggt att vara några stycken när det mörknar ute.

_DSC0231lv

Något man däremot ska akta sig för, framför allt på vissa avtagsvägar vid autobahn i Tyskland märkte vi, är att ställa sig lite för nära motorvägen för att äta eller sova. Där kan det nämligen stå husbilar med helt annat innehåll, bedrivande tämligen obskyr verksamhet och med lustigt färgade lampor i vindrutan...

_DSC0055a

Vårt kylskåp är tämligen minimalt, så det går inte att bunkra särskilt mycket färskmat. Vi tog för vana att, likt fransmännen, köpa vårt bröd rykande färskt varje morgon. Maten köpte vi på fräscha torgmarknader eller på någon av de franska kedjorna Casino, Super U eller Leclerc. De har alla mycket stort urval av fräsch mat och även vin till bra priser. Dessa kedjor säljer ofta även bensin och detta mycket billigare än de traditionella mackarna.
Något som också kan vara bra att veta, är att det ibland kan vara besvärligt med VISA-kort i Tyskland. Långt ifrån alla affärer tog emot det. Inte ens de större. Varför vet jag inte.

_DSC0826cs
_DSC0321t

En hel kartong full med de ljuvligaste tomater fick vi med oss från de franska släktingarnas vackra trädgård.

_DSC0320m

Mjölk är i Frankrike ett kapitel för sig. Jag fick leta länge bland hyllorna innan jag hittade det som vi i Sverige kallar färsk mjölk. Det fanns väldigt lite. Ungefär en halv meter hylla. Däremot fanns hyllmeter efter hyllmeter (i rumstemperatur) med det som vi skulle benämna H-mjölk. Värmebehandlad och med mycket lång hållbarhet. Konserverad mjölk. För en kalv som mig är denna mjölk knappt drickbar. Smakar… H. I Frankrike är det bara barnen som dricker mjölk. Och så kanske man har det i kaffet.

_DSC0188tb

Dricksvatten köpte vi på flaska. Även om vattenkvaliteten oftast är mycket bra i Frankrike nu för tiden, kan man aldrig vara säker på vad man åker omkring med för små kulturer i sin egen färskvattentank. Eller vad föregående vattenhämtare tryckt upp för doning i kranen. Kanske någon just sköljt sin dassetank där. Av den anledningen hade vi med oss några meter egen slang och Gardenakopplingar för alla typer av kranar. Så här efteråt vet vi att våra tre meter slang borde ha varit minst fem meter. Eller mer.

Eau potable eller Eau non potable: Dricksvatten eller Ej drickbart vatten.

_DSC0408hb

Tömställen för toa och gråvatten finns på många ställen. Skylten nedan finns i nästan varje by eller stad med självaktning i Frankrike. Lustigt nog såg vi den också ofta i Norge i somras när vi var där. Här i Sverige har jag aldrig sett den. Toatömningen var ofta en mojäng med kran för färskvatten på ena sidan och slukhål för dassinnehåll på den andra. Här tankade vi aldrig färskvatten av samma anledning som ovan. Man såg allt för ofta hur folk trädde tanken på kranen och sköljde ur

tom 
 
_DSC0512lur

Utan vår GPS, Fröken Lur, hade resan nog blivit avsevärt mycket krångligare. Den förnumstiga damen fick sitt namn för ett par somrar sedan, då syster Ninna och jag gjorde en av våra sommarturer och GPS:en för tredje gången ledde oss in på en skumpig grusväg in the middle of nowhere.

I städer är hon oumbärlig, på landsbygden något mindre pålitlig. Vad som är bra med vår Fröken Lur är att man kan knappa in “undvikanden” och slippa betalvägar, motorvägar, grusvägar med mera dylikt. För det mesta ledde hon oss tryggt och bra dit vi skulle. IKEA i Montpellier, där vi skulle köpa sill, snaps och knäckebröd till de franska släktingarna, hade vi till exempel aldrig hittat utan henne.

_DSC0877hb 
 
_DSC0505e

Att resa med hund i Europa har gått alldeles utmärkt. För ungefär ett år sedan började vi med Emsers förberedelser för resan med att ge honom en första rabiesvaccinspruta. Omkring en månad senare fick han spruta nummer två. 120 dagar efter det togs ett blodprov för att se om han bildat antikroppar. Det hade han och veterinären skrev då in detta i ett pass som sen måste följa med honom på resan. Nobivac, som Emser fick, räcker sedan i tre år. Hur allt detta går till finns beskrivet på Jordbruksverkets hemsida.

Han fick också alldeles innan vi reste ett nytt fästinghalsband för att skydda sig mot fästingar och fjärilsmyggor. Före återresan till Sverige krävs att hunden maskas av med medel mot rävens dvärgbandmask, Echinococcus multilocularis, tidigast tio dagar och senast tre dagar före inresan i Sverige. Vi letade rätt på en veterinär i Frankrike, de har ofta skyltar vid gatan, och fick dessutom en hälsokontroll av Emser och avmaskningen införd i passet. Avmaskningsmedlet hade vi själva med oss. Dessa regler kommer att ändras till årsskiftet 2012, så håll noga koll på Jordbruksverkets hemsida.

_DSC0345e

Emser blev väldigt väl mottagen överallt och vi hade till exempel för det mesta inte några problem att låta honom följa med in på restauranger i Frankrike. Något som i Sverige skulle vara helt omöjligt.

_DSC0874hb

Att resa med husbil är en upplevelse, det är frihet och äventyr i lagom behändig förpackning. Man har hemmet med sig och behöver aldrig bry sig om att söka efter dyra hotell. Vill man däremot vara säker på att få en bra plats på en camping bör man se till att vara där före kl 18.00. Fast många har trots allt öppet senare. Mitt i sommaren är det nog helt andra ankomsttider som gäller.

Friheten med husbil är bland annat att man lagar sin mat själv om man vill och går på lokal om man hellre vill det. Man måste inte stå på campingplatser, kan hålla den hastighet husbilen mäktar med och slipper knöla med långt släp på trånga vägar och gränder som med husvagn.

Och så är det en annan grej som är kul också... Husbilsförare morsar på varandra. Speciellt om man kör lite off season. Man möter en husbil på vägen... Upp med kardan... Hej!

Läs även andra bloggares åsikter om