Radio

Radio Electronics

Radio News

Sagan om Confidencen - en doft av teater

Jag är med i en konstförening. En konstförening som gör många spännande, lärorika, udda och roliga nedslag i kulturvärlden runt om i stockholmstrakten. Jag brukar ofta märka en förväntan bland medlemmarna inför våra visningar, men den här gången - när vi skulle besöka Confidencen på Ulriksdal - var faktiskt förväntan så hög att den nästan gick att ta på.

Den doftade.

Doftade tiljor, teatersmink och mångårig historia. Och det som lockade var att få se de spännande lokalerna som väckts upp ur sin törnrosasömn och får se prinsen som kysste dem till liv. Förlåt. Jag menar prinsessan... Prinsessorna.

Sagan om Confidencen börjar den 17 november 1976, när Kjerstin Dellert, på inbjudan av prinsessan Christina, öppnade dörrarna till Ulriksdals gamla slottsteater. Föga anade hon att där låg Sveriges äldsta rokokoteater som i över två hundra år legat i dvala och bara väntade på att väckas till liv.

Ulriksdals Slottsteater är Sveriges äldsta bevarade (rekonstruerade) teaterinteriör, inredd av teaterarkitekten Carl Fredrik Adelcrantz 1753.

Själva byggnaden uppfördes som ridhus, beridarebana som det kallades, redan på 1670-talet. I början av 1700-talet förekom det även värdshusrörelse i den länga av mindre rum som sträcker sig utmed husets norra sida.

Det var Drottning Lovisa Ulrika, mor till Gustav III, som tog initiativ till att den gamla beridarebanan skulle byggas om till teater. Hon tyckte att kulturen i Sverige, och i synnerhet då teaterkonsten, var hopplöst mossig och primitiv, och ville att den skulle vara mer livfull, mer gracieuse och... mer fransk.

I anslutning till teatersalongen inreddes en elegant sällskapsvåning för den kungliga familjen och deras gäster. Ett av rummen försågs med ett "table a confidence" det vill säga ett bord som kunde sänkas ner i källaren, där det efter dukning åter höjdes genom luckan i golvet i hela sin härlighet. Detta för att man skulle kunna tala förtroligt med varandra vid middagen, utan tjyvlyssnande betjäning; a confidence. Allt sedan dess har teaterbyggnaden kallats Confidencen.

Sångare, dansare, musiker och kompositörer från framför allt Frankrike, var verksamma vid teatern under dess storhetstid. Även svenska skådespelare och hovets amatörer uppträdde här.

Efter Gustav III:s död föll teatern i glömska. Den blev illa åtgången på 1860-talet då salongen inreddes till jaktmatsal i renässansstil. I samband med att Drottningholmsteatern återupptäcktes 1921 riktades intresset även mot Confidencen och 1935 utsågs den till statligt byggnadsminnesmärke.

Ändå hände där ingenting...

...Förrän den där kulna novemberdagen för 35 år sedan när Kjerstin var ute och rastade sin hund och sprang på en prinsessa...

...en prinsessa som hade en nyckel till en gammal teater...

Att få höra denna stiliga gamla kvinna berätta, livfullt och humoristiskt, om hur hon blev som besatt av den gamla byggnaden, hur hon tyckte att den talade till henne och bad henne ta hand om den - det var i ordets rätta bemärkelse sagolikt.

-Att vara skådespelare är att få stå på scen och ge av sin energi, sa hon. Och att få känna hur kontakten med er som sitter där ute växer till värme som i sin tur ger oss ännu mer energi.

-Det är fantastiskt! Det är livet! Det är... teater!

Jag tackar Kjersin Dellert, Confidencen och min fina konstförening för en givande och snudd på... magisk kväll. Och det bästa sättet jag kan göra det på är med mina bilder.

Hassmosse och Emörn

Jag fick mig ett gott skratt för en tid sedan när jag via Stationsvakts blogg hittade till Patent och registrerinsverkets efternamnsförslagsskapare. (!)

Om man tröttnat på sitt vanliga tråksonnamn kan man gå in på denna fantasifulla sida och... vips! skapa sig ett nytt. Man väljer förled och efterled och maskinen svirrar en sekund och spottar sen ur sig ett antal förslag. Är man nöjd med förslaget är det bara att klicka på det för att skicka in ansökan om namnbyte.

Jag var bara tvungen att låta underverket slumpa lite åt mig, trots att jag är alldeles ypperligt nöjd med mitt förefintliga efternamn.

På kul valde jag Hass- och Em- som förled efter hundarna Hassel och Emser. Så klickade jag i ett par till bara för att:

Hass- Em- Vigg- Nill-

Så var det dags att välja efterled och där fanns som vanligt alla dessa svenska naturrelaterade ord som vi älskar att heta, som -fjäll, -kärr, -kvist, -blad och så vidare. Jag valde:

-stråle -ring -örn -skog -mosse

Promt dök där upp:

Hassmosse, Nillring, Emstråle, Hassörn, Nillmosse, Viggring, Hassestråle, Nillörn, Viggmosse, Emskog, Nillstråle, Viggörn, Emering, Hasseskog, Viggstråle, Hassering, Viggeskog, Emörn...

Tja... Emörn skulle man kanske kunna heta...

Detta får mig att tänka på diverse engelska namn som jag alltid tyckt varit helt fantastiska som Drinkwater, Gotobed och Buttercup. Oh Dear!

Behöver jag säga att jag aldrig klickade på något av namnen för att anmäla mitt intresse. Men kul var det... Och Stationsvakten hade dessutom satt helt fantastiska bilder till sina egenpåkomna namn.

Nillmosse...

Sjömansinstitutet

Den är känt som Sjömansinstitutets hus, den här tegelborgen vid Stadsgården i Stockholm. Men vänta nu… Vad är det som sitter i toppen på tornet?

Är det inte ett lok?

Jo, det är just vad det är. För det här huset byggdes ursprungligen som stationshus och ändhållplats för Saltsjöbanan.

Det byggdes 1913-1914 av Järnvägs AB Stockholm-Saltsjön och ritades av arkitekterna Axel Anderberg och M Hedlund. Nerifrån Stadsgården är huset åtta våningar högt och från Katarinavägen tre, eftersom Katarinavägen ligger så mycket högre.

Jag har länge sneglat på det här huset när jag gått förbi och en eftermiddag för ett tag sedan tog jag och bloggvännen Staffan en tur dit. Jag tycker som vanligt att det är kul att gå två bloggare till ett ställe och fotografera. Även om motivet är detsamma, ser man alltid olika saker.

Det här jugendhuset är helt otroligt i sin himlasträvan. Tegel och sten - ändå tycks det streta uppåt. Vilken omsorg om materialen och vilken respekt för yrkesskicklighet. Gillar!

1936 flyttades Saltsjöbanans slutstation (eller börjanstation!?) till Slussen, och huset hade spelat ut sin roll som stationshus.

Det såldes då till Stockholms kyrkliga sjömansvård och här blev sjömanskyrka och sjömansinstitut, därav namnet som alltjämt lever kvar. En kyrkolokal inreddes med Wilhelm von Gerber som arkitekt.

Här går de - numer avstängda - trappor som kallas Lokattens trappor. Detta var emellertid inte de ursprungliga Lokattens trappor. Innan Katarinahissen byggdes var de slingriga, branta trätrapporna Lokattens trappor, Söderbergs trappor och Sista styverns trappor den enda möjligheten att ta sig upp till Mosebacke torg och Katarinaberget. Alternativet var att tjåsta sig uppför Stora Glasbruksgatan eller Götgatsbacken.

När Katarinavägen byggdes i början på 1900-talet försvann Stora Glasbruksgatan och de gamla trapporna med den.

Namnet Lokatten kommer från en populär sjömanskrog som låg vid Stadsgården på 1700-talet. Bellman skriver därom i sin Epistel nr 11: Til Bröderne och Systrarna på Lokatten.

Sjömansinstitutet och -kyrkan flyttade till Frihamnen i slutet av 2000-talet, och huset såldes vidare. Till vem har jag inte riktigt lyckats utröna.

Högst upp på gaveln som vetter mot Saltsjön satt en gång en stor klocka. Stationshus måste ju ha en klocka så man kan hålla koll på när tåget går...

Och idag rasslar Saltsjöbanan bara förbi sin forna ändhållplats.

Professorsvillorna på Experimentalfältet

I mitten på mars i år besökte jag Frescati, området där Stockholms universitet idag huserar.

Innan Stockholms universitet hamnade här ute på Norra Djurgården låg Kungliga Svenska Landtbruksakademien här, från 1816 ända till 1940-talet, med sina försöksodlingar, testträdgårdar, växthus och mönsterjordbruk.

Arkitekten Lars Johan Lehming fick i början av 1900-talet i uppdrag att rita bostäder åt professor, föreståndare och assistenter på den då bildade Centralanstalten, som hade i uppdrag att bedriva forskning och experiment åt jordbruksnäringen.

Under åren 1906 och 1907 uppfördes sju villor i jugendstil i den lilla södersluttning som en gång utgjorde Laduvikens förbindelse med Brunnsviken.

Lehming var, som så många andra arkitekter på den här tiden, inspirerad av den engelska Arts and Crafts-rörelsen och han hade också rest runt och studerat gammal, inhemsk byggnadskonst i bland annat Sverige, England, Tyskland och Italien.

Kvar idag finns endast en av dessa fantastiska villor, villa Bellona, som nu ingår i campusområdet.

Alla de andra villorna revs i slutet av 60- eller början av 70-talet (jag har inte hittat något exakt datum) för att ge plats åt Södra huset. Tanken var att även villa Bellona skulle rivas, men tack och lov blev det inte av. Det två villor som stod framför villa Bellona stod inte i vägen för någonting. Där finns nu bara asfalt och gräs. 

Ett tag i slutet på 1990-talet var det även tal om att villa Bellona skulle flyttas till förmån för ett nytt kårhus. Ett nytt kårhus ska det bli, men jag hoppas att det nu hamnar så, att inte denna den sista av villorna också måste stryka på foten.

Villa Bellona var ett av de minsta av de sju husen, men alla gick de i samma stil; rödmålade trähus på kraftiga stensocklar. De större husen hade liggande panel, de mindre lockpanel och spån. Alla hade de jugendtidens småspröjsade fönster, kraftiga fönsterfoder, burspråk och verandor.

Så. Då är det bara att följa med på rundvandring!

Läs gärna mitt inlägg om Kungliga Landtbruksakademiens Museum – Lantis, som jag besökte samtidigt.

Orsaken till att det tagit mig så lång tid att få ut det här inlägget, är att den artikel jag beställde från Stockholms stadsbibliotek “Professorsvillorna på Experimentalfältet”  av John Olsson, uppenbarligen visade sig vara svår att få tag i, jag fick den först för en vecka sedan. Artikeln ingår i boken HUS – 27 arkitekters val ur svensk byggnadskonst, Bonniers förlag, 1965 och jag fick till slut en kopia av artikeln. Vänligt, men jag hade inte haft något emot att låna hela boken…

Nedan följer några av de få bilder som jag hittat på professorsvillorna. De finns på Stockholmskällan.

Villa Bellona. Stockholmskällan. Foto: Lennart af Petersens, 1964.

Professorns villa. Stockholmskällan. Foto: Lennart af Petersens, 1964.

Professorns villa. Stockholmskällan. Foto: Lennart af Petersens, 1964.