Bada bör man... även om man är en björn

Hunden Emser har två favoriter i leksakskretsen; Stora Bamsen och Lilla Bamsen, som han älskar över allt annat.

Efter en hel, lång sommars dragande i smutsen, kan det dock vara av nöden att dessa två nallar får besöka tvättmaskinen.

Hunden kunde inte förstå vad hans vänner gjorde på så hög höjd...

Man ställer ut barncyklar...

Alltsomoftast när man åker omkring i svenska villaområden så får man syn på små cyklar som står utefter vägkanten. Halvvägs ute på asfalten står små övergivna trehjulingar och ser ut som om de nyss blivit lämnade och strax ska tas i bruk igen av någon liten levnadsglad knorvel.

Trehjulingarna är ett tecken. En vädjan om att de som åker förbi i sina bilar ska sänka hastigheten en smula. Men de allra flesta kör förbi utan att ta den minsta notis om oroliga föräldrars önskemål. 50, 60 ibland 70 km/t på 30-sträcka.

Varför?

Har folk så bråttom nu för tiden att de inte kan ta hänsyn till hastighetsgränser? Tänker ingen längre än näsan räcker?

Gång på gång läser man insändare i tidningarna om nästanolyckor och oroliga föräldrar som lånar hastighetskamera av NTF för att fotografera sina fortkörande grannar. För det är ju oftast så det är. Det är föräldrarna lite längre bort på gatan som har bråttom hem till sina egna barn eller till jobbet eller till träningen och ibland ser man dem komma farande som blådårar med en unge eller två i baksätet.

Hur tänker de? Tänker de alls?

Vart tog den gamla devisen Ansvar - Omdöme - Hänsyn vägen?

På kommunen säger de att det är polisen som ska kolla att hastighetsgränserna hålls och polisen säger att de inte hinner och att det är kommunen som bestämmer hastighetsgränserna. Och frågar man kommunen om gupp så säger de att -Näe... det blir för dyrt och förresten kan man väl inte sätta upp hinder i folks väg och hur ska det gå för snöröjningen? -Information! säger de på kommunen! Vi ska lösa problemet med Information! Vi talar bara om för folk att Så får du väl inte köra! Och då gör dom väl inte det?

Och medan kommunen funderar på sin Information! och polisen jobbar på att få mera tid, så sätter folk ut små barncyklar i vägkanten för att vädja till sina grannar och medmänniskor att inte köra så fort förbi deras barn...

Djursholms kapell

Högst upp på en kulle i Djursholm ligger ett litet kapell.

Vägen ditupp är brant och slingrig. Väljer man trapporna blir man tvungen att pusta en bra stund när man väl kommit upp.

Hon lyser som ett smycke där hon ligger, kyrkan. Välhållen, målad gräddgul och grön i två nyanser. Invigd till Svenska kyrkan men driven och förvaltad av en ideell stiftelse.

Det här lilla kapellet byggdes i slutet av 1800-talet i det nybildade samhället Djursholm. Det var långt till församlingskyrkan och nybyggarna ville ha en egen kyrka.

Man skramlade och fick ihop pengar. Djursholms AB skänkte mark och arkitekten Fredrik Lilljekvist, som också bodde i Djursholm, gjorde ritningar utan att ta betalt.

Den första gudstjänsten hölls fjärde advent 1898 och det var Natanael Beskow som predikade. Natanael som målade i koret och som var gift med Elsa. Och det var här Alice Tegner var oavlönad organist. Alice med betoning på i.

Men låt oss stiga in…

Väl inne blir man andlös. Här är målningar överallt i milda men samtidigt klara pasteller. Vart man än vänder sig finns detaljer att titta närmare på.

En Märta Måås på golvet.

Ett altarskåp från 1500-talet.

Och runtomkring "knatar det tjyvtjockt med änglar..."

Maria med barnet målat av Natanael och med hustrun Elsa och sonen Stig som modeller.

Och utanför fönstren står de knotiga tallar som nationalromantikerna var så förtjusta i. Både att måla av och som inredningsdetalj. Kottar och tallbarr finns hur mycket som helst från den här tiden.

Vi går en trappa upp…

På läktaren finns ännu fler fantastiska målningar.

Varenda detalj är kärleksfullt arbetad.

Och allra högst upp, kyrkklockan som hörs ringa över nejden lite då och då. Djursholms kapell är populärt som dop-, vigsel- och begravningskyrka.

Djursholms kapell blev byggnadsminne 1972.

Det är hög tid jag erkänner… Jag älskar nationalromantik och jugend. Och jag känner något alldeles särskilt för det här lilla kapellet.

Uppsalaskymning

Att bara åka raka vägen hem efter vår drygt veckolånga husbilsrunda tedde sig en smula... rumphugget.

-Jag vet, sa Hussen, vi åker till Uppsala och äter något gott, sen åker vi hem.

Så det gjorde vi. Satt där vid Fyrisån och mumsade och hunden fick följa med och nedför ån kom tonvis med avklippta näckrosblad seglande och dansade i strömmen alltmedan solen föll.

Sjutusenmillioner kajor lämnade dagis vid domkyrkan och sökte nattläger annanstans. Hela tiden kom där nya horder av alikor och jag fattar inte var de hade suttit någonstans. Eller hur de skulle få plats dit de for.

När maten var äten tog vi en stros genom skymmande gator och skuggfyllda torg. Himlen blänkte.

Sen for vi hem.

Norbergseftermiddag

Man strosar lite utefter ån i Norberg, fikar på Elsa Anderssons konditori, botaniserar en stund i det innehållsrika Sundbergs antikvariat och fingrar på vackra saker på Abrahamsgården. Sen åker man hem, mätt och glad och nöjd med dagen...

Norberg – låt dig överraskas

Ett stilla stopp i Norberg som avslutning på vår Bergslagsresa. Traska runt. En limpa till grått kommunalhus, skräckligt och fantasilöst som de flesta 60- 70-talshus.

Tyckte jag.

Till jag fick syn på mosaikerna på limpans gavel. Teddy Sempinskis fina bilder av Norbergshistoria. När jag kollade på Norbergs kommuns hemsida för att se om jag kunde hitta mer fakta om kommunhuset fick jag se deras slogan: Norberg – låt dig överraskas.

Och ja! Det funkade.

Slaggtegel

I mitten av 1700-talet började virke bli en bristvara i trakterna runt de svenska järnbruken. Varenda liten träpinne behövde bli till träkol för att mata de energikrävande hyttorna och ugnarna, och skogarna började helt enkelt... ta slut. Man fick hämta virket allt längre och längre ifrån och eftersom körslorna, med häst och släde, nästan bara kunde göras vintertid, så blev det hela ganska svårt.

Samtidigt hade man ett annat stort problem på bruken. Det brann. Verksamheten var eldfarlig och byggnaderna eldfängda.

Det var då man började snegla på något som hela tiden dök upp som biprodukt vid järnhanteringen och som dessutom hade en tendens att skräpa ner och ta för mycket plats.

Slaggen.

Man började gjuta slaggtegel för att mura upp sina hus och det blev både grunder, bottenvåningar och hela hus i det nya byggnadsmaterialet. Den smälta slaggen gick direkt från ugnarna och ner i formar av sand eller gjutjärn. Istället för att hamna på hög (slaggvarp) utanför och se skräpig ut.

Beroende på flera olika förutsättningar, bland annat vilken kemisk sammansättning slaggen hade, blev teglet poröst eller nästan som glas när det stelnade. Färgen kunde också växla från grön, blå, brun eller grå.

Dessa hus är typiska för Bergslagen och jag tycker de är så vackra. Förutom sin rent estetiska skönhet är de också ett resultat av ett vettigt återvinningstänk.

Slaggtegel gjöts fortfarande så sent som på 1950-talet.

Bilderna kommer från:

1 & 2: Engelsbergs bruk
3 & 4: Gysinge
5 & 6: Forsbacka bruk
7: Mora! Den låg på backen utanför Zorngården

Vill du läsa mer om slaggtegel så rekommenderar jag de här sidorna:

Byggnadsvårdsföreningen

Riksantikvarieämbetet