Floran i färg – vad man finner vid vägkanten

Ungefär tre gånger om dagen går jag samma vägsnutt med hunden när jag är på vår gård i Bohuslän. En tämligen vanlig liten väg med skog på ena sidan och åkrar på den andra. Länge har jag tänkt att jag ska dokumentera de blommor som växer utmed dess kanter, och nu har jag gjort det. En vanlig svensk julidag anno 2011.

Samtidigt vill jag slå ett slag för den utmärkta Virtuella floran, www.linnaeus.nrm.se

Miraklen finns oftast inte vid horisonten, utan troligtvis alldeles framför våra fötter…

Gulvial, Lathyrus pratensis L. Kan förväxlas med Käringtand, men eftersom Käringtand saknar klängen och denna alldeles tydligt har det, så säger jag Gulvial.

Den så här års allestädes närvarande Mjölken, Epilobium angustifolium L. eller Rallarrosen som den också kallas, eftersom den gärna växer på sandig mark, exempelvis banvallar. En favorit.

Älggräs, Filipendula ulmaria (L.) Maxim. Växer i myckenhet runt vår gård. Doftar. Gillar.

Och här kommer Käringtanden, Lotus corniculatus L. Lägre och med blommorna i flockar istället för Gulvialens klasar. Käringtandens knoppar skiftar också ofta i rött. Båda tillhör de familjen Fabaceae, ärtväxter.

Kråkvicker, Vicia cracca L.

Jag tror att de tillhör mina absoluta favoriter, alla dessa ärtväxter med alla sina varianter. De utsökta blommorna, färgskiftningarna. Ljuvligheters ljuvlighet. För att inte tala om doften.

Den här fibblan låter sig inte bestämmas riktigt. Men det är kanske inte så konstigt heller, för det finns flera hundra olika underarter. Vacker är den i alla fall.

Rölleka, Achillea millefolium L. med sin rosa syster finns båda vid vår väg. Jag har alltid sagt Rölleka men i Virtuella floran står det Röllika.

Och så förstås. Prästkrage, Leucanthemum vulgare Lam. Här finns också massor av Baldersbrå, men ingen av dem ville stå still tillräckligt länge för att fastna på bild.

Rödklint, Centaurea jacea L.

Liten blåklocka Campanula rotundifolia L.

Här finns också, på vissa platser, den Äkta Johannesörten, Hypericum perforatum L. och jag vet precis var just den växer, emedan jag av den förfärdigat Hirkum Pirkum vid några tillfällen i mitt liv. Krossar man blomknopparna kommer det fram blodröd saft. Vanligast är dock den Fyrkantiga Johannesörten, Hypericum maculatum.

Björnbär, Rubus fruticosus växer ymnigt här. Vägen lades om för några år sedan och alla björnbären hyvlades obönhörligt bort, men icke att de ville försvinna. Nu blommar de och sätter frukt längs vår väg igen.

Videört som jag kallar den eller Strandlysing, Lysimachia vulgaris L. sträcker sina solgula spiror upp i luften. Vacker.

Strätta, Angelica sylvestris L.

Nysört, Achillea ptarmica L. En kusin till Röllekan. Artnamnet ptarmica kommer av grekiskans ptairo (nyser) och betyder "som orsakar nysning". Prosit!

Och så klövrarna. De ljuvliga.

Först ut är Vitklöver, Trifolium repens L.

Alsikeklöver, Trifolium hybridum L.

Far fann här på vår gård en klöver som såg ut att vara något alldeles eget. En hybrid. Han sände till och med fröer till SLU Ultuna för att få den artbestämd, men jag vet inte hur det gick. Den växte i äppelträdgården, neråt hästhagen till.

Rödklöver, Trifolium pratense L.

En ensam liten Gullkrage, Chrysanthemum segetum L. Den enda jag någonsin sett här. Dessutom växte den upp under en sten och såg en smula platt ut efter att jag lyft bort stenen. Hoppas den rest på sig nu och sätter frukt och frö.

Gatkamomill, Matricaria matricarioides. En liten invandrare som ursprungligen kommer från Nordamerika.

Brunört, Prunella vulgaris L.

Samt en liiten, liiten ek. Trädet är inte högre än 30 cm och bladen är bara cirka tre cm långa. Bonsaiek. Hur den har blivit så här vet jag inte. Älgbetad? Rådjursknipsad?

Vad jag däremot minns är när min "fassmoster", som egentligen var pappas moster och expert på allt vad frön hette, kom hit för att leta efter en variant av ek som hon kallade Vinterek. Jag följde med. Vi hittade den.

Så. Det var min lilla vardagsdokumentation av en västsvensk vägren.

Gunnebo - villan som blev ett slott

Sista anhalten på min och syster Ninnas härliga husbilsresa den här gången var Gunnebo slott utanför Göteborg. Det lilla träslottet som på 1700-talet byggdes som en mondän sommarvilla i Palladios stil och som lämnades att förfalla efter ägarens konkurs.

Byggherre var grosshandlare John Hall och han anlitade stadsarkitekten i Göteborg, Carl Wilhelm Carlberg, för att rita villan, som stod helt färdig först 1800.

Carl Wilhelm Carlberg hade besökt Italien och där blivit helt fascinerad av Palladios villaarkitektur med sina kolonner, terasser och symmetriska planlösning.

Sonen och arvingen John Hall d.y. hade inte faderns affärsmannasinne, så det gick utför med både handelshus och sommarvilla.

1949 sålde de sista privata ägarna, två systrar Sparre, villan till Mölndals stad. Sedan dess har restaurering pågått i olika etapper, och idag skimrar åter villan som en liten pärla i en välskött och välbesökt park.

Gunnebo har en egen välgjord och informativ hemsida, så jag nöjer mig med att visa platsen från min synvinkel och med mina egna funderingar.

Jag vet inte vad som försiggått på bilden ovan, men på ett undanskymt ställe på fasaden tycks man ha provat, eller skrapat fram, olika färgsättningar.

Den strama stilträdgården närmast villan övergår i den för 1700-talet så populära engelska parken.

Den varmröda färgen på valven tillsammans med den kritvita frisen på frontespisen får det pärlgrå huset att lyfta och sväva.

Vad som är så speciellt med den här byggnaden är att allt är byggt i trä, även räcken och ledstänger runt huset är av vitmålat trä. Det enda jag kan se är av sten, är trapporna och de röda valven samt grunden.

En av två nybyggda flyglar. Uppförda efter gamla ritningar. Carl Wilhelm Carlbergs ritningar och skisser finns bevarade på Röhsska museet i Göteborg.

Det nyuppförda drivhuset ter sig som lite av en främmande fågel i trädgården. Man har för nybygget inte funnit några av Carl Wilhelm Carlbergs ritningar, utan gått efter skisser utförda av konstnären J.A. Beijer, som besökte platsen på 1800-talet.

Men nog ser byggnaden lite ut som de moderna hus som byggs idag, med sina förskjutna pulpettak och kritvita färg.

Tjänstefolkets byggnad, där Gunnebo kaffehus och krog nu huserar, fanns bara som ritningar. I slutet av 1990-talet kom huset tillslut att uppföras enligt de gamla ritningarna.

Hela platsen utgör en fantastisk miljö för upplevelser och rekreation och här pågår hela tiden något; sommarteater, trädgårdsarbete med häst och vagn, picnic på gräsmattan, marknader och utställningar.

En oas för alla som letar sig hit.

Tjolöholm - kyrkan

Fru Blanche Dickson var djupt religiös och ville inte att hennes anställda skulle ha långt till kyrkan. Därför lät hon bygga en slottskyrka alldeles bakom den lilla arbetarbyn vid slottet.

Av någon anledning engagerades inte Lars Israel Wahlman, som ritat både slottet och arbetarbostäderna, som arkitekt till detta bygge utan göteborgsarkitekten Hans Hedlund.

Resultatet blev en skotsk kyrka - släkten Dickson stammade från Skottland och fru Blanche växte upp där - i grovhuggen granit med det för brittiska kyrkor så typiskt avhuggna tornet med krenelering.

Kyrkan är ekumenisk, alltså öppen för alla kristna trosbekännare, och numer populär som dop- och vigselkyrka.

Kyrkan stod klar 1904 och användes fram till 1950-talet. Efter det började den förfalla. I början av 1990-talet påbörjades renoveringsarbeten och kyrkan kunde återinvigas 1994.

Tjolöholm - allmogebyn i tidens anda

Ett stenkast från Tjolöholms slott ligger arbetarbostäderna som paret Dickson också lät arkitekten Lars Israel Wahlman rita.

För att förstå att de ser ut som de gör, måste man känna till i vilken anda de var skapade. Bostadsförhållandena för arbetsfolk vid den här tiden var tämligen urusla och någon som reagerade väldigt starkt på detta var Ellen Key, som i sin lilla skrift "Skönhet för alla" (1899) skrev om att skönhet måste vara tillgänglig för alla, oavsett ställning eller ekonomiska tillgångar.

"En människa mår bättre, blir vänligare och gladare ifall man i sitt hem möter vackra former och färger på de ting man omger sig med."

Hon hade varit på Stockholmsutställningen 1897 och sett Carl Larssons tavlor från Sundborn och blivit väldigt inspirerad av det rena, ljusa hemmet.

Ellen Key och Karin och Carl Larsson prenumererade på The Studio, den brittiska tidskriften för konst och inredning, som gavs ut av Arts & Crafts-rörelsen med William Morris och John Ruskin i spetsen. Dessa inredningsidéal påverkade både Ellen Key och Larssons i Sundborn.

Ellen Key och Erik Folcker gav ut praktiska heminredningsråd i tidskriften Idun och på detta sätt blev John Ruskins och William Morris idéer kända i svenska kulturkretsar.

Paret Dickson var kända för sitt filantropiska tänkande och ansåg att en vacker miljö för deras anställda skulle göra dessa gladare och i förlängningen skapa ett bättre samhälle. Säkerligen hade de hört och läst om Ellen Key och och med ännu större sannolikhet kände de till Arts & Crafts-rörelsen.

Lars Israel var som vi vet också en beundrare av Arts & Crafts och prenumererade säkerligen också på The Studio, dessutom var han från Dalarna. Så när han ritade dessa bostäder blev det i dalastil med många fönster och ljusa ytor inomhus.

Till den lilla allmogebyn uppfördes också ett Folkets hus och en kyrka.

Vad som känns lite märkligt är att se dessa små stugor i den här miljön med dess flacka stränder, bergknallar och typiska mellanvästkustnatur.

Även här ritade Lars Israel trädgårdar och dessa håller nu sakta men säkert på att återskapas.

Idag går det utmärkt att få hyra husen antingen per vecka eller helg. Allt är välskött, i rabatterna prunkar sekelskiftesblommor och utsikten är bedövande.

Men det finns någonting på mina bilder som inte riktigt känns som det hör hit. Kan du se vad det är?