torsdag 30 juni 2011

Strömsholms slott

_DSC0320sh

Återigen har då syster Ninna och jag givit oss iväg på sommartur. Vårt första stopp på årets tur blev Strömsholms slott i Västmanland. Ett av de åtta svenska slott som räknas till de kungliga och står till kungens förfogande.

_DSC0322sh

Här på platsen – en bit söder om Västerås, invid Mälaren – har legat befästa gårdar och borgar sedan medeltiden.

_DSC0323sh

Men det var änkedrottning Hedvig Eleonora som 1669 lät bygga om den gamla Vasaborgen till det som finns här idag; ett barockslott efter Nicodemus Tessin den äldres ritningar.

_DSC0325sh

Kvällen var varm, för att inte säga kvav, och slottet tronade mitt i soldallret som en ganska dyster stenkoloss, trots sin vackra, gula färg. Stramt, betraktande, tungt slott.

_DSC0326sh

Klippta häckar av thuja, buxbom och liguster i strikta former förstärkte intrycket av fyrkantighet och värdighet. Det verkade torrt. Dammigt. Trött. På framsidan var gräset inte ens klippt, utan spretade rufsigt åt alla håll. Vill du se en lite roligare bild av Strömsholms slottspark, kika då in på Slottsträdgårdsmästarens spaning från 2009.

_DSC0321sh

Det enda som jag fann livfullt och spännande på platsen var att slottet tronar på en liten ö mitt i den strömmande Kolbäcksån. Vatten på alla håll. Viskande prassel och svalka. Och lite längre bort… Mälaren.

måndag 27 juni 2011

Roslags-Kulla kyrka

_DSC0274rk

Roslags-Kulla Kyrka uppfördes 1705-1706 på platsen för ett tidigare kapell som troligen byggdes under 1600-talets första hälft av den dåvarande ägaren till Östanå slott Peder Erlandsson Bååt.

_DSC0280rk

Kapellet revs vid 1700-talets början. Nuvarande kyrka uppfördes och bekostades av greve Fabian Wrede (som tronar på porträttet ovan) ägare till Östanå, som kombinerad slotts- och sockenkyrka.

_DSC0275rk

Kyrkan har bevarat en rad märkliga textilier från sin första tid. Här finns också en unik samling tavlor, porträtt och andra märkliga ting. Exempelvis ett votivskepp där en man står i aktern och håller ett spädbarn upp och ner i foten.

_DSC0278rk

_DSC0286rk

Sen finns här också den mäktiga ljuskronan som smederna på Wira skänkte till kyrkan och klockan från 1706 som fortfarande tickar och går. Förutsatt att någon drar upp den.

_DSC0281rk

_DSC0283rk

_DSC0284rk

Dopfunten i trä som har samma dekorationsmålning som predikstolen.

_DSC0285rk

Tyvärr har kyrkan varit utsatt för stölder genom åren. Därför är den numer låst och larmad och uppenbarligen räcker inte det här bastanta låset till riktigt.

_DSC0288rk

Jag har varit här en gång förut. Det är några år sedan nu. Då fick vi vara med om en av Monica Zetterlunds sista konserter. Hon satt mitt i kyrkan, under det vackra kupoltaket. Det var en sällsam upplevelse, som jag är mycket glad att jag fått vara med om.


Spiller guld



fredag 24 juni 2011

Trevlig midsommar!



Jag önskar er alla en ljus och fin Midsommarhelg!

Mossgruvan i Norberg

“Hvar och en som nu för tiden besöker Norberg, söker sig väl upp till den gamla Mossgruveparken, som ger en oerhördt förtätad stämning av gammal bergslag och forna tiders gruvbrytning.

Naturen har numera med riklig vegetation läkt såren efter den gamla gruvbrytningen, så att där är verkligt "naturskönt", åtminstone för en så gammal bergslagsälskare som jag. Hela Mossgruveparken är ju full av gamla vattenfyllda gruvor. Jag har väl inga synminnen kvar utav, hvar precis den då bearbetade gruvan låg. Emellertid minns jag, att vi gingo ner i gruvan i ett gammalt mörkt hål där den 90 meter djupa stegväggen var lodrätt fastgjord vid bergväggen.”

Så inleder morfar sin spännande berättelse om ett vådligt äventyr som han var med om 1903 som ung bergskoleelev.

Fullt så vådliga äventyr råkade inte hans dotterdotter ut för när hon besökte Mossgruveparken 108 år senare, men jag kunde ändå se scenariot framför mig, höra slagen från hammare och hackor och morfars dämpade svordomar när han blev trampad av järnskodda kängor där på den vindlande stegen.

_DSC1028m

_DSC1043m

_DSC1032m

När vi åkte in i Norberg kom jag faktiskt inte ihåg att det var här den gamla Mossgruvan låg, så det var med förväntansfull spänning som vi till slut letade rätt på den. Kvällen var stilla och det var inga andra besökare där än vi. 

_DSC1027m

_DSC1023m

Klicka på bilden så kan du läsa texten.

_DSC1029m

I gruvhålen blänkte vattenytan långt där nere, och vattnet var så där stilla och svart som bara riktigt djupa vatten kan vara. Man förstår att pumpar och konstgångar måste gå oavbrutet för att hålla vattnet borta och gruvgångarna torra. Och långt där nere, under jorden i mörkret, där männen en gång slet i sitt anletes svett, där lever nu endast vattnet. Det kvävande, mörka. Som en enda enhetlig, kall kropp med tentakler i alla gruvgångar.

_DSC1031m

_DSC1033m

Klicka på bilden så kan du läsa texten.

_DSC1042m

_DSC1034m

Och de gamla byggnaderna står kvar och minner om en Sveriges storhetstid, med liv och rörelse och arbete. Slit och strävan. Lycka och olycka. Rikedom och fattigdom.

_DSC1035m

Lavar, schakt, gruvsalar. Det låder en mäktig klang vid dessa ord.

_DSC1038m

Och vill du läsa hela morfars berättelse om det vådliga äventyret i Mossgruvan, så kan du göra det här.

torsdag 23 juni 2011

Det stora Polhemshjulet

_DSC1013ph

När vi åkte genom Norberg fick jag plötsligt syn på en skylt där det stod Polhemshjulet och konstkanalen. –Sväng av här! ropade jag. Jag skulle tro att det här är någonting som jag vill se!

_DSC1012ph

Och det var det. Dörren till det stora hjulhuset (hjulet är 15 meter i diameter och en stor del av det befinner sig under markytan) var låst men vad jag förstod så skulle man kunna låna nyckel i kiosken. Nu gjorde jag inte det. Jag hade ju nyligen kikat på det stora hjulet i Creutz hjulhus vid Falu gruva, och jag kan tänka mig att det här är i stort sett likadant.

_DSC1016ph

Vad som är speciellt med det stora hjulet här vid Kärrgruvan i Norberg är att konstkanalen till stor del finns kvar, så också konstgången (stånggången) som överförde hjulets kraft till pumparna i gruvan. Klicka på bilden så blir det lättare att läsa.

_DSC1017ph

Vevstaken och den vackra sammanfogningen av konstgångens stockar.

_DSC1018ph

Det måste ha varit ett oerhört gnisslande och gnirkande när hjulet gick och konstgången drevs fram och tillbaka.

_DSC1019ph

En sådan här konstgång kunde ibland vara flera kilometer om det var långt mellan vattenkraften och gruvan.

_DSC1015ph

_DSC1022ph

En bit ifrån hjulet ligger vändbrottet, där man fick konstgången att ändra riktning.

_DSC1021ph

Det stora hjulet och den kvarvarande 150 meter långa konstgången och vändbrottet renoverades 1985.

onsdag 22 juni 2011

Munthes Hildasholm

_DSC1011hh

Hildasholm, eller Stengården som den kallades från början, utanför Leksand har stått på önskelistan över utflyktsmål ett bra tag. Så vad vore väl bättre när man åker Siljan runt med husbil, än att stanna till här?

_DSC0983hh

Vi beslöt att inte titta inuti, men vovven var välkommen i trädgården, så det fick bli lite trädgårdsspaning och insupande av atmosfär istället.

_DSC0985hh

Stengården stod klar 1911 och ritades av arkitekten Torben Grut, som också ritat Solliden på Öland och Stockholms stadion. Beställare var läkaren Axel Munthe och och enligt traditionen sägs hans hustru Hilda fått huset i morgongåva.

_DSC0986hh

Det användes i stort sett enbart som sommarhus av Hilda och parets söner Malcolm och Peter. Äktenskapet var inte lyckligt och Axel och Hilda levde åtskilda men skiljde sig aldrig. Mor och söner bodde resten av året i England, som var Hildas fädernesland. Först efter Hilda Munthes död fick Stengården namnet Hildasholm.

_DSC0987hh

Här vid kanten av Siljan i branterna ner mot sjön anlade Hilda ett antal trädgårdsrum med fantasieggende namn; Påfågelsträdgården, Enbusketrädgården, Den nedsänkta trädgården, Lövgången, Munthes grop, Rosenträdgården, Fontänträdgården, Brunnsträdgården med flera… Bara dessa namn lockade till ett besök här.

_DSC0988hh

_DSC0989hh

Fyra melankoliska statyer står och blickar ut över Siljan på husets sjösida.

_DSC0993hh

Påfågelsträdgården – av förklarliga skäl. Med solur.

_DSC0994hh

Man tar sig till de olika trädgårdsrummen via vindlande stigar och trappor. Upp och ner mellan ravinerna ner mot Siljan. Rätt vad det är öppnar sig en glänta där något händer; ett lusthus, en brunn, ett numer fallfärdigt litet tempel. Eller bara en liten putto på en stensockel.

_DSC0996hh

Vid vårt besök (den 5 juni) tedde sig de små trädgårdarna en smula kala. Förhoppningsvis hade blomsterprakten bara inte kommit igång ännu. Jag tror att ett besök en månad senare kan te sig helt annorlunda.

_DSC1005hh

Fontänträdgården. Inga blommor. Inget vatten i fontänen.

_DSC1007hh

Ekotemplet. Ja, det lutar. Bortanför kättingen i fonden eroderar marken och stupet nedanför ville ingen av oss gå särskilt nära.

_DSC1009hh

_DSC1008hh

Brunnsträdgården: I botten låg slantar i en liten skvimpa vatten. Det stack upp humle runt de gröna bågarna runt om.

Vi fick oss en bra promenad alla tre och hade vi velat så hade vi kunnat ta oss en fika i det lilla utecaféet vid ingången. Vi avstod. Dels hade vi just ätit frukost och dels var det tämligen välfyllt av en stor besöksgrupp.

Vi köpte vykort och fortsatte mot sydost, bort från Siljan.

Hildasholm har en bra och informativ hemsida, där du kan läsa mycket mer om huset, dess forna invånare och dess nutida liv.