torsdag 28 april 2011

Söderköping

_DSC1493sk

Långfredagens frukost avåts i den lilla östgötska staden Söderköping, med husbilen stående på torget med Storån porlande alldeles bredvid.

_DSC1500sk

På torget framför rådhuset var mycket folk var ute och gonade sig i solen och somliga såg ut som påskkärringar. Avsiktligt eller oavsiktligt.

_DSC1503sk

På den här platsen har det stått rådhus ända sedan 1200-talet. De gamla har brunnit, förfallit, byggts upp och byggts om och 1777 stod det nuvarande rådhuset färdigt. Arkitekt var Johan Fredric Fehmer. Runt, runt på den lilla balkongen kring tornet gick brandvakten för att hålla utkik efter eld om nätterna. Detta pågick ända fram till mitten av 1800-talet.

_DSC1495sk

Det snofsiga stadshotellet byggdes 1911 och har levt ett långt liv som omtyckt… stadshotell. Numer är huset ombyggt till bostäder.

_DSC1496sk

En pulsåder genom staden är givetvis Göta kanal. Och ja… vi har gått här. För många år sedan. Och vi håller ihop än…

Det är lustigt att se hur husen ligger lägre och lägre än kanalen.

_DSC1497sk

Kanalen har ännu inte öppnat för säsongen, men det står inte länge på. Måndag den 2 maj öppnar slussarna.

Livad flöjel på ett av kanalmagasinen. Kunde inte låta bli att införliva den med min samling.

_DSC1498sk

_DSC1502sk

På Storgatan fann jag dessa två gamla butiker med sina skyltar.

_DSC1504sk

_DSC1509sk

Gatunätet i staden är i stort sett fortfarande medeltida och många av 1800-talshusen vilar på källare från 1500-talet eller ännu tidigare, så kallade källarhus. En murad källare en våning hög och trävåning där ovanpå.

Rätt vad det var slank jag in i en gränd, över den lilla ån och där låg kyrkan; S:t Laurentii från 1200-talet.

_DSC1505sk

Flera fina flöjlar och en målning av S:t Laurentii högst upp på trappgaveln.

_DSC1507sk

Klockstapeltinnarna strävar smäckert mot skyn.

_DSC1506sk

Den här runstenen bor också på kyrkans område. Den hittades i kyrkomuren 1965 och är daterad till början/mitten av 1000-talet. Gunnvat reste denna sten efter Torsten och Torlak, sina söner

_DSC1508sk

_DSC1510sk

Om Biskop Brask verkligen har haft tryckeri i det här huset lär de lärde tvista om. Men om det var så, så kanske det var här han tryckte sin lapp

_DSC1512sk

Långfredagen var varm och skön, men tyvärr var den påskigt dekorerade termometern trasig, så jag kunde inte se hur varm. Skulle gissa på 17 – 18 grader.

Efter frukost och rundvandring fortsatte vi vår resa söderut…

onsdag 27 april 2011

Över Bråviken

_DSC1488bv

Vi vaknade tidigt under en kylig och gråkall himmel och gav oss iväg för att korsa Bråviken vid Säter. Färden gick slingrig nedanför Mörkmå…  förlåt jag menar Kolmårdens branta sluttningar och när vi stod och väntade vid färjeläget föll några regndroppar.

_DSC1490bv

Lagom till vi kom ut i rum sjö ljusnade dock himlen och när vi for av färjan vid Skansen på andra sidan sken solen.

_DSC1491bv

Lyckliga styrde vi kosan mot dagens frukostställe…

Nävekvarn

_DSC1472n

Första stoppet vår påskpremiärresa var den lilla bruksorten Nävekvarn vid Bråvikens norra sida. Man måste säga – så här i backspegeln – att vår resa gått i vattnets tecken, och i vitsippornas. Var vi än stannat för natten har det funnits vatten. Och vitsippor i massor.

_DSC1473n

Nävekvarn var inget undantag. Sakta men säkert har de små hamnarna utmed kusten börjat vakna upp ur vinterdvalan. Det pustas och fejas på båtar och förberedelserna för årets sjösättning av fritidsbåtar var i full gång. Yrkessjöfarten har varit igång en stund redan.

_DSC1474n

_DSC1477n

Nävekvarns bruk anlades under 1600-talet och från början tillverkades mest kanoner. Det var först från mitten av 1800-talet som man började gjuta de berömda järnspisarna.

_DSC1478n

Som i varje bruksort var behovet av energi stort och redan början av 1900-talet byggdes två kraftverk i Näveån; Övre och Nedre.

_DSC1479n

Nedre kraftverket fick sin vattenförsörjning från en tub från Masugnsdammen och var i drift ända till 1959. Den nedre kraftverksbyggnaden revs några år senare, men grunden finns kvar och en bit av den kraftiga ektuben.

_DSC1480n

På fasaden till brukskontoret sitter detta stiliga Jellon, som dock tycktes titta i det blå efter verksamheten som tyvärr lades ner 2010.

_DSC1481n

Lagts ner har uppenbarligen även verksamheten i detta hus, som för närvarande lider av sorgligt förfall. Synd, för huset är vackert.

_DSC1482n

_DSC1483n

_DSC1485n

Välhållen var däremot den gamla disponentvillan som vilade gräddvit och tung i solnedgångsljuset, besjungen av sina vingade grannar.

_DSC1486n

_DSC1487n

Och bruksherrgården tronar däruppe, högt över viken.

Nere i hamnen bidade tjogtals med gåsar. Vitkindade och grå. De sjöngo. Samt vågskvalp och kluck.

Upptäcktsresande

_DSC1520hb

Så har då en länge närd dröm gått i uppfyllelse! Vi har skaffat husbil.

Eftersom jag älskar att kuska land och rike runt och se mig omkring med kameran i hand så är det här ett alldeles ypperligt sätt. Fri som fågeln att resa dit näsan pekar. Inget passande av dyra hotell som dessutom styr resrutten. Inget tvång att sitta på campingplatser som sillar i en burk.

_DSC1492hb

Stanna varhelst man vill och tillaga sina måltider. Slippa baxa och bända med en svårmanövrerad vagn i trånga gränder. Färdas likt snäckan med huset på ryggen. Jag säger som vi gjorde på Västkusten: Smutt!

_DSC1494hb

Nu i påsk gjorde vi vår premiärtur. Datorn var med och det var tänkt att jag skulle roadblogga, men jag ville inte ta av min dyrbara tid för att sitta framför burken, så därför kommer mina rapporter nu i efterhand.

Väl bekomme!

torsdag 21 april 2011

Nordanvinden och Solen

Nordanvinden och Solen trätte om vem av dem som var den starkaste. Just som de grälade som allra värst kom en vandrare förbi, insvept i en stor kappa.

Låt oss komma överens om, sa Solen, att den av oss är den starkaste, som kan få av den där vandraren hans kappa.

Kör i vind, sa Nordanvinden buttert, och klämde i med en rysligt rasande, ylande kall vindpust mot den stackars vandraren.

Den första vinden fick vandrarens kappa att flaxa till men strax drog han den än tätare omkring sig. Det spelade ingen som helst roll hur mycket Nordanvinden tog i med sina iskalla pustar, vandraren drog bara kappan hårdare och hårdare om sin kropp.

Då började Solen skina. De första strålarna så mjuka och lekande efter Nordanvindens bryska behandling. Vandraren log och löste upp kappan och lät den hänga löst över axlarna.

Solen sken mer och mer och vandraren tog av sig hatten. Efter en stund var det så varmt att han slängde av sig kappen och sökte sig till skuggan under ett träd.

Således kan man sluta sig till att...


Vänlighet och mild övertalning vinner över styrka och raseri.


Ur
The ÆSOP for children. Illustrationer av Milo Winter. RAND McNALLY & CO. CHICAGO. 1919.

Källa: Project Gutenberg

onsdag 20 april 2011

Ture Ryberg – från klassiskt till modernt utan att darra på manschetten

_DSC1467tr

På S:t Göransgatan 126 på Kungsholmen i Stockholm sträcker sig ett 15 våningar högt hus upp i vädret, alldeles vid Stadshagens idrottsplats. Av olika anledningar kommer jag att besöka det här huset till och från ett bra tag framöver, men det var först igår, när jag väntade en liten stund med att gå in, som jag verkligen tittade på det ordentligt. Det är ju vackert!

_DSC1468tr

Jag passade på att ta några bilder och tänkte att det blir nog helt hopplöst att få reda på vem som ritat det. Jag skrev in adressen i Googles sökruta när jag kom hem och fick napp. Med en gång.

_DSC1470tr

Huset är ritat av arkitekten Ture Ryberg och byggdes 1953-55. Målningarna känns så friska så jag nästan undrar om de är nymålade eller nyligen uppfräschade.

Ture Ryberg föddes samma år som min morfar! 1881! Det kan man knappast tro när man ser det här huset.

Det första Ryberg ritade på egen hand var sju villor i Djursholm, i typiskt nordisk klassicism. Jag spetade runt en stund på hitta.se och kikade på villorna och jag tänker verkligen gå dit och se dem med egna ögon.

Förutom villor ritande han flera skolbyggnader, bland andra Ålstensskolan, Essingeskolan och Södra Ängby skola. Men det han ändå blivit mest känd för är Karolinska Institutets campus i Solna, där jag i mina vidare efterforskningar till min fasa läser att de i höstas rev huvudbyggnaden till förmån för en futuristisk mastodont till aula. Ibland vet dumheten uppenbarligen inga gränser…

Hur som helst så lyckades min lilla upptäckt av det här huset igår med följande efterforskning resultera i att jag fick upp ögonen för ytterligare en spännande arkitekt. Det ena ger det andra och så växer ämnet till stora och fantastiska proportioner.

Ryberg var verksam från 1916 ända fram till sin död 1961 och han utvecklades och tog till sig de nya strömningarna utan att för den skull tubba på kvalitet, skönhet och fantasi.

_DSC1469tr

Underbart!

tisdag 19 april 2011

Gepard



När jag tog mig en promenad på Ulriksdal i förra veckan, stötte jag på ytterligare ett - kanske inte bortglömt, men i alla fall undanskymt - konstverk.



En graciös gepard bidar alldeles bakom Ulriksdals slottskyrka. Den vänder sin milda blick mot Edsviken och håller hela vårens lugn och rivande kraft mellan sina smala tassar.

Konstnärinnan heter Carina Wallert, och om du tar en titt på hennes hemsida finns där en alldeles sagolik samling vackra djur. Alla med samma milda, kraftfulla lugn.

måndag 18 april 2011

Underjorden









Rulltrappornas rammelbuljong
spottade ut mig på en tom perrong.

Jag tänkte vart ska detta bära?
Denna underjordens ödslighet förfära.

Så slök mig tunneln i sitt mörka svalg.
Nog borde jag fått tapperhetsmedalj,

För färden den bar ständigt neråt...
Och jag var ej densamma efteråt.

onsdag 13 april 2011

Hållplats

tisdag 12 april 2011

Ännu ett bortglömt konstverk – Josef Simon

_DSC1438js

Jag tycks ha fått för vana att snoka rätt på bortglömda konstverk, och gårdagens väntapåtåget-promenad blev inget undantag.

_DSC1437js

På en vägg vid Mörby centrum sitter en stor keramisk fris som tycks vara fullständigt bortglömd. I alla fall bortglömd av dem som har ansvar för att den inte förfaller.

_DSC1435js

Jag tycker den är alldeles underbar med sina olika strukturer och former, blandning som den är av glaserad keramik, sten, plåt, betong och terrakotta.

_DSC1436js

De böljande formerna får mig att tänka på en fisk, därför har jag alltid kallat den Fisken, även om den alls inte heter så. Jag vet faktiskt inte vad den heter.

_DSC1439js

Dessutom har det varit svårt att få reda på fakta om konstnären, och jag har grävt en hel del.

_DSC1440js

Han heter i alla fall Josef Simon och är sedan många år bosatt i Djursholm, så egentligen borde jag bara kunna gå dit och knacka på och säga –Hej! Jag tycker så mycket om din himmelsfisk i Mörby centrum! Varför är det ingen som sköter om den? Men jag är inte riktigt så modig… Än…

_DSC1441js

Ett enda mer uttömmande fakta om honom hittar jag på en antiksajt där man saxat ur Svenskt konstnärslexikon…

“Josef Simon är född 1934 i Ungern. Han studerade ar­keologi i Budapest innan han 1957 blev tvungen att fly till Wien, där han studerade måleri vid konstakademien. Samma år flyttade han till Sverige, och här arbetade han som lagerarbetare fram till 1960. Under åren 1960 – 1963 studerade han keramik och industriell design vid Konstfack i Stockholm. Därefter bedrev han studier i Paris i ungefär ett år. Under stu­dietidens sommarup­pehåll arbetade han vid flera till­fällen hos AWF i Halden. 1964 fick han ett resestipen­dium till USA och samma år anställdes han hos Söholm [...]”

_DSC1444js

Efter diverse mera rotande och googlande hittade jag även en film om honom på YouTube:



Ljudet är förskräckligt och den är lång som sju år, men man får i alla fall se mer av mannen bakom verket.

Och när jag ruskat runt lite mer i omgivningarna kröp det också fram… -Ah! Han var bildlärare på Sammis! Han var mycket omtyckt! Han bjöd hem folk!

Se där så mycket man kan får reda på om man krafsar lite…

Återstår bara att någon tar tag i den fina himmelsfisken innan den rasat fullständigt!