Det finns en korsikansk restaurang i Stockholm!

Tänk att vi inte vetat om det tidigare... Att det finns en korsikansk restaurang i Stockholm. Vi fick reda på det av en ren slump. En ren lyckträff, skulle man kunna säga.

Hursom helst, i fredags gick jag dit för första gången. Det är ett helt litet ställe. En 15 - 20 platser en halvtrappa ner på Döbelnsgatan 71. Inredningen skiljer sig väl inte så där särdeles från vilken medelhavsorienterad restaurang som helst, men doften... Doften!

Restaurang Campoloro drivs av korsikanaren Gerard Rutili, som faktiskt kommer från en liten by inte alls långt från Santa Reparata di Moriani, den lilla bergsbyn på Korsikas östsida där den korsikanska farmorn är född.


Visa större karta



Gerard har - av någon underlig anledning - gjort raka motsatsen till det vi vill göra. Han bor i Sverige på vintern, och driver sin restaurang, och på Korsika på sommaren och driver en restaurang där också.

Naturligtvis serveras Korsikas inhemska kastanjeöl, Pietra. Gott säger de som, till skillnad från mig, gillar öl...



Jag valde Assiette Corse som huvudrätt, med coppa, lonzu, vildsvinssalami, olika sorters får- och getostar, bruschetta och fikonmarmelad.

Jag föll i gråt.



Likt Toke och Röde Orm när de kommer hem efter sin långa resa och äntligen får smaka julkorven...

-Det är timjan i, sa Toke med bruten röst.



Den korsikanska maten är SÅ god!!!

Här ska Hassel sova!

Så har vi då äntligen kommit oss iväg för att hämta den fina urnan som bloggvännen Christina på Stribergs station gjort som Hassels sista sovplats.



Bilderna gör på intet vis rättvisa åt urnan; den ljuvliga glasyren, den lilla hunden som ligger på locket och sover.



Vi hämtade den härom kvällen hos Eva H-höjden, som härbärgerat den ett tag och nu står den här hemma i väntan på sitt dyrbara innehåll; den älskade hunden Hassels aska.



Och en sak är alldeles säker! Den här krukan kommer aldrig att hamna i jorden under gullregnsträdet. Hassel får sova vidare på bästa hyllan.



Åter igen tack, snälla Christina och tack Eva för mellanförvaring. Vad vore jag utan bloggvänner?

Skåpmat

Ibland händer det som inte får hända. Serverkrasch! Och vad gör man då, när det inte går att jobba?

Jag tog mig före att städa och gå igenom mitt bildarkiv, som jag – gudskelov – har en kopia av på min egen dator.

Och… då händer det sig att man ser på ett annat sätt. När jag inte är ute och letar efter en speciell bild, ett speciellt motiv, då dyker de upp. De där bilderna som liksom visar det jag aldrig valde.

Bilderna jag tog men inte använde. I alla fall inte just då.

Och tänk… Jag har riktigt roligt…

Håll till godo. Det kanske kommer mera…

Jellon

Lisa Larson. Lejon 1965.

Snubblar på tröskeln...

Franz Schubert - Piano Trio Nr 2 i Ess dur.

Legender och visor

Jag sitter med en gammal bok i min hand. Jag har vetat om den länge. Den har stått där i bokhyllan, i Mors hus, med sina röda knytband och sina pärmar av skinn.

På titelsidan har Morfar skrivit med sin omisskännliga piktur: Till Astri. Julen 1915. En julgåva till hans älskade. En julgåva som han med all säkerhet tyckte passade hans unga kusins själ och väsen.

Jag har alltid vridit och vänt på den här boken med andakt. Den är så makalös i sin framtoning. Så genomarbetad. Så gammal och skör.

Legender och visor av Oscar Levertin med illustrationer av Olle Hjortzberg.

Så plötsligt börjar jag läsa…

Läsa dikterna som står på de dekorerade sidorna med de snirkliga ornamenten och de överdådiga anfangerna;

Och fastnar…

På något sätt känner jag igen mig. Där finns något som ger återskall. Ett vinkande, halvt bortglömt minne som inte låter sig fångas.

Jag blev tvungen att gå till biblioteket. Jag ville veta mer om den man som skrivit detta.

Och jag hittade en ganska ny bok; Blodseld och nordisk längtan – Oscar Levertin och hans tid av Nathan Shachar.

Oscar Levertin föddes 1862 och dog 1906 efter att i misstag ha druckit ett glas gurgelvatten istället för dricksvatten. Han var författare, kulturskribent och litteraturhistoriker och skrev, förutom dikter också prosa, noveller och essäer.

Soluppgångsmorgon för sju millioner år sedan…

Olle Hjortzberg, född 1872, död 1959, var bildkonstnär och tecknare. Han studerade vid Konstakademien och har, förutom sina bokillustrationer, gjort sig känd för glasmålningar och fresker i olika kyrkor. Han gjorde dessutom affischen till Olympiska sommarspelen 1912.

Tillsammans har de i Legender och visor skapat ett mästerverk i det lilla. (Albert Bonniers förlag, 1903)

Jag har precis börjat läsa Nathan Shachars bok om Levertin, och redan funnit ställen som jag märkt ut med små lappar. Ställen att återvända till.

Oscar Levertin porträtterad av Carl Larsson.

Det här inlägget tillägnar jag bloggvännen Mette som just nu lever i stor sorg. Tack för den glädje och skönhet du sprider genom din blogg, trots din svåra tid.

På spaning efter Oscar Levertin och en ros till Alla hjärtans dag

En av de största skatterna i den boktrave jag fick med mig från Morfars samlingar är Legender och visor av Oscar Levertin med illustrationer av Olle Hjortzberg.

Jag inser att jag måste ta reda på mer om denne författare innan jag visar mera av boken...

Jag börjar det hela med att visa den fina rosen från bokens försättsblad. Jag tycker också att denna ros passar alldeles utmärkt en dag som denna...

Oscarsteatern och en eller annan flygande kristallkrona

Detta magnifika barockjugendpalats ritades av Axel Anderberg och ligger på Kungsgatan 63 i Stockholm. Teatern invigdes 1906 och fick sitt namn efter den dåvarande regenten, Oscar II.

Axel Anderberg ritade också nuvarande Kungliga operan i Stockholm, och det är intressant att se hur mycket de båda byggnaderna skiljer sig åt, trots att det bara skiljer åtta år mellan dem.

Oscarsteatern är musikalens och operettens egen scen i Stockholm och här har jag sett Miss Saigon och Fantomen på operan. Kanske jag sett något mer, men det minns jag inte nu… Sound of music? Jag tycker om vissa musikaler men operett är inte min… melodi.

På något sätt syns det på arkitekturen att här försiggår glada operetter. Här är böljor och snurklar och redan det fräckt uppstickande taket över entrén skvallrar om vilken sorts toner som hörs därinne.

För att teatern skulle bära sig byggdes den ihop med en kommersiell del och byggnaderna hålls isär med ett kopparklätt trapptorn.

Den kommersiella delen av huset kom att kallas Kungsbropalatset och här ligger än idag ett eller annat flådigt kontor.

Hm… märkts det att jag samlar på jugendornament?

…Och jag måste erkänna att mina nackhår reste sig under ouvertyren till Fantomen på Operan, när den enorma kristallkronan som låg på scenen plötsligt ryckte till och började sväva ut över publiken för att till slut hamna på plats uppe i salongstaket.