
Carl Friedrich Deiker, tysk djur- och jaktmålare, 1836 - 1892.











Jag hade faktiskt aldrig flugit förut. Hade aldrig stigit ombord på ett plan. Så det var med en smula blandade känslor jag äntrade Alitalias flight på Kastrup den där oktobermorgonen för nästan exakt 23 år sedan. Men det gick, och storögd som ett barn bligade jag ner på det minilandskap som hittills varit min enda, kända värld.
Vi flög till Linate utanför Milano och sedan vidtog ytterligare resa med buss innan vi var framme vid målet. Firenze. Mörkret föll. Mams och jag snodde platserna längst bak i bussen och satt och kikade ut i sammetsnatten. Såg en bergstopp. Såg en dalgång. Såg en by, en stad, en slottsruin skymta förbi. Fnissiga, trötta, spända av förväntan. Och alldeles oss själva nog.
När vi kom fram fick vi mat. En god, matig sallad med parmaskinka och olivbröd. Vi var hungriga och åt ordentligt. Tills vi förstod att det bara var förrätten. Sen kom pastan. Sen kom desserten. Sen storknade vi.
Vi i det här fallet var inte bara mor och jag, utan ett antal kvinnor som för ett studieförbunds räkning skulle studera Florens - konst, arkitektur, folkliv, miljö – för att sedan i sin tur kunna hålla cirklar om det. Jag skulle dokumentera. Fixa bilder som skulle kunna användas i undervisningen. Inte konst. Det fanns färdiga konstbilder, utan just arkitektur, folkliv, miljö. Jag blev trollbunden av staden. Förhäxad. Stirrblind. Och bilderna blev därefter.
Mitt fotograferande kom att leva sitt alldeles egna liv, och jag ser när jag tittar på bilderna idag att jag redan då plåtade många närbilder och udda vinklar.
Jag strök med fingrarna längs de rusticerade väggarna på Mediceernas palats, snusade i den ljumma vinden och gjorde av med en förfärlig massa positiv färgfilm.
Den första dagen skulle vi besöka kyrkan San Lorenzo…














Att gå runt på en båtuppläggningsplats så här års försätter mig alltid i en alldeles särskild sinnestämning.
Här ligger de allihopa. Båtarna. Sorgfälligt paketerade i väntan på öppet vatten och sjösättning.
Vad jag inte kan låta bli att titta lite extra på när jag går här, är alla de mer eller mindre konstfärdiga sätt på vilka skepparna täckt sina ögonstenar.
Presenningar av alla de slag. Från gedigna lastbilspressar till billigaste sortens japanpress som knappt håller säsongen ut.
Skojsigast ändå är tamparna. Knutet hit och knutet dit. Förankrat här och förankrat där. Stekar, knopar och kärringknutar.
Uppfinningsrikedomen visar inga gränser.
Allra vanligast är de här blå plastlinorna stadda i olika skeden av upplösning. Materialet tål inte solljus (!) utan fnasar sig och fransar. Efter bara ett par säsonger dammar linorna blå plastfnaber så fort man tar i dem.
Tyngderna uppvisar också stor variation. Allra vanligast är nog vattenfyllda femlitersdunkar. Melankoliskt svängande i vinden.
Medan den här båten har däcket hängande undertill.
Detta är bara ett urval av den lilla båtklubbens uppfinningsrika reptrick. Jag lovar att många, många fler fanns att se…
Vardagsgrafik.
Det hände ganska ofta under min studenttid att jag köpte tidningen Blandaren, då för tiden Tekniska högskolans studentkårs tidning. Den utkom med två nummer per år; Vårblandaren och Gåsblandaren.
Blandaren kommer fortfarande ut, men nu från föreningsbaserad redaktion och oftast bara en gång om året – i början av december.
Det finns en hel del jag minns från dessa 80-talsnummer. Sentenser, bilder, tankegångar.
Ett nummer – jag minns inte vilket – handlade om att det var dags att införa ett mjukare språk…
Råggvagtmästaren drar av gadden sginned i garderoben! Igelgodden är alla småddingars vän och svambarna! För ett Mjugare språg! Danderyd!
Vad är inte hjärnan fylld av…

Hon byggdes 1903 i Gävle och hennes ursprungliga arbetsplats var i södra Bottenhavet och hennes arbetsuppgift var att varna för just Finngrundet.



Jag tyckte att det kunde passa så här i mitten på november, att visa lite bilder som jag tog vid vårt besök vid Skebo bruk i Norrtälje kommun i våras.
Det var i mitten på maj, när allt det gröna, granna låg framför oss. Fåglarna höll på som bäst och vattnet sorlade i forsen.
Här vid Skeboån, alldeles vid utloppet från sjön Närdingen, ligger en gammal smedja.
Vid mitten av 1800-talet gjordes den gamla smedjan om till gjuteri, för att Skebo bruks tillverkning av järntråd, rundjärn och plåt skulle kunna kompletteras med gjutna och smidda produkter, ofta för hushållsbruk.
![]()
Karta (troligtvis) av Åsa Kleberg.
Dammluckorna reglerar fortfarande forsen, även om ingångstunneln till den gamla smedjan är igensatt.
Det här valvet fanns utefter sidan på kanalen. Fantasieggande! vart leder det? Vad har det använts till?
Den gamla smedjan/gjuteriet används i alla fall idag av Skebobruks Kulturförening.