God korv är gott!

Carl Friedrich Deiker, tysk djur- och jaktmålare, 1836 - 1892.

Resan till Firenze - Fiume Arno

Genom Florens går floden Arno som ett levande band av vatten. Ibland med lite och ibland med väldigt mycket vatten. Innan floden fick rejäla och pålitliga fördämningar uppströms, svämmade hon över sina breddar alltsom oftast och ställde till med stor oreda och förstörelse.



Det senaste (sista?) förfärliga översvämningen skedde i november 1966 och vattnet steg som högst nästan 7 meter. Oersättliga konstkatter fördärvades och restaureringsarbete pågår än idag.





Vid tiden för vårt besök gick det på intet vis att förstå att den beskedliga lilla floden skulle kunna bli så vredgad. Inte desto mindre såg vi på flera ställen skyltar och markeringar som visade att så högt hade Arno stigit vid olika tillfällen.



Hursom. Besjungen är hon i alla fall. I Puccinis enda komiska opera Gianni Schicchi - som bygger på en sång ur Dantes Gudomliga komedi - bönfaller Lauretta sin pappa om att hon ska få gifta sig med sin älskade. Om inte, kastar hon sig i Arno.



O mio babbino caro,
mi piace è bello, bello;
vo'andare in Porta Rossa
a comperar l'anello!
Sì, sì, ci voglio andare!
e se l'amassi indarno,
andrei sul Ponte Vecchio,
ma per buttarmi in Arno!
Mi struggo e mi tormento!
O Dio, vorrei morir!

Babbo, pietà, pietà!
Babbo, pietà, pietà!



Allra bäst minns vi väl den sången från filmen A Room with a View från 1985. Filmen som handlar om vad Italien och i synnerhet då Florens och dess atmosfär kan göra med människor. Ställa till saker, menar jag. Förvirra. Bedåra.





Nå... Babbo veknar, Lauretta får sin älskade och slipper kasta sig i Arno. Och Lucy får sin George och de kan återvända till sitt rum med utsikt... A Firenze.

Och förhoppningsvis svämmar inte Arno över nåt mer...

Musik: Mio Babbino Caro av Giacomo Puccini ur operan Gianni Schicchi. Kiri Te Kanawa, London Philharmonic Orchestra & Sir John Pritchard.

Den lutande granen

Varje år sätts en julgran upp här på vår slottsgård och så även i år. Årets gran är slank, vacker och rakvuxen, men den har haft ett stort problem. Den har inte velat stå rakt.

Redan första dagen började den luta betänkligt åt nordost. Sedan kom blåsten. Flera rejält blåsiga dagar som fick den arme stackaren att luta än hit, än dit. Vi ringde till leverantören som kom hit och... fixade. Morgonen därpå lutade granen åt sydsydväst.

Blåsten hade inte avtagit och vi var rädda att någon förbipasserande skulle bli tvungen att fira jul med en oförglömlig buckla i hatten.

Leverantören skickade en bil med gubbs igen och senare på kvällen lutade granen åt... öster.

I förrgår kom gubbsen för tredje gången. Deras förehavanden fick som resultat en söderorienterad gran.

Så nu på morgonen kom stora kranbilen med ytterligare ett gäng gubbs i färgglada västar. Stadigt tag midskepps och än så länge står granen...

Rakt.

Uppdatering knapp timme senare:



Ha ha ha!

Uppdatering 11.55:



No more comments...

Resan till Firenze - Cappella dei Principi

Basilica di San Lorenzo - Cappella dei Principi

Schubert, Ave Maria, Giorgio Baggiani, trumpet

Resan till Firenze - i spänd förväntan

Jag hade faktiskt aldrig flugit förut. Hade aldrig stigit ombord på ett plan. Så det var med en smula blandade känslor jag äntrade Alitalias flight på Kastrup den där oktobermorgonen för nästan exakt 23 år sedan. Men det gick, och storögd som ett barn bligade jag ner på det minilandskap som hittills varit min enda, kända värld.

Vi flög till Linate utanför Milano och sedan vidtog ytterligare resa med buss innan vi var framme vid målet. Firenze. Mörkret föll. Mams och jag snodde platserna längst bak i bussen och satt och kikade ut i sammetsnatten. Såg en bergstopp. Såg en dalgång. Såg en by, en stad, en slottsruin skymta förbi. Fnissiga, trötta, spända av förväntan. Och alldeles oss själva nog.

När vi kom fram fick vi mat. En god, matig sallad med parmaskinka och olivbröd. Vi var hungriga och åt ordentligt. Tills vi förstod att det bara var förrätten. Sen kom pastan. Sen kom desserten. Sen storknade vi.

Vi i det här fallet var inte bara mor och jag, utan ett antal kvinnor som för ett studieförbunds räkning skulle studera Florens - konst, arkitektur, folkliv, miljö – för att sedan i sin tur kunna hålla cirklar om det. Jag skulle dokumentera. Fixa bilder som skulle kunna användas i undervisningen. Inte konst. Det fanns färdiga konstbilder, utan just arkitektur, folkliv, miljö. Jag blev trollbunden av staden. Förhäxad. Stirrblind. Och bilderna blev därefter.

Mitt fotograferande kom att leva sitt alldeles egna liv, och jag ser när jag tittar på bilderna idag att jag redan då plåtade många närbilder och udda vinklar.

Jag strök med fingrarna längs de rusticerade väggarna på Mediceernas palats, snusade i den ljumma vinden och gjorde av med en förfärlig massa positiv färgfilm.

Den första dagen skulle vi besöka kyrkan San Lorenzo…

Arkitekten Folke Zettervall - med ett eller annat stationshus på sitt samvete

Skiss av nytt stationhus vid Gävle södra station. Fasad mot staden. 1914.

Jag har ju tidigare gjort ett inlägg om den gamla järnvägsstationen i Dingle. Stationshuset som ritades av arkitekten Folke Zettervall och som är likadant som i stort sett alla stationshus utefter Bohusbanan. Utom det i Strömstad.


Skiss av Krylbo stationhus. 1899.

Idag när jag sökte på fler gamla stationshus av Zettervall hittade jag de här ritningarna på Riksarkivets hemsida. Folke Zettervall var ju chefsarkitekt på SJ mellan åren 1895 och 1930, och åstadkom en hel del pampiga byggnader under den tiden. Från Boden i norr till Helsingborg i söder.


Krylbo station. Skiss av interiör i vänthall. 1899.


Krylbo station. Skiss av mittenpartiet. 1899.


Skiss till nytt centralstationshus i Malmö. Vy från hamnen. 1916.


Skiss till om- och tillbyggnad av Malmö stationshus. 1915.


Typritning.


Typritning.


Typritning.


Typritning.

En del av Folke Zettervalls skisser blev aldrig byggnader, men ritningarna finns kvar till min stora förtjusning. Tänk att få se dem i original!

Jag vet inte varför jag är så förtjust i den här arkitekturen. Fantasi, handaskicklighet och kärlek till materialet är nog några av förklaringarna.

Att unge herr Zettervalls pappa Helgo sen var och klåfingrade på Uppsala domkyrka, det är en helt annan historia.

Skisserna är publicerade med tillstånd av fotograf Emre Olgun, Riksarkivet. Tack!

Resan till Firenze

Äntligen har jag börjat scanna in mina diabilder och bland de viktigaste från mitt arkiv är bilderna från min och Mors resa till Florens i oktober 1987. Jag har skrivit lite om den resan förut i inlägget Mamsen var min reskamrat. Hur som helst återger jag delar av den texten igen, för nu tänker jag lägga ut dem.

Bilderna från Resan till Firenze...

...En gång flaxade vi till och hamnade i Italien. Firenze. Jag smög omkring, storögd och med huvet lätt på sned och söp atmosfär. Och fick en hängiven beundrare i vår italienske reseledare. Han köpte en antik sabel i Siena och med den stod han och skyldrade när jag skulle stiga på bussen. De andra resetanterna blev sura.



Jag var 29 år och vacker. Jag hade en böljande vit klänning som jag älskade ihjäl. Det togs en bild av mej när jag stod och tittade ut över staden i nåt renässanspalatsfönster. Den bilden ville alla ha, speciellt den hängivne, italienske reseledaren. Jag fick namnet Beatrice - med italienskt uttal.

En natt när åskan gick, låg jag och mams och småfnissade i vårt rum och tittade på blixtar och räknade ner - så där man gör när det åskar - när det plötsligt small till som fan och började plaska på golvet i hallen.

Vi bodde högst upp under taket. Det ska man göra när man är två kvinnor på äventyr i Italien. Vi makade papperskorgen under droppet och gick för att knacka på reseledaren. Det hade slagit ner.

Reseledaren kom och öppnade iförd skrynklig pyamas och undrade vad som stod på. Det regnar in, sa vi. Ett ögonblick, sa han och gick in och stängde dörr'n, och vi utgick ifrån att han skulle rätta till klädseln. När han sedan kom in till oss så hade han tagit av sej pyamasjackan. Mams och jag höll på att gå i taket av skratt och täppa till läckan själva.

Den sista kvällen for vi till Castello di Verrazzano. Det var en magisk färd. Kornblixtar vid horisonten och svart, italienskt sammetsmörker.

Jag hade spanat in Allessis Bollitore i ett skyltfönster redan första dagen. Den var dyyyr. Jag tänkte, att om jag har pengar kvar sista dagen, så går jag och köper den. Den kostade 14.000 lire. Jag hade pengar kvar. Jag köpte Alessis Bollitore. När vi kom till Milano var det flygstrejk. Vi blev kvar i Milano i två dagar.

Jag hade inga pengar kvar.



Resten av bilderna kommer jag att portionera ut då och då. Ofta med musik, för musiken var allestädes närvarande under vår resa. Både i verkligheten och inne i mitt eget huvud.

Håll till godo...

Musik: Alice, "Una Notte a Roma"

Reptricket

Att gå runt på en båtuppläggningsplats så här års försätter mig alltid i en alldeles särskild sinnestämning.

Här ligger de allihopa. Båtarna. Sorgfälligt paketerade i väntan på öppet vatten och sjösättning.

Vad jag inte kan låta bli att titta lite extra på när jag går här, är alla de mer eller mindre konstfärdiga sätt på vilka skepparna täckt sina ögonstenar.

Presenningar av alla de slag. Från gedigna lastbilspressar till billigaste sortens japanpress som knappt håller säsongen ut.

Skojsigast ändå är tamparna. Knutet hit och knutet dit. Förankrat här och förankrat där. Stekar, knopar och kärringknutar.

Uppfinningsrikedomen visar inga gränser.

Allra vanligast är de här blå plastlinorna stadda i olika skeden av upplösning. Materialet tål inte solljus (!) utan fnasar sig och fransar. Efter bara ett par säsonger dammar linorna blå plastfnaber så fort man tar i dem.

Tyngderna uppvisar också stor variation. Allra vanligast är nog vattenfyllda femlitersdunkar. Melankoliskt svängande i vinden.

Medan den här båten har däcket hängande undertill.

Detta är bara ett urval av den lilla båtklubbens uppfinningsrika reptrick. Jag lovar att många, många fler fanns att se…

Vardagsgrafik.

Om ett halvår…

Jellon

Fontänlejon vid Näsby slott i Täby.

Svambarna

Det hände ganska ofta under min studenttid att jag köpte tidningen Blandaren, då för tiden Tekniska högskolans studentkårs tidning. Den utkom med två nummer per år; Vårblandaren och Gåsblandaren.

Blandaren kommer fortfarande ut, men nu från föreningsbaserad redaktion och oftast bara en gång om året – i början av december.

Det finns en hel del jag minns från dessa 80-talsnummer. Sentenser, bilder, tankegångar.

Ett nummer – jag minns inte vilket – handlade om att det var dags att införa ett mjukare språk…

Råggvagtmästaren drar av gadden sginned i garderoben! Igelgodden är alla småddingars vän och svambarna! För ett Mjugare språg! Danderyd!

Vad är inte hjärnan fylld av…

Fyrskeppet Finngrundet

Som medlem i Svenska Fyrsällskapet hade jag för några år sedan förmånen att få gå ombord på fyrskeppet Finngrundet som numer ligger förtöjd vid Jagarpiren utanför Vasamuseet i Stockholm.

Hon byggdes 1903 i Gävle och hennes ursprungliga arbetsplats var i södra Bottenhavet och hennes arbetsuppgift var att varna för just Finngrundet.



1969 pensionerades Finngrundet från sin fyrskeppstjänst och hon tjänstgör nu som museifartyg.

Först 1927 fick Finngrundet en AGA-fyr inmonterad. Dessförinnan drevs fyren med fotogen.



Ombord fanns också mistlur och radioutrustning.

Det måste ha varit ett hårt liv ombord många gånger. Sjögång, dåligt väder, dålig kontakt med yttervärlden och föga omväxlande utsikt. Vi sitter där vi sitter! Ändå valde människor att jobba här, så något måste det ha varit som lockade. Havet. Den fria rymden. Vindarna. Vad vet jag...

När isen la sig fick Finngrundet komma i hamn för att återvända till sin ensliga förtöjningsplats så fort isarna släppte igen och fyrhjälp behövdes för sjöfarten.

Jag hade ingen kamera med mig vid mitt studiebesök den gången, utan dessa bilder tog jag i somras. Återbesök med kamera vore önskvärt.

Skebo bruk – dammen och gjuteriet

Jag tyckte att det kunde passa så här i mitten på november, att visa lite bilder som jag tog vid vårt besök vid Skebo bruk i Norrtälje kommun i våras.

Det var i mitten på maj, när allt det gröna, granna låg framför oss. Fåglarna höll på som bäst och vattnet sorlade i forsen.

Här vid Skeboån, alldeles vid utloppet från sjön Närdingen, ligger en gammal smedja.

Vid mitten av 1800-talet gjordes den gamla smedjan om till gjuteri, för att Skebo bruks tillverkning av järntråd, rundjärn och plåt skulle kunna kompletteras med gjutna och smidda produkter, ofta för hushållsbruk.

Karta (troligtvis) av Åsa Kleberg.

Dammluckorna reglerar fortfarande forsen, även om ingångstunneln till den gamla smedjan är igensatt.

Det här valvet fanns utefter sidan på kanalen. Fantasieggande! vart leder det? Vad har det använts till?

Den gamla smedjan/gjuteriet används i alla fall idag av Skebobruks Kulturförening.