lördag 31 juli 2010

Munkedals snickerifabrik



I den lilla bruks- och centralorten Munkedal i Bohuslän ligger den här gamla snickerifabriken. Här tillverkades i första hand köksinredningar och den enda gången jag med säkerhet vet att jag var här, var när vi köpte skivorna som skulle sitta på väggen ovanför spisen i köket. Den med äpplen på... Vi gick upp på en vind och rotade bland en massa spännande bråte, minns jag.



Den lilla snickerifabriken är numer nedlagd och jag vet inte hur dess vidare öden är bestämda. Huset står kvar. Det räddades från att brinna ner 2009 och förhoppningsvis innebär det att man vill att det ska finnas kvar.




















Den gamla bilden nedan kommer från Hebbes bildsida, där det finns många fina gamla bilder från trakten. Bilden är tagen av Oscar Färdig.



Nu väntar jag bara på att Caj ska berätta mer om den gamla snickerifabriken...


måndag 26 juli 2010

Slussarna i Trollhättan



Att vattenvägen ta sig från västerhavet till Vänern kunde te sig tämligen besvärligt till en början. Nivåskillnaden är drygt 43 meter och de allra värsta vattenfallen i Göta älv fanns här vid Trollhättan. Fram till Lilla Edet gick väl an, men sedan var det bara att stiga iland och försöka dra båtarna förbi fallen.

Därför började man redan vid mitten av 1700-talet att försöka lösa problemen genom att bygga slussar. Dessa första försök blev aldrig något annat än försök. Den första slussen genomförde endast en slussning och det med kung Adolf Fredrik och drottning Lovisa Ulrika.

Den andra slussen längre söderut, Polhems sluss, fick aldrig några slussportar och den tredje råkade ut för en svår olycka och arbetet lades ner.

Inte förrän år 1800 kunde en ny och fullt funktionsduglig slussled invigas förbi de vildsinta fallen.



1800 års slussled under byggnad år 1798. Etsning av Louis Belanger.

Dessa slussar blev ändå snabbt omoderna och för små och syns nu som en djup grav utan portar i slussområdet.




Redan 1844 stod en rad nya slusstrappor klara.





Men inte heller de förslog för den växande gods- och persontrafiken på Trollhätte kanal och de slussar som används idag invigdes 1916.




Om man lider av svindel och rädsla för djupt, sugande vatten så är det här rätt ställe att vistas på. Jag gör det. Och jag besöker gärna sådana här platser. Måste vara något fel på mig...



Om man viker av från 1916 års slussar och går nedströms så kommer man till den nedre av 1844 års slusstrappor. Alldeles där de börjar finns detta slukhål. Översvämningsskydd skulle jag tro.



Det vilar något skimrande vackert över träet, stenen och vattnet i de gamla slussarna. Vattnet strilar långsamt och de känns på intet vis farliga längre. Som om odjurens tänder dragits ut. Gamla och loja ligger de där i solskuggan. Gitter knappt morra ens.





På den här kartan har jag försökt pricka in de olika slussledernas årtal. Klicka på bilden så ser du bättre. Göta älv nedströms befinner sig till vänster på kartan.



De här fina gamla husen står alldeles vid början av slussystemet och torde väl ha ingått i slusseriets administration en gång i tiden.




Vår familj åkte ofta hit när jag var barn för att titta på båtar som slussade. Jag minns inte att det på den tiden fanns något vidare till räcken och staket runt slussarna. Hade det varit så idag, så hade jag trillat i. Garanterat.

Nu hotar Sjöfartsverket med att slussarna håller på att spela ut sin roll. Yrkestrafiken minskar och fritidstrafiken mäktar inte ensam hålla snurr på ekonomin. Även 1916 års slussar behöver renoveras och vem ska betala? Märkligt att tänka sig, när båttrafik och båttransporter är något som rimligen borde ligga i tiden...

lördag 24 juli 2010

Isolit, Virrvarr och andra gamla raringar



Vad gör man en dag då det bara regnar och regnar? Jag började städa. Damma mina hyllor. Och precis som den där gången jag skulle städa bokhyllorna och istället började blada i böcker så fastnade jag bland några av mina gamla raringar.

Nåväl. Ljuset vid fönstret var mjukt och varmt, kameran fanns i närheten och så här blev det...




En enda liten assiett som jag är desto mera förtjust i. Färgerna, den asymetriska placeringen av mönstret. AB Lidköpings Porslinsfabrik.




Mönstret nedan tycker jag väldigt mycket om. Stiliserade ax? Liljor? Tulpaner?

Jag har tre stycken fat med det här mönstret, de två nedan och ett blått med samma form som det benvita. Trekantigt.




I botten på det avlånga fatet står det såhär, men under de trekantiga står - ingenting... Någon som vet mera?




Det här tämligen makalösa fatet hittade jag på en loppis i Huskvarna för många år sedan.



Det är inte så väldigt stort. Cirka 25 centimeter i diameter bara, men det är gjort av Isolit!


"Härdplasten Isolit
Företaget Perstorp anställer en ung indisk kemist, Innanendra Das Gupta. 1918 resulterar hans experiment i det första plastmaterialet (polymeren) i Norden. Det ersätter schellack och får namnet Indolack efter sin upphovsman. Några år senare blandar man indolack, beck och tjära, vilket ger härdplasten ISOLIT. Detta mångsidiga plastmaterial liknar den bakelit som redan har utvecklats i USA. Perstorps första plastprodukt blir en elektrisk knivströmbrytare."


Text och bild hämtade från Plastens hus.

Den brukar vara mycket effektfull, min Isolitskål, med clementiner i till jul.




Min bruna Domino av Stig Lindberg är mig också kär. Lite ovanlig - den bruna färgen? Den brukar ju mest finnas i svartvitt.



Ett par delar ur Gefyr-serien, också av Lindberg.



Och så en alldeles anonym medlem ur min askkoppsamling, som jag inte älskar desto mindre.



Och hela härligheten är fotograferad på min ägandes bänkskiva ifrån Perstorp. Virrvarr av Sigvard Bernadotte. Som förövrigt borde fått behålla sin prinstitel trots att han gifte sig med en kvinna av folket. Eller?

Så. Då gjorde jag något av den här regniga dagen...


måndag 19 juli 2010

Svenska Turistföreningens Årsskrift 1901



Det som först lockade mig när jag började kika på hundra år av Svenska Turistföreningens årsskrifter var omslagen. Jag älskar det här formspråket. Typsnitten, färgerna. Hela upplägget.

När jag sedan började blada, greps jag av både text och bild. Språket. Rubrikerna. Sättet att ta och presentera fotografier. Layouten. Anfangerna. Titelbilderna.




Den här bilden är hämtad från "Från värmländska bygder och obygder" af Emma Bergström. Hon beskriver besöket i det värmländsk-finska rökstug-pörtet såhär:

Här i Lillskogshöjden skulle vi finna en rökstuga, och läraren visade oss på en grå timmerbyggnad helt nära skolhuset. [...] Vi hade tänkt oss ett litet mörkt rum med svartmuskiga, surögda invånare, som alla skulle vara urgamla och finsktalande, men vi inträdde i stället i ett stort, snyggt rum med två fönster, hvarest befann sig en ung kvinna omgiven af ljushåriga småttingar, raka motsatsen till hvad vi tänkt oss.



Den lilla titelbilden ovan, som ligger högst upp på boksidan kommer från kapitlet "En skidfärd" av Aslög. Även bilden på den lilla stugan nedan kommer därifrån.

Ibland nämns inte vem som gjort de här små bilderna , men en illustratör som verkar återkomma i var och varannan bok är fröken Emmy Biberg. Ofta står bara en signatur eller ett par initialer och så får vi inte veta mer. Fotograf däremot, namnges nästan alltid.




I kapitlet "Till Städjan på det sista skidföret" skriver Selim Birger:



En eftermiddag i påskas sutto jag och min mångårige vän och friluftsälskande kamrat i en trång personvagn på den under byggnad varande Mora-Älfdalens järnväg.

Bilden är signerad Bror Almqvist.




"Vår fotografiska pristäflan" är ett tema som återkommer. Från 1901 års urval kommer "Tjur med kärra" af J. E. Thorin och "Göingegräbbor på krösenplockning" af Borg Mesch.



Troligtvis är jag ensam om att tycka detta är alldeles, alldeles underbart, men då får det väl vara så då. Och skulle det vara någon mer som roas av mina små axplock, så blir ingen gladare än jag.



Projekt Runeberg håller på att digitalisera Svenska Turistföreningens årsskrifter. En hel del är klara, många saknas ännu. 1901 är en av dem som inte är klar.