onsdag 30 juni 2010

Pyttans A-B och C-D-lära









Pyttans A-B och C-D-lära eller Antibarbarus:
diktad i augusti 1896 av farbror Acke (J. A. G. Acke),
farbror Albert (Albert Engström),
farbror Verner (Verner von Heidenstam),
farbror Gustav (Gustav Fröding) och
pappa (Birger Mörner)

samt tillägnad högvälborna stiftsjungfrun Marianne Mörner att överlämnas på hennes 25:e födelsedag.

Med teckningar av Albert Engström.


Boken finns att köpa på Mörners bok och konsthandel.

måndag 28 juni 2010

tisdag 22 juni 2010

Katarina kyrka



När jag travar runt här på Söder i min jakt på morfars boplatser, finns det någon som det inte går att undgå.

Hon sticker upp sin lanternin med himlaspiran i alla väderstreck. Står jag bakom ett plank och vänder huvudet lite uppåt, då är hon där. Smyger jag runt ett hörn så tittar hon fram. Och skulle det vara så att jag inte ser henne alls av någon anledning, ja - då hör jag hennes klockas slag.




Katarina kyrka. Som byggdes på Katarinaberget över askan från de som brändes efter Stockholms blodbad. Katarina. Som enligt sägnen skulle få sitt torn raserat två gånger på grund av detta. Och så har skett.

Första gången brann hon 1723 och andra gången helt nyligen; 1990. Men hon reser sig igen och igen. Om det finns någon kyrka här i Stockholm som är "min" så är det Katarina.

I hennes park har jag suttit. Hennes klockslag har ledsagat mig genom sömnlösa nätter och hennes kupol har lett mig rätt när jag skulle gå hem. Katarina.

Jag grät bitterligen när hon brann.




Nu står hon här och lyser i vitt och gult. Det åttkantiga tornet vänder sig åt alla håll. Det är som om kyrkan inte har någon fram- eller baksida. Märkligt nog har jag inte varit inne i den särskilt ofta. Det behövs inte. Katarina är lika mycket "andaktsrum" på utsidan.




Men inte var hon så här gul när jag bodde här, innan branden? Märkligt att jag inte minns. Beigare? Brunare? Smutsigare? Nu är hon en gräddbakelse. En skimrande skönhet.



Himlens återspegling i de munblåsta glasen tycks stänga ute. Det blir stopp. Insynsskydd. Eller kyrka som återspeglar himmel?

Helt i sin ordning. Är det inte så det ska vara?




Morfar nämner Katarina på flera ställen i sina memoarer. Men hon blir aldrig huvudperson i berättelserna.

Hon dyker upp i texten som i sin egen omgivning. Bakom ett plank. Runt en krök. Svävande över kåkstadens tak.




Och jag går vidare utefter Högbergsgatan...


måndag 21 juni 2010

En midsommarnattsdröm - eller magin som försvann


William Blake. Oberon, Titania and Puck with Fairies Dancing.

Så har vi då kommit till midsommarveckan. Hur det gått till vet jag inte riktigt, men idag har solen nått sin högsta punkt på himlen. Sommarsolståndet.

Den riktiga midsommarafton var igår, men någon klåfingrig typ tycker att vi ska fira först på fredag. Vart tog den magin vägen?


I vilket fall som helst kan vi, om vi vill, ägna oss åt midsommarnattsdrömmar hela veckan.


Henry Fuseli, 1796

William Shakespeare skrev sin pjäs En Midsommarnattsdröm någon gång mellan 1594 och 1596. Den invecklade historien om hertigen Theseus och hans Hippolytia, älvkungen Oberon och älvdrottningen Titania, Lysander och Hermia, Demetrius och Helena och om den oförliknelige Puck. Inte att förglömma Snugg, Botten, Flöjt, Snut, Qvitten och Magerman. De sex hantverkarna som inget hellre vill än spela teater.


Alla ger sig ut i midsommarnatten till de förtrollade skogarna utanför Aten. Efter diverse förvecklingar, där fel personer ska gifta sig med varandra, Titania blir kär i en åsna och Oberon tvingas ta till magi upplöses allt i ett hejdundrande trippelbröllop. För att göra en lång historia mycket kort.


Arthur Rackham. Titania sover.

Många är de konstnärer och skådespelare som velat tolka En Midsommarnattsdröm. Till exempel de brittiska konstnärerna William Blake 1786 och Arthur Rackham 1908. Pjäsen har också filmatiserats ett antal gånger.



A Midsummer Night's Dream, regi Michel Hoffman, 1999.



Felix Mendelssohn skrev också musik till skådespelet. 1826, i början av sin kompositörsbana, skrev han ouvertyren och först 1842 resten av musiken. Det är i det här stycket den välkända bröllopsmarschen finns. Klippet ovan är från ouvertyren.


Arthur Rackham. Den sköna Helena.


Förr (?) trodde man att under årets kortaste natt, då solen knappast gick ner överhuvudtaget, var allsköns naturväsen och småfolk särdeles aktiva. Hela naturen var magisk, och det är härifrån föreställningen om de sju blommorna under huvudkudden kommer. Särskilt viktigt var att plocka blommorna i rätt ordning och på rätt ställen.

Även i Shakespeares pjäs spelar naturväsen och en blommas magiska kraft stor roll.

Men hur går det med magin idag, när ungdomarna plockar sina sju blomster under fel natt? Eller är det ingen som gör det längre?

"Midsommarnatten plockar jag klöver och timotej,
karibacka och ängsull och blyga förgätmigej,

blåklockor och violer och se’n drömmer jag om dej

och då vet jag att du älskar blott mej."

Ur Midsommarblomster av Einar Molin, musik Lille Bror Söderlundh.


Hugo Alfvén, slutet av Svensk rapsodi nr. 1, Midsommarvaka. Kungliga Svenska Filharmonikerna under Neeme Järvi.

Jag önskar er alla en magisk midsommarvecka, oavsett när ni tänker gå ut och vaka eller plocka era blommor.

söndag 20 juni 2010

Dagen efter...



Nej. Jag kunde inte hålla mig därifrån. Jag ville - om inget annat - åtminstone se båtarna. Norge, Götheborg och Dannebrog. Och det fick jag. Fast på håll.




Att knuffas och skuffas längs kajerna för att få se på nära håll var inte riktigt min melodi.



Därför fick det bli Blasieholmen och teleobjektiv. Döm om min förvåning när jag såg att halva slottet var inslaget i nät.



Och utanför Grand Hotel stod en stor skara förväntansfulla med förhoppningen att få se en liten, liten skymt av en aldrig så liten kunglighet eller kändis. Märkligt.




Men solen sken och de flesta njöt av att strosa och kika på gator, blommor, träd i trätunnor, flaggor, poliser och vita bilar med kronor på...

Och ovanligt många kysstes i gathörnen...



onsdag 16 juni 2010

Glasbruksgatan och Dihlströmska



När jag kom ner för den lilla trappan längst in på Roddargatan hajade jag till. Glasbruksgatan. Den har morfar skrivit om. Han beskriver Stora och Lilla Glasbruksgatan. Uppenbarligen försvann Lilla Glasbruksgatan då Katarinavägen byggdes.

Jag gick gatan i hela dess längd från Klevgränd i väster till Nytorgsgatan i öster. Längst i väster kan man se det spännande Sjömansinstitutet, som bara i sig är värt ett eget inlägg.

Men... Det blir en annan gång.




I hörnet mot Nytorgsgatan ligger den gamla Dihlströmska inrättningen som morfar beskriver i sina memoarer:

"Dihlströmmarna voro inrättningshjon, som logerade på Dihlströmska inrättningen, en dåtida "filantropisk" skapelse, som hade sitt huvudkvarter i några gamla byggnader - delvis från 1700-talet - uppe i norra änden av Nytorgsgatan. Åtskilliga hundra gånger har jag passerat den stora porten till "Dihlströmska inrättningen", uppförd omkring 1797 - 1800.

Det var från nutida hygienisk synpunkt ganska synd om Dihlströmmarna. När de i sina träskor på kvällen efter arbetets slut i marschkolonn klapprade fram Nytorgsgatan upp till sina logement, var det nog åtskilliga som fasade för den tjocka luften "hemma". Man var ju åtminstone van vid någotsånär frisk luft därnere på arbetsplatsen.

I ett av rummen skall ha funnits ej mindre än 150 bäddar, fastän golvytan ej kunde härbärgera mer än på sin höjd 50 sängar. Men dessa voro tre våningar höga och att praktisera sig upp i den överst under taket belägna, var nog ett litet konststycke, som krävde en viss övning. Passageraren i denna översta säng kunde inte sitta i sängen, ty då slog han huvudet i taket.

"Moderna bekvämligheter" voro naturligtvis fullständigt okända begrepp på den tiden. Avloppsledningar saknades, och därför fanns vid dörren i logementen stora träkar, som varje morgon måste bäras ner på gården för att tömmas. Det är lätt att föreställa sig, hurdan odören skulle vara vid taket i dessa logement, när 150 omgångar ofta våta kläder eller rättare paltor voro upphängda till tork."

Läs mer om Dihlströmmarna i morfars memoarer.





"Nedanför "Dihlströms" låg de båda Glasbruksgatorna - den stora och den lilla. Där fanns mycket att se.

Där bodde bl.a. Francesca.

Francesca var dotter till "Tusenkonstnären", en italienare, som gick på gårdarna och spelade positiv. Han var en liten svartmuskig sprattelgubbe, som såg ovanligt bra ut. Han hade långt gråsprängt skägg och vänliga ögon. Han var så gammal, att man gott kunde ha tagit honom för Francescas farfar.

Frampå magen bar han ett litet lustigt, säkerligen mycket gammalmodigt positiv (eller var det nyckelharpa?) och på ryggen en väldig bastrumma, som synbarligen var ganska tung för den lilla gubben, ty han gick mycket framåtlutad, då han stultade iväg mellan gårdarna. På huvudet hade han en blank, skinande mässingshatt med små klockor dinglande i kantbrättena. De pinglade så vackert, då han ibland skakade på huvudet i takt med musiken."

Läs mer om Francesca här.




Mitt emot den stora porten till "Dihlströmska" ligger det här lustiga lilla huset. Tittar man åt norr härifrån ser man stora staden. Hit kommer turisterna och pekar med sina objektiv. Det gjorde inte jag. Går man åt söder så kommer man in på Nytorgsgatan.

Jag gick åt söder.

Jag börjar komma morfar på spåren...


tisdag 15 juni 2010

Svartensgatan, Roddargatan och Högbergsgatan



Jag fortsätter att vandra runt på Söders höjder i min jakt på morfars barndomshem. Den här gången utgick jag från Mosebacke och gick österut.




Via Fiskargatan kom jag till Svartensgatan, där det på ena sidan ligger ett kvarter med typiska söderkåkar och på andra sidan ett högt "nybyggt" hus. Nåja - förra sekelskiftet - så det har väl gott och väl hundra år på nacken.




Vid det lilla kullerstensbelagda torget möter Katarina kyrkobacke som i sin tur går rakt mot Katarina kyrka i söder. På något sätt känns de här kvarteren som en liten stad i storstaden. Man hör stadsbullret på avstånd, men inne på gårdarna blommar koltrastar och sjunger syrener.



Vid trapporna vid Katarina kyrkobacke skymtar storstaden i soldiset, med Svea torn och stora gasklockan i fonden och af Chapman och Skeppsholmen mitt i. Men jag gick inte ner här...




Jag fortsatte mot sydost och Högbergsgatans allra som östraste del. Mitt mål var Mäster Mikaels gata. Men det fanns mycket att se på vägen dit...





Det var med stor förundran jag klev omkring i de här kvarteren. Jag har bott på Högbergsgatan, så visst har jag gått här förut, men på något sätt var det som om jag inte såg då. Jag var upptagen med annat...



Den här gången kunde jag verkligen ägna mig åt mitt betraktande. Smyga runt hörn, känna förväntan, vrida och vända på mig för att få se allt ur så många vinklar som möjligt.

Överallt dyker namn och gator upp som morfar nämner i sina memoarer. Men vänta... Där går bestämt en liten trappa... Den tar jag.

fredag 11 juni 2010

Vitt



I min lilla färgkavalkad har jag nu klarat av de fyra kulörta elementarfärgerna; gul, röd, blå och grön och ger mig raskt in på den första av de två ickekulörta elementarfärgerna; vitt.

Lyser man med vitt ljus, exempelvis solljus, genom ett prisma, delas det upp i alla de färger som är synliga för det mänskliga ögat. Den synliga delen av den elektromagnetiska strålningen är den som ligger mellan 390 och 770 nanometer.




Alla vita färgämnen består av finfördelat, mer eller mindre genomskinligt material. När det vita ljuset lyser på en yta absorberas vissa våglängder medan andra reflekteras. Den våglängd som reflekteras uppfattar vi som föremålets färg. I finfördelade, genomskinliga material reflekteras allt ljus, därför ser de vita ut.



Carl Jonas Love Almqvist låter i Drottningens juvelsmycke Clara säga -Tintomara, två ting äro vita, oskuld och arsenik. Och som oskuldens färg har väl den vita färgen uppfattats rätt länge. Som oskuldens och renhetens färg. Smuts och fläckar syns tydligt på ett vitt tyg, alltså måste det vara väldigt rent för att fortfarande vara vitt. Så fort det smutsats ser det solkigt - skändat - ut.

Arsenik är... arsenik. Dödligt. Och som dödens färg ses vitt i många asiatiska länder.




I Floras värld finns många vita skönheter; vitsippor, mandelblom, vitplister, hägg, syren. Listan kan göras lång och alla har de samma rena, klara, oskuldsfulla uttryck.



Vita kläder kan bara den ha på sig som inte måste arbeta med smutsiga saker. Eller som inte måste arbeta alls. Därför blev det tidigt ett överklassmode att bära vitt.

Men vita kläder kan också visa att man inte är smutsig trots att man arbetar. I yrken där renlighet är en dygd är också den vita rocken användbar. Läkare, sjukvårds- och kökspersonal, bagare, laboratoriefolk. Blir din rock smutsig så syns det. Då måste du byta.



John William Godward. Yes or no. 1893.

Att bära vitt är också vanligt vid våra olika övergångsriter. Vid dop, konfirmation, student och bröllop bär de flesta, om inte helvitt så i allafall något vitt. Och sist men inte minst den dödes svepning - var i alla fall förr - vit. Som om man skulle träda in i nästa skede av livet ren och oskuldsfull. Eller som i den dödes fall, träda in i det hinsides med rent samvete och synderna förlåtna.

Vita kläder kan också användas som kamouflage i snöiga miljöer.




Och vem har inte någon gång i livet dragit till med en vit lögn? Den där lilla, lilla friseringen av sanningen för att kanske inte såra mer än nödvändigt.



Rent vita hus är vackra. På något sätt står de för sig själva och lyser. I vissa landsändar är de vita husen självklara. I Bohuslän. Mot Västerhavet. Speglande ljuset.



Just nu är det modernt med rent vita hus. Kan vara vackert, men kan också - tillsammans med den avskalade nyfunkisstilen - se på gränsen till lite kyligt ut.




Byggnader som ska synas på långt håll är också oftast vita. Fyrar. Kyrkor. Man får bara inte missa dem.



Ibland far naturen på sned och åstadkommer något vitt bland all färgprakt.



Andra är vita alldeles av sig själva. Somliga byter till vit vinterdräkt när kylan och snön kommer.


Edmund Dulac. The Dreamer of Dreams by Queen Marie of Roumania (1915)



Det vi på den här breddgraden mest förknippar med vitt är väl i alla fall den frusna nederbörd vi måste hasa runt på om vintern. Likt många vita färgpigment uppstår snöns vita färg av att de genomskinliga iskristallerna återkastar allt ljus.






Vitt hör också sjöfarten till. Många båtar är vita...




Segelbåtar, fiskebåtar, Vaxholmsbåtar.
Som kan ha vita örnar efter sig...




Och sommaren är full av vita segel under en himmel med - förhoppningsvis - snövita vackertvädermoln.



Blåser det upp kan det gå vita gäss på sjön. Tappar vi bort oss kanske det beror på en vit fläck på kartan.

-Kom ihåg att gå på de vita strecken när du går över gatan! sa alltid mamsen när vi var små. Ändrar ljuset karaktär när jag fotograferar måste jag ändra vitbalansen för att inte få färgstick. Och den som köpt lite för många boxar kanske måste ta sig en vit vecka.




Den vita färgen och det vita ljuset får oss att känna rena och lätta till sinnes. Men målar vi ett rum i obrutet vitt blir det kallt. Därför är så gott som alla vita målarfärger brutna i någon svag ton. Vitt i inredning har varit inne ett bra tag nu. Kanske för att det blir så ljust och friskt i vårt mörka land. Färgklickarna kan vi ju lägga till efteråt.

Så oskuld och arsenik i all ära... Det finns betydligt fler ting som är vita.

Så vitt jag vet.