måndag 31 maj 2010

Södervandring - Karta



Bloggvännen Lisette efterlyste en karta över min Södervandring, och här kommer den. Klicka på den så blir det lättare att se.

1. Fjällgatan och Sista styvern
2. Stigberget
3. Åsöberget
4. Sofia folkskola
5. Vita bergen och Sofia kyrka
6. Faggens krog
7. Barnängen
8. Lumafabriken och Färgargården
9. Malmgårdsvägen och Werner Groens malmgård
10. Nytorget


Södervandring - Nytorget



Nytorget
var den sista anhalten på vår Södervandring den här gången. Mycket spännande har jag fått se och många bilder har det blivit.



I tanken har morfar varit min följeslagare på min Södervandring. Vetskapen om att han vuxit upp i de här kvarteren har gjort det extra spännande att gå här.

"Mormor bodde på Söder på olika platser: Brännkyrkagatan, Åsögatan, Nytorgsgatan, Södermannagatan. Jag har bevarat några gamla kort från dessa platser. Astri påstår, att hon bott hos ”Mormors” redan på Åsögatan, men det har jag just inget minne av. Däremot har jag massor av minnen från Nytorgsgatan. Södermannagatan var ett senare skede."



Från morfars vykortssamling har jag också kunnat hämta flera gamla bilder från de här trakterna och det har givit ytterligare en dimension till mina inlägg.




Sajten Södermalm i tid och rum har också varit väldigt lärorik och jag har länkat till den flera gånger. Tack!



Gamla hus och arkitektur intresserar mig mycket och av den varan har jag verkligen fått mitt lystmäte. Från storstilade tegelbyggnader till små, sneda, vinda träkåkar.



Trötta i fötterna men nödja och belåtna traskade vi iväg till Medborgarplatsens tunnelbanestation och reste hem. Tack Astrid J för en utmärkt guidning.

Sedan jag gick på den här vandringen har jag hunnit göra ett nytt besök på Söder. Den här gången till den gata och den tomt där morfars barndomshus stod. Jag är inte färdig med söder än!


Södervandring - Malmgårdsvägen och Werner Groens malmgård



Solen sjunker och vår vandring börjar närma sig sitt slut för den här gången. Nu finns bara ett par delmål kvar på vår tre timmar långa Södervandring; Malmgårdsvägen med Werner Groens malmgård och Nytorget.



Här gick för länge sedan vägen ner till Vintertullen vid Hammarby sjö. Vägen som gick vidare över isen ut mot Värmdö. Gatans första namn var dessutom Vintertullsgatan. Här reste värmdöbönderna när de på vintern skulle till staden för sina ärenden.





Werner Groens malmgård ligger inbäddad i grönskan under Vita bergen och Sofia kyrka.




Här inne huserar numer en av Stockholms minsta handelsträdgårdar samt Stiftelsen Malmgården Vita Bergen som drivs av Antroposoferna.



Groens malmgård, Ehrenfried Wahlqvist, 1887

söndag 30 maj 2010

Södervandring - Lumafabriken och Färgargården



När vi kommit så här långt på vår vandring möter oss ytterligare två exempel på industrihistoria. Det ena är Lumafabriken i södra Hammarbyhamnen och det andra är den gamla färgargården bakom Gaveliusgatan.

Lumafabriken byggdes 1929-1930 av Kooperativa Förbundet för glödlampstillverkning. Området byggdes i ren funkisstil och arkitekter var Artur von Schmalensee och Eskil Sundahl.

Det fantasieggande glastornet användes för utprovning av glödlampor. Jag kan tänka mig att det såg rätt märkligt ut i tornet när alla lumalamporna lyste där uppe. Området är idag K-märkt. Kan vid närmare eftertanke vara värt ett eget besök så småningom.




Bilder från Tekniska museet

Ett stenkast från Luma fast på andra sidan Hammabyleden ligger den gamla färgargården. Den gård där Per Anders Fogelström lät Henning flytta in när han först kom till sina drömmars stad:


"Intill den gamla vintertullen låg färgeriets gröna och röda trähuslängor kring en gård som öppnade sig mot sjön. Färgarna hade bott och arbetat vid sjön under århundraden, vattnet ansågs särskilt lämpligt för deras arbete. Men småningom hade de trängts undan och nu fanns bara några få kvar. Störst bland färgerierna var det som ägdes av gamle gubben Wanselin och kallades Färgargården"



Vid färgargården bedrevs verksamhet från 1600-talet fram till 1920-talet, då knutet till Barnängens fabriker.

Idag finns bara den långa bostadslängan med ramvinden och stenhuset kvar.



Färgfilm (!) från SVT Play. Obs - utan ljud.

lördag 29 maj 2010

Södervandring - Barnängen



Följer man Gaveliusgatan åt öster så kommer man fram till Barnängen, ett före detta fabriksområde längst österut på Södermalm. Morfar nämner det som hastigast i sina memoarer:


"Ibland utsträckte vi våra upptäcktsfärder ända ner till Barnängen och Hammarby sjö. Där fanns förnämliga berg att klättra i och där fanns bryggan för den lilla ångslup, som på den tiden gick till Nackanäs. Det var en förtjusande vacker tur dit."


Bild från Södermalm i tid och rum



Namnet Barnängen kommer från det barnhem som Danvikens Hospital anlade här i slutet av 1500-talet. I slutet av 1600-talet byggde handelsmannen Jacob Gavelius en klädesfabrik här.

1868 startade Johan Wilhelm Holmström en fabrik för tillverkning av bläck i den byggnad som kallas Tottieska malmgården. Fabriken kom senare att bli Barnängens Tekniska Fabrik.




Byggnaden vid Barnängsgatan 21 uppfördes 1916-1917 med Cyrillus Johansson som arkitekt. Huset byggdes ut för tryckeriverksamhet 1958-1968. Fastigheten var från början hemvist för Stockholms Bomullsväveri och spinneri, men den verksamheten flyttade sedan till Norrköping.


Bild från Barnängen



På Barnängsgatan 23 ligger Barnängens gård med mangårdsbyggnad från 1767 omgivet av fabriks- och magasinsbyggnader från 1782, väveri från 1691 och färgeri från 1758. Textilfabriken var på 1780-talet Stockholms största arbetsplats med hela 640 arbetare.

Per Anders Fogelströms beskriver området i sin roman Vävarnas barn.

J W Holmström, grundaren av Barnängens tekniska fabrik, var en djurintresserad herre, som höll rävar, påfåglar, falkar, örnar och en björn i sin park. Björnen kom sedan att bli Barnängens symbol och varumärke. En sittande björn med en mortel mellan tassarna.



Bild från Barnängen

Barnängens barntvål har jag vuxit upp med. Den tillverkas fortfarande. Hittar jag en sådan tvål i en butik, kan jag inte låta bli att trycka in näsan i den...

Och apropå doft... Är det någon som minns Björnklister? Den gröna plastburken med den lilla röda spateln i ett rör inuti. Den doften glömmer man väl aldrig. Dock levde inte smaken upp till den ljuvliga doften... Björnklistret tillverkades av Barnängens tekniska fabrik.


För den som vill återuppleva den doften (eller smaken) och dessutom använda ett giftfritt och miljövänligt klister finns Coccoina att köpa...

Historiska fakta från Wikipedia.

fredag 28 maj 2010

Södervandring - Faggens krog



Alldeles nedanför Vitabergsparken ligger Gaveliusgatan och det första man ser när man kommer nerför berget, är två höga fladderstakar och en gulputsad gavel.

Här låg en gång i tiden Faggens krog, som Bellman gärna besökte. Han berättar härom i
Fredmans epistel n:o 55 Rörande Movitz kägelspel hos Faggens vid Hammarby-tull en sommarafton 1770.






Här har också bott trädgårdsmästare; Faggens pappa Petter Fagge, trädgårdsmästarålderman Rydman och "Ulla Winblads" svärfar Eric Nordström.




När man, som vi hade förmånen att göra, kommer innanför planket öppnar sig en gård och bakom den en trädgård där man fortfarande kan ana en rufsig rest av gamla odlingar.

Tänk att sitta här om sommarkvällarna, mitt i den gormande staden, och njuta av stillheten och det avlägsna stadsbruset. Om det inte är konsert i Vitabergsparken förstås. Då sitter man på första parkett. Eller vad man nu ska kalla det.





Husen är renoverade och välhållna och här finns idag fyra lägenheter. Och en förfallen gammal dasselänga med tio eller elva fjölar. Är inte det ovanligt många för en så liten gård? Ovanför n:o 1 vaktar Bocken Bruse. Eller det som är kvar av honom.




Mollberg gutår! hör Näktergalen
Långt kring Nacka, lyss åt Hammarby;
Än högt i sky,
Än ner i dalen
Trotsar han dit qval och gny;
Sången är ny,
Sjung vid Pocalen
Floras lof med brusig hy.

torsdag 27 maj 2010

Södervandring - Vita bergen - Sofia kyrka



Jag har hört olika förklaringar till varför Vita bergen kom att kallas Vita bergen. Den ena är att berggrunden skulle vara särdeles ljus just här och den andra att det här på bergssluttningarna lades ut tyger för blekning i solskenet. Det må vara hur det vill med den saken, Vita bergen var i alla fall den fattigaste av det fattiga Stockholms utkanter från början.



Efter att Sofia kyrka byggdes 1902-1906 började villkoren sakta förbättras och nu är Vitabergsparken ytterligare en av söderbornas grönskande lungor. Ett fåtal av de gamla kåkarna finns kvar, upprustade och med kulturfolk i. Just i huset nedan - alldeles intill parken - bor Carl-Anton.



När vi gick trapporna ner mot Gaveliusgatan satt den här mannen och spelade på sin gitarr. Mitt i parken. Lyriskt.



Morfar nämner i memoarerna Vita bergen bara i förbifarten:

"Från 8:an var det helt nära till Vita Bergen med dess myller av de sötaste gamla täppor och 1700-talshus. Dit gingo vi ofta, ty där var en sådan underbar utsikt ut över Barnängen och Hammarby Sjö. Sofiakyrkan var då ännu inte byggd."

Helt alldeles hopplöst kan det kanske inte ha varit där uppe i slutet på 1800-talet, när han kan tala om sötaste gamla täppor - han var ändå utrustad med ett ganska skarpt öga. Men det är klart, han var barn. Barn ser kanske det de vill se.

Södervandring - Sofia folkskola



När man går ner från Åsöberget via Kvastmakartrappan och viker runt hörnet vid Duvnäsgatan får man syn på två anslående byggnader. Det ena är Globen långt i söder och det andra är det gräddgula tornet till Sofia folkskola.



Inflyttningen från landsbygden till Stockholm var stor vid förra sekelskiftet, och antalet barnfamiljer växte så till den milda grad att det inte fanns plats för alla ungar att gå i skola.




Man började då bygga det jättekomplex som skulle bli Sofia folkskola med plats för nästan 2500 elever. Konrad Elméus var arkitekt och på hösten 1910 ringde det in för första gången.



Sofia folkskola fyller alltså hundra år i år, och jubileumsförberedelserna pågår för fullt.



Hon är en bländande skönhet till lärdomstempel. Putsen lyser i solnedgångsljuset och kakelmosaiken glänser. Men så är hon också tämligen nyrenoverad. I början och mitten av 1990-talet genomgick skolan en genomgripande renovering.




Och visst är Sofia ett bra namn på en skola. Sofia som betyder den visa eller den kloka.



Morfar gick inte i skola här. Han gick i Gustafssonska skolan på Högbergsgatan.



Stilrent. Vackert. Tycker jag.

onsdag 26 maj 2010

Södervandring - Åsöberget



Från Stigberget gick färden österut längs Folkungagatan och sedan upp på en liten gata åt söder, Sågaregatan.

Morfar nämner inte Sågaregatan i sina memoarer, men väl Åsögatan där hans mormor, min mormor och min mormors mormor bodde ett tag.




Jag känner att jag måste reda ut begreppen! Mormor och morfar var kusiner och hade således samma morföräldrar, Josefina och Johan Fredrik. Mormors och morfars mammor var systrar. Det är därför släktbeskrivningarna kan tyckas gå lite i krok ibland...



Det är intressant att jämföra de gamla bilderna från morfars arkiv med de jag tagit nu. De gamla bilderna bör vara tagna någon gång runt förra sekelskiftet så det skiljer ganska exakt hundra år mellan dem. Då var de här krokiga husen en realitet för dem som bodde här. Sneda, vinda, dåligt isolerade, svåra att värma, utedass. Gator som var branta och hala på vintern och lervälling på sommaren.



Nu är här pittoreskt, charmigt, idyll och välskött. Kultureliten slåss om att få bo här och borta är utedass och råttor. Det finns till och med rinnande kallt och varmt vatten.



Svänger man första vänster från Sågaregatan, så kommer man in på Lotsgatan som även den klättrar allt högre upp på Åsöberget. Och nu måste jag göra en bekännelse. Jag har bott på Söder. Söder är "min" stadsdel. Men här har jag aldrig varit förut. På Sågaregatan eller Lotsgatan... Jag skäms.



Skorstensrören med sina vindhuvar stäcker sig vällustigt mot skyn. I brist på bättre namn har vi i vår familj alltid kallat dem fladderstakar. Men vi har ärftlig belastning. Morfar var alltid snabb att hitta på nya namn åt saker och ting; Hopperstånkar och Kruskipomber.



Luften var ljuvligt ljum och solen började stryka tak. Men jag är inte färdig med min Södervandring än på länge... I själva verket har jag bara hunnit halvvägs. Om ens det.




Högst uppe på Åsöberget är utsikten svindlande; Fåfängan, Danviken, Saltsjöqvarns mannagrynskvarn...

Fortsätter ni följa med? Fast nu svänger jag av åt söder...

Jag tackar åter Södermalm i tid och rum, som med sina ypperliga beskrivningar hjälper till med orientering och historia. Och morfar förstås...

Alla gamla vykort har jag scannat in från morfars samlingar.