fredag 30 april 2010

I natt så är det Valborgsnatt...



Nu är april till ända och plötsligt har vi maj för dörren. Av tradition bränner vi allt skräp som vi samlat på oss under hösten och vintern och ger rum för det nya, friska.


Lunds studentsångare - Vårvindar friska.

Jag önskar alla en riktigt skön valborgsmässoafton och en frisk grön första maj. Och ja - vi har faktiskt musöron på björkarna här i Stockholmstrakten...

Kom bara ihåg att kolla så du inte bränner upp igelkotten med majbrasan!



Folk och rackare - Äggavisan.

Äggavisan är en så kallad tiggarvisa. Ungdomar drog runt i gårdarna och tiggde ägg och kanske även brännvin på valborgsmässoafton. Fick de inte det de ville ha, så kunde de ställa till med ofog. Traditionen fanns också vid till exempel Lucia och den kända Staffansvisan var också från början en tiggarvisa.

Dagens halloweengubbar och påskkärringar är en modern fortsättning på den traditionen, men numer sjunger de inte för godiset...


torsdag 29 april 2010

Olidan - 100 år



I måndags hade jag tillfälle att besöka en plats som jag har velat se länge, nämligen Olidans vattenkraftverk i Trollhättan.



Just i år är det 100 år sedan de fyra första turbinerna togs i bruk här vid Olidan. Verket byggdes sedan på ytterligare och kom att innehålla sammanlagt 13 turbiner varav 10 levererar el idag.




Vattnet går från intagsbyggnaden ovanför och faller ner genom turbinerna. Sedan fortsätter det ut genom kanaler under maskinhuset. Fallhöjden är 32 meter och vattnet rusar igenom med 950 kubikmeter per sekund.

Redan på avstånd anade vi mer än hörde ett dovt ljud från maskinhallen. När vi kom närmare var det som om hela luften vibrerade. Ljudet från turbiner, generatorer och framrusande vatten
blandades med det forsande vattnet nedströms verket. Mäktigt. Nej - mer än mäktigt!



Olidestationen uppfördes under åren 1906-1919 i röd bohusgranit och arkitekt var Erik Josephson.



Yttre trappan upp till intagsbyggnaden.




Turbinerna som är av francistyp, som lämpar sig bäst för fallhöjder mellan 10 till 500 meter, har tillverkats av NOHAB och Karlstads Mekaniska Verkstad i Kristinehamn. Generatorerna, som man kan ana genom de höga fönstren, kommer från ASEA. Bilden ovan är ett av löphjulen från turbin 1, och det gjorde tjänst från 1910 till 1936.




Familjen åkte ofta till Trollhättan när vi var små för att titta på slussarna. Däremot lyckades vi på något sätt alltid missa Olidan.

Det första H sa när han klev ur bilen i måndags var... -Sagan om Ringen?




Det är inte ofta nu för tiden som man får se något så här mäktigt. Varken vad gäller byggnadskonst eller kraftutvinning. Visst finns det många vattenkraftverk som klår Olidan, men knappast i kombination med en sådan här arkitektur.






Vattnet till kraftstationen leds via en 17 meter djup kanal som går förbi Trollhättefallen och parallellt med Trollhätte kanal.

På bilden nedan syns gamla älvfåran, där vattnet släpps på vid Fallens dag i juli varje år. Ovanför de tomma fallen syns Hojums kraftstation.




Intagsbyggnaden med sina inspektionsbalkonger.




Vackert. Vördnadsbjudande. Imponerande.

Mira blev stum, yr i huvudet, glad och alldeles skakig av lycka. Ja - jag har sagt det förut och säger det igen - Jag är en Mupp! För att inte säga Nörd!




Varenda detalj är genomarbetad och väluttänkt.




Till sommaren åker vi hit igen. Dels för att få se mer och dels för att få komma in och se hur det ser ut inuti.



onsdag 28 april 2010

Uddevalla - Jakob Trahnsgatan



Alldeles runt hörnet från Flickskolan i Uddevalla ligger Jakob Trahnsgatan med sina pittoreska hus från förra sekelskiftet.




Jakob Trahn kom från Tyskland 1834 och var en herre som kom att betyda en hel del för Uddevalla. Så pass mycket att han fick en gata uppkallad efter sig. Han var till exempel fabrikör på stadens lilla sockerbruk som producerade toppsocker och sirap.



Husen, med sina burspråk och balkonger, är välhållna. Gatan är belagd med knott (smågatsten) och hela miljön känns som en stillsam oas i staden.




Det är fasaderna mot bakgården och Flickskolan som har de fantasifulla tornen och balkongerna. Mot gatan ter sig husen tämligen lugna och sansade.



Här är stilla. Fjärran ter sig stress och jäkt. Trastarna sjöng i buskagen och solen på nedgång silade in mellan husen. Ett fönster stod öppet mot gatan och man kunde ana svag musik där inifrån.



För ett ögonblick stod tiden stilla... en lördagskväll i Uddevalla.


Uddevalla - Skolgatan



Om man fortsätter upp förbi gamla flickskolan i Uddevalla och går över järnvägen, så hamnar man på Skolgatan med sina fina hus och (ny)gamla gatstenar, knott. Om det inte vore för TV-antennerna på taken och de parkerade bilarna, så skulle man kunna tro att man åkt raka vägen tillbaka 100 år i tiden.



Här finns både charmiga, låga trähus och ett par stora, rejäla stenhus från förra sekelskiftet. Vad gäller Skolgatan 8 ovan, så har Uddevallabloggen ett läsvärt inlägg om det här.



På Uddevallabloggen finns också flera inlägg om hur Skolgatan fick sin nya stenläggning.



Jag blir glad av sådan här miljö. Att husen bevaras, bebos och hålls i skick. Och ja - jag har övat start i backe just här...

Tack Gunnar på Uddevallabloggen!

tisdag 27 april 2010

Uddevalla flickskola - till min syster



Ett litet Uddevallastros i helgen ledde mig till den gamla flickskolan vid Margretegärdeparken. En märklig och fantasieggande tegelborg som en gång i tiden nästan låg lite avsides. Numer har staden vuxit om och förbi.



I den här skolan gick min syster, och lagom till jag skulle vara gammal nog att börja, hade den lagts ner. Tråkigt. Om jag hade fått gå här tror jag inte min skolgång hade blivit så överbedrövlig som den blev...



Läs mer om Eugen Thorburn, bygdens store arkitekt, på Wikipedia.



En uggla - den här gången som symbol för klokskap - pryder skolklockan.



Portgången är prydd med väggmålningar och kloka sentenser, till exempel Lev för att lära. Devisen Lär för att leva finns på motsatta sidan.






Detaljer från den imposanta stentrappan. Jag har en bild från systerns examen. I hällande ösregn och med färgglada paraplyer står massor av flickor i vita (?) mössor på den här trappan. All grön och röd färg har försvunnit från bilden och kvar finns bara det gamla fotots typiska cyan- och magentastick.




Visst fanns det mer arbetskraft förr. Mer yrkeskunskap och mer tid. Men fanns det verkligen mer pengar?

Dagens arkitektur ska prefabriceras någon annanstans och sättas upp så fort som möjligt, så billigt som möjligt och med minsta, möjliga arbetskraft. Jag kan inte hjälpa, men jag tycker det blir fult. Okänsligt och kyligt. Var finns yrkesstoltheten och handaskickligheten i en skola byggd idag? Vem sparar vad och var?

Så. Nu vet ni var jag står.




Flygelbyggnaden från 1916 smälter in fint, trots att den byggdes 20 år senare.

Den här bildsviten är till dig, Sys! Jag vet att du trivdes här och att flera av dina klasskamrater blev vänner för livet.

Uddevalla kulturskola huserar här idag, och jag kunde höra att det pågick trumslageri där inne. Men tiden räckte inte till för att knacka på och titta in.

Jag får återvända... Kanske tillsammans med Syster.

När jag surfade runt för att leta efter fakta om flickskolan hittade jag det här inlägget hos bloggkollegan Uddevallabloggen. Inlagt för några år sedan, men kanske finns det skivor kvar för den som är intresserad.


söndag 25 april 2010

Gökboet

Jag har varit på teater!

Amatörteatern Studio 32 i Uddevalla gav sin version av Gökboet efter Ken Keseys roman. Romanen som Milos Forman gjorde film av 1975. Filmen som blev en klassiker med Jack Nicholson som den rebelliske McMurphy som hamnar på dårhuset.

I den här västsvenska uppsättningen blev avdelningen en kvinnoavdelning. Kanske mest för att de flesta skådespelarna råkade vara kvinnor, men i och med denna lösning fick dramat ytterligaren en dimension.

Det hela blev plötsligt en inte bara en kamp mellan den "friska" världen och den "sjuka", utan också mellan mansroll och kvinnoroll. Förtrycket blev så skriande uppenbart.




Teaterrummet är litet och intimt. Publiken sitter i gradäng i vinkel på två sidor och scenen tar upp resten av rummet. Som betraktare befinner man sig mitt i händelsernas centrum.



Naima, Drottningen, har funnits på avdelningen länge. Hon betraktas som dövstum och är vårdarnas hackkyckling. De två kvinnliga vårdare som slickar uppåt och sparkar neråt. Två kvinnor minst lika mycket i kläm som patienterna.

Naima talar med sin far. Vi hör hennes röst men ser henne inte tala. Hon kommer från sameland och vi förstår att hennes folk och familj utsatts för övergrepp. Naima har valt glömskan och tystnaden. Endast genom hennes inre dialog kan vi ana vad hon har utsatts för.




Den paranoida Tequila säger inte heller så mycket. Hon gungar, vaggar, plockar, plockar, plockar med sina fingrar, kliar osynliga sår och snurrar håret i tofsar. Hon ser fiender överallt och den enda tröst hon finner, är i sin osynliga vän Kicki.

Barbro verkar i mina ögon mer frisk än sjuk. Hon har en härlig humor och en stor portion snuskig fantasi. Kanske ses hon som för frispråkig. Kanske säger hon det som de flesta kvinnor skulle vilja säga men inte törs. Barbro stickar och stickar på en lång remsa. -Den dag jag hamnar på Stormen, säger hon och rycker i tåten, då ska den här bli min livlina.




Ellen styrs av ett strängt överjag. Hon är proper och duktig och utsedd till patientrådets ordförande.

Paula är arg. Paula bygger på en bomb som hon ständigt bär med sig i en låda. Paula visar finger och svär och tycker världen kan fara åt helvete.

Angela - den sköra Angela som stammar och är livrädd för sin far. Angela som bär bandage om sina handleder sedan hon försökt skära av sina pulsådror.




Här finns också Harriet, som bär sitt barn tätt, tätt intill sig. Fastvirat vid bröstet med en sjal. Harriet som skriker -Rör honom inte, han är min! och -Far åt helvete! så fort någon kommer för nära. Harriet som är sluten och vidöppen på en och samma gång. Hon är som hela gruppens högtalarmembran. Hon darrar vid minsta störning.



Till den här gruppen, fastlåst i räddhågade ritualer, kommer en dag en ny patient, den fräcka, utagerande Katja. Katja har levt livet. Hon har varit soldat men kommit lite på sned. Och efter hennes ankomst blir ingenting sig likt.



Doktor Sten är avdelningens föreståndare och en obehaglig figur med sirapslen stämma. Under förevändning att vilja vars och ens bästa är han en förtryckare av sällan skådat slag.



Katja vänder upp och ner på gruppens hela tillvaro. Hon ifrågasätter, skrattar doktorer och vårdare rakt upp i ansiktet, spelar kort, slår vad och käftar emot.

Vid den ständigt återkommande gruppterapin sätts allting på sin spets. Doktor
Sten spelar ut sina patienter mot varandra och kvinnorna låser sig än mer i sina roller och vanföreställningar.



Men Katja ger sig inte. Hon vinner kvinnornas vänskap och förtroende och plötsligt kan man få höra skratt på avdelningen igen. En natt i dagrummet ger hon den dövstumma Naima sitt sista tuggummi och inte förrän Katja håller på att gå därifrån fattar hon att Naima sagt -Tack!



Efter en fotbollsmatch i dagrummet skickas Katja och Naima iväg för att få ECT-behandling. Elchock. En behandlingsmetod som var vanlig då, på 1970-talet, och som återigen används alltmer och ifrågasätts alltmer.



Den förvirrade medicine doktor Fjällman kommer till avdelningen för att berätta om sin forskning om ECT. Han stapplar, stirrar tomt, flinar och bedyrar att elbehandlingen är inte farlig alls. -Jag bad mina assistenter att testa den på mej själv - och se! Jag mår ju alldeles utmärkt!




Med hjälp av den alkoholiserade nattvakten Ulla och sina goda vänner Alex och Teo ordnar Katja en fest för sina medpatienter. Spriten och musiken flödar. Det dansas och dricks sprit ur droppåsar. För första gången på många år har alla verkligen roligt...



...och Ellen ordnar bröllop för Alex och Angela med Harriet som altartavla. Angela ska äntligen bli av med sin oskuld och det nyvigda paret smiter iväg till den madrasserade cellen.



Just när festen är som roligast kommer doktor Sten. Alex och Angela blir avslöjade och doktor Berg hotar med att berätta för hennes far. Angela tar i förtvivlan sitt liv och Katja förs iväg med våld. Nu ska hon få den elchock som äntligen och slutligen lugnar ner henne. Hon utgör ett hot mot hela avdelningen och tillvaron för de sju kvinnorna. De börjar ju leva, tänka, minnas, skratta, ifrågasätta... Framför allt utgör hon ett hot mot doktor Berg och hans auktoritet.

Efter ett tag börjar kvinnorna undra vart Katja tagit vägen. -Hon kommer snart, lugnar doktor
Sten. Och det gör hon. I rullstol. Med tom blick, dreglande. Borta för världen.



Naima, drottningen, samekvinnan som med Katjas hjälp börjat minnas igen, står inte ut med att se sin vän så här. Hon hämtar Barbros långa, stickade remsa och stryper Katja.

-Du måste härifrån nu, Naima, säger kvinnorna. -Du kan inte vara kvar! Tillsammans försöker de slita loss gallret ur fönstret. Det misslyckas. -Jag vet! skriker plötsligt den barska Paula och springer och hämtar sin bomb. Hon apterar den vid fönstret och tänder stubinen. Ingenting händer. Paulas mödosamt hopknåpade bomb löser inte ut.

Situationen börjar bli desperat. Då går Naima fram till fönstret och stämmer upp en jojk. Röst och minnen kommer tillbaka till henne och hon jojkar så taket lyfter sig och fönstret flyger upp. Hon klättrar över karmen och hoppar ut. En efter en följer kvinnorna henne ut genom fönstret.



Den sista att gå till fönstret är Harriet. Halvvägs framme hejdar hon sig. Går tillbaka till den döda Katja och lägger sin älskade docka, sitt barn, i hennes knä. Sen hoppar även hon ut genom fönstret och försvinner i natten.

Jag har sett filmen Gökboet många gånger. Den ingick till och med i min psykologiundervisning på gymnasiet. Det var på sjuttiotalet och ifrågasättandet av den traditionella psykvården började ta fart på allvar.

Den här pjäsen känns precis lika angelägen och aktuell idag. Ett gökbo, spelad på en liten teater i en landsortsstad av ett amatörteatersällskap som ställer de stora frågorna på högkant med en inlevelse och ett engagemang som inte står det stora elefanterna efter.

Förtvivlan och rädsla ställs mot befriande humor och skratt. Doktor
Sten, med sin maktfullkomlighet och mångordiga påstådda välvilja är fruktansvärd. De sju kvinnorna visar var och en naket och övertygande sina fasor och tillkortakommanden, men också sin växande tilltro till sig själva, till varandra och till sin vän Katja, katalysatorn som kommer in och rör runt i grytan, men som själv bryts ner och stukas på slutet.



Amatörteater - javisst - men när den är som allra, allra bäst! Tack!

Gökboet
En pjäs i två akter av Dale Wasserman. Svensk översättning av Börje Lindström. Bearbetning och regi av Roger Janerfors. Studio 32 Uddevalla. Musik Mari Boine.