lördag 27 februari 2010

Bokreafynd 2010



Jag älskar den där känslan som infinner sig när man går hem från årets bokrea med en försvarlig tyngd i kassarna. Just den känsla som handelsmännen brukar spinna på. Känslan av att ha gjort FYND! Ok, när det gäller böcker är jag beredd att svälja det knepet med hull och hår.

Efter gårdagens rotande på bokborden gladdes jag över följande:

Odla tomater av Åke Truedsson.
innehåller praktisk information om odling - från frön och sortval till sådd, plantvård och skörd. Över 40 utvalda sorter beskrivs i text och bild. En del är vackert röda, medan många inte alls ser ut som tomater brukar göra. Tyvärr fanns inte min nyblivna favorit Brandywine med. Och så kanske jag kan få reda på varför mina mödosamt framodlade klunsar bara spricker hela tiden.

Husbibeln. Möten med gårdar av Maj-Britt Andersson och Nina Ericson
Tjock som en bibel, därav namnet(?). Vackert åldrade husfasader, slitna bordsytor med spår av färg, en detalj av ett lås, en grind eller fragment av en tapet. Allt skimrar i den här boken om en del av vårt svenska kulturarv på väg in i glömskans mörker. En bok som ger mig ståpäls bara jag bläddrar i den. En bok jag själv skulle vilja göra...

Den som inte tar bort luddet ska dö! av David Batra
Komikern som samlade arga lappar från trappuppgångar, tvättstugor och parkerade bilar och gjorde en bok av det. "Må lopporna från tusen kameler hemsöka edert k-organ!" är väl nästan redan en klassiker vid det här laget...

System och passion av Nils Uddenberg och Helene Schmitz
Om Linné och hans sexualsystem som ställde till så mycket rabalder till att börja med. Samtiden fasade för hans jämförelser med människans sexualitet; "Nio män i en kammare med samma kvinna". Som sig bör sensuella fotografier av Helene Schmitz.

Allt du behöver veta för att överleva i det 21:a århundradet
"En bildad människa bör veta allting om någonting och någonting om allting", har någon sagt. Hur står det till med din egen allmänbildning? Har du något sånär grepp om vårt kulturarv och de kunskaper och landvinningar som vår moderna kultur vilar på? Eller tror du också att renässansen bara är en ny nässpray? Så står det i baksidestexten på denna matiga, allmänbildande bok som innehåller allt från människans kulturhistoria till brittiskt statsskick via centralperspektiv och det moderna Afrika. Ett kapitel per kväll så vinner jag i TP nästa gång...

Stora boken om naturfenomen av Clas Svan
I den här boken återger författaren ögonvittnesskildringar från människor som varit nära att träffas av klotblixtar, utsatts för märkliga åsknedslag, sett jättevågor slå in över den svenska kusten, kastats iväg av tromber och fått sina bilar träffade av stenar från rymden eller isblock från en klarblå himmel. Mormor, som var en klok kvinna, sa alltid -Det finns en naturlig förklaring på allting. Den förklaringen får man i den här boken.

Och så lite nyttigheter för oss valpägare...


Aktivitetsboken av Memea Mohlin
en bok fylld med övningar som vi tänker pröva tillsammans med Emser. Balans, luktsinne och fantasi och övningar där hunden får använda - vem var det som sa så - den där lilla pannbiffen de har till hjärna. (Nej den är visst inte större på en medelstor hund!!!)


Agility av Inger Jalakas
Dansa av glädje. Flyga över hinder och springa som en tokdåre. Jojo. Här ska tränas!

Det behöves inte så mycket för att man ska känna sig rik. Inte om man älskar böcker och kan gå på bokrea!

Vilka fynd har du gjort? Eller om du inte har en bokrea värd namnet i närheten - vilken bok skulle du vilja fynda?

fredag 26 februari 2010

Mistlur


Hållö

I morse när jag klev ur bilen utanför jobbet hörde jag på avstånd ett långdraget bröl i dimman. Jag rös och frös och blev stående blick stilla. Inte kunde det väl vara... Nej men... Det finns ju inga längre... De är ju nedmonterade. Kan det ha varit en båt?



Sandhammaren nedmonterad

Inte desto mindre satte det igång hela min längtan och tanke på en sedan länge omhuldad vurm; Mistlurar. Det är inte bara utrotningshotade, de är utrotade.


Hanö

På den tiden det fortfarande begav sig åkte vi runt och lyssnade på lurar. Fotograferade. P spelade in.



Brantevik

Mistsignalering för att varna fartyg i dimma om faror har funnits länge, och Nidingen på Västkusten lär ska ha varit världens första fyrplats med mistklocka.


Simrishamn

Signaleringen kunde ske antingen med
klocka, gong-gong, kanon, knallapparater, horn, siren, tyfon eller nautofon. Vill du läsa mer, kan du göra det på Svenska Fyrsällskapets hemsida. Vill du lyssna på ljudet kan du göra det här.

Min fascination för mistlurar startade redan när jag var mycket liten. Jag såg en gammal svartvit film. I en dramatisk scen ljuder en mistlur över ett dimmigt hav. Redan då stannade jag upp och rös inför ljudet.

Och det är inte bara ljudet som är så mäktigt. En mistlur symboliserar så mycket. Fartygen som riskerar att gå på grund i dimman. Tysta spejar och spanar sjöfolket ut i tjockan för att försöka uppfatta några ljud i den förvrängda akustiken. Allt är luddigt, båten dryper av fukt - och så där... Äntligen! Ljudet av luren om babord! -Då vet vi var vi är.

Eftersom jag även är teknikintresserad tycker jag det är spännande att veta hur de fungerade. Hur ljuden skapades. Hur de såg ut. Hur de lät.

Mistluren vid Sandhammaren spelade P in. Förhoppningsvis kommer den snart på Fyrsällskapets hemsida. Det var verkligen dimmigt den dagen... Första november 1984.

Bilderna på lurarna ovan har jag fotograferat själv. Lurarna nedan är hämtade från Wikimedia.


Souter


Girdleness


Lizard Point, Cornwall


Flat Holm Island


St John's Point, Nordirland

Sedan kom GPS:en... Men kanske, kanske finns lurar kvar där ute någonstans.

torsdag 25 februari 2010

Kringla

Via bloggvännen Scribo hittade jag en länk till en databas som, för en sådan som jag som älskar att åka omkring och rota - både i min närmiljö och i landet i övrigt - kommer att bli en guldgruva att ösa ur, en källa att gräva i.

Jag vill också gärna dela med mig av mitt fynd. Sajten är värd att spridas och jag vet många bloggare (och andra också) som skulle kunna ha nytta och glädje av den.

Databasen heter
Kringla och administreras av Riksantikvarieämbetet. Jag tillåter mig att saxa ur det pressmeddelande de släppte vid publiceringen:

Nu lanserar Riksantikvarieämbetet Kringla, en samsökstjänst som söker ner i och visar information från svenska museer, arkiv och register. Över 2,5 miljoner objekt kan sökas i Kringla.

Kringla vänder sig till dig som är historieintresserad och vill veta mer om museiföremål från olika tider och platser eller är nyfiken på kulturhistoriska byggnader och fornlämningar. Objekten i Kringla kommer exempelvis från Världskulturmuseet, Tekniska museet, Västarvet, Vasamuseet, Riksantikvarieämbetet och Historiska museet.

Oväntade resultat
Sökningar i Kringla kan ge oväntade resultat. Det du söker efter kan visa sig finnas i de mest oväntade källor. Visste du exempelvis att Rökstenen är inte bara ett fornminne i en databas på Riksantikvarieämbetet utan även motiv på en tändsticksask som förvaras på Tekniska museet i Stockholm? Eller att gamla Visby-foton även förvaras på Västergötlands museum?

Användarnas perspektiv
Söktjänsten släpps i en så kallad beta-version vilket innebär att tjänsten inte är helt färdigställd och kan därför innehålla buggar och funktioner som inte är helt färdiga. - Vi väljer ändå att släppa Kringla så att så många som möjligt testar och ger oss tips och idéer om förbättringar säger Johan Carlström, projektledare för utvecklingen av Kringla. - Vi vill ha med oss användarnas perspektiv på hur en bra söktjänst ska fungera bygger när vi bygger vidare på Kringla.

Sök med karta eller fritext
Du kan söka på två sätt, antingen genom sökord eller i ett kartutsnitt. Det går även att se sökresultaten på en karta, i de fall som sökträffen har koordinater.

Välkomna att ”kringla” dig ner i historien på:
www.kringla.nu
Några förslag på sökord: Carl Milles, Curmans villa Lysekil, mask, Albertus Pictor, halskrage

Mer information hittar du på:
www.raa.se




Jag är övertygad om att detta kommer att bli en tjänst jag kommer att använda mig mycket av. Tänk bara att komma till en plats i landet, knappa in Kringla och kolla vad som kan vara sevärt och spännande just där. En sak jag måste kolla bara, är hur man får använda bilderna. Är det ok att lägga upp på sin blogg med angivande av källa eller måste man köpa bilderna?

En annan tankegång som besöket på Kringla väcker är... -Åh, att få jobba som museifotograf igen. Det som jag verkligen är utbildad för...

onsdag 24 februari 2010

Tröjbok



Jag har förut berättat om mina tröjor inspirerade av Bohus Stickning. Ett tag höll jag på ganska mycket. Sålde till och med. Allting dokumenterades i min Tröjbok.



En bild, en teckning, garnprover och ofta en dikt. Milda Moses så kreativ jag var.



Ett av mina favoritgarner kom från Wålsteds i Dala Floda. Skimrande, frodiga, urvackra och med de allra som ljuvligaste namn som Bränd planka och Tallstam.



Ett tag gick garnerna inte att få tag på, så då la jag av med stickningen av de här tröjorna. Som det ser ut på deras hemsida idag, så verkar det som om de är igång med något liknande igen.



Alla mina tröjor fick namn. Dels utifrån hur de såg ut och dels med tanke på mottagaren. Den ovan fick heta Solvimpel och tröjan nedan fick åka till USA och kom att heta Halloween - tröjan som flög.





Kvar hemma finns ett antal provlappar och som sagt - min Tröjbok. Jag är ganska glad att jag har den idag. Hur hade jag annars kommit ihåg vad jag gjort och till vem...



Tröjan nedan kom aldrig längre än så här. Den stickade jag av Wålsteds Skimmer och luften gick ur mig när jag gjort nederkanten. Men jag har ju inte repat upp, så vem vet om jag inte gör den klar en vacker dag.



Kvar finns ju också Hussens tröjor, Mareld och Miranda. Han tycker bäst om den blå.



Som det nu är stickar jag mest raggsockor. Just nu är det ett par på gång åt en frusen bloggvän...

Klicka på bilderna så ser du dikterna och alla detaljer bättre!



Doktor Finlays journal



Jag vet inte riktigt vad det är med den här vintern, men den tycks resultera i en mer eller mindre ständig ström av nostalgitrippar.

Plötsligt kom jag att tänka på den gamla BBC-serien Doktor Finlays journal, som sändes i Sveriges Television på 60-talet. Urmodern för alla moderna läkarserier.


Till grund för den populära TV-serien låg den skotske författaren A. J. Cronins bok om doktor Finlay - Country Doctor.

Doktor Finlays Journal (
Dr. Finlay's Casebook) utspelar sig i den fiktiva skotska staden Tannochbrae i slutet av 1920-talet, där den skönlockige Finlay (Bill Simpson) driver läkarpraktik i Arden House tillsammans med den gamle, knarrige doktor Cameron (Andrew Cruickshank) och deras gemensamma hushållerska och receptionist den förnumstiga Janet (Barbara Mullen).

Serien filmades mellan 1962 och 1971 och blev efter det även radioserie i England mellan 1970 och 1978. Doktor Finlays popularitet tog inte slut med det, utan en ny serie gjordes under 1990-talet. Den Finlay som jag såg var den urspungliga BBC-serien. Den nya har jag inte sett alls. Kanske vill jag inte ha mina bilder förstörda av nya ansikten. Kanske är jag inte längre så road av läkarserier.




Av handlingen minns jag inte så där särskilt mycket, jag var ju inte så gammal, men signaturmelodin har satt sig fast i mitt minne. Pigg och skuttig och för evigt förknippad med den skotska landsbygden. Trevor Duncan skrev A Little Suite 1959.


Trevor Duncan, A Little Suite, Light Music Society Orchestra.

Är det bara jag som tycker att den påminner om Dag Wiréns Serenad för stråkar?


söndag 21 februari 2010

Hemmets skötsel - enligt 1956 års modell









Dessa små illustrationer ur Svenskt Husmoderslexikon tål att graskas var och en för sig. Klicka på bilderna så får du se dem lite större. Och skulle det vara så att du tvekar över ditt hems skötsel, så får du en alldeles utomordentlig arbetsplanering här.



lördag 20 februari 2010

Spökslott







fredag 19 februari 2010

Sten Frykberg - 100 år



Idag, den 19 februari 2010, skulle kompositören, dirigenten och radiomannen Sten Frykberg fyllt 100 år.

Han var bland annat dirigent för Helsingborgs symfoniorkester, chefdirigent för Göteborgssymfonikerna och ledde dessutom Radioorkestern under ett antal år.

Han började sin radiobana redan 1948 med symfonimatinéer på söndagarna där han själv dirigerade och presenterade de musikstycken som spelades.

Mest känd blev han väl ändå kanske för Musikradions Önskekonsert som han startade 1964 och som han ledde ända fram till sin död 1983.

Kunnig, lågmäld och full av underfundig humor presenterade han allsköns musik för sina hängivna lyssnare. Jag var själv en av dem. Varje lördagsmorgon lyssnade jag på Önskekonserten och Sten Frykberg var en god ciceron, lots och navigatör i den musikaliska arkipelagen.

Ofta gör man sig en bild av en radioröst. Man kopplar ett utseende till ett tonfall och när jag sedermera träffade Sten Frykberg i radions korridorer såg han ut exakt så som jag hade förväntat mig.

En frostig lördagsmorgon när jag knäppte på radion för att som vanligt lyssna på Önskekonserten meddelades det att Sten Frykberg hade gått bort. Jag grät. Det var som någon man länge hållit i handen plötsligt släppt taget. Det blev oändligt tomt.

Sten Frykberg fattas. Han var en folkbildare av rang och han har haft oerhört stor betydelse för musikmedvetandet runt om i landet.

Sveriges Radios hemsida kan man fortfarande lyssna till hans röst. Bland annat finns hans sista Önskekonsert länkad plus ett par program till.

Foto Ulf Stråhle/SVT-bild. Sten Frykberg 1973.

torsdag 18 februari 2010

Durpy little animals



Via bloggen A Polarbears Tale hittade jag till tecknaren Luves galleri. En alldeles underbart begåvad människa. Penselföring, färgbehandling, fantasi. Jag kan inte låta bli att visa några av hennes bilder och länka till henne så att fler får se.



Som presentation av sig själv skriver hon:

i graduated from RISD this spring, majoring in illustration. i still have absolutely no idea what i want to do. except eat. and draw durpy little animals. mainly eat.

onsdag 17 februari 2010

Tutankhamon - en funktionshindrad farao



Jag har ett bra tag planerat att skiva ett inlägg om Tutanhkamon just idag, den 17 februari. På dagen 87 år sedan Howard Carter öppnade den unge faraonens sarkofag i Konungarnas dal i Egypten.

Gravkammaren hittades redan 1922, men sarkofagens lock var fastlimmat, så det dröjde rätt länge innan de fick upp det. När det väl lossnade satt även farao fast. Hur de fick loss honom vill vi inte veta...




Det visade sig dock att det var fler som kommit på idén att skriva om Tutankhamon idag. Bland andra har DN en artikel om att forskarna äntligen tror sig ha kommit på vad han dog av.

Den tonårige farao var egentligen ganska sjuk. Hans föräldrar var syskon och dessförinnan hade det också förekommit en hel del inavel bland förfäderna. Han hade bl.a. skolios, klumpfot, puckelrygg och gomspalt. Men den egentliga dödsorsaken var malaria i kombination med sviter efter ett brutet, missbildat ben.


De egyptiska hieroglyferna anger bara konsonanter, därför är det - vad jag förstår - godtyckligt om han ska kallas Tutankhamon (Tut som fick liv av Amon) eller uttalet man nu alltmer ser; Tutankhamun. Själv föredrar jag nog Tutankhamon. Eller Neb-cheperu-re som var hans kröningsnamn. Det namn som egyptierna själva kallade honom från nio års ålder, då han blev farao.

En tid på världen intresserade vi oss mycket för Egypten och egyptologi. Man skulle kunna säga att det blev en vurm. Vi lärde oss att skriva med hieroglyfer. Jag har till och med kvar ett mycket vackert brev skrivet helt med hieroglyfer.

Vi sa Chufus istället för Cheops, Chafre istället för Chefren och Men-Kau-Re istället för Mykerinos. Vi kunde inte förstå varför folk envisades med att använda de grekiska namnen på de egyptiska faraonerna. För att inte tala om Ra-user-ma istället för Ramses. (Säg ingenting till någon, men jag är Ramses den II och jag är här incognito!)

Jag ritade av de vackra bilderna från Neb-cheperu-res grav och broderade dem. På klänningar, skjortor och väskor. Ingenting av dessa broderier finns kvar. Jag gav bort allting. Men mönstren har jag kvar. Med noggranna färgangivelser. Jag broderande med entrådigt Moulinégarn.



I mina anteckningar har jag skrivit: "Kungens hängsmycke bestående av det heliga ögat omgivet av Nordens ormgudinna och Söderns gamgudinna. Cloisonnéarbetat guld och färgat glas."



På något vis ligger den antika egyptiska konsten mig fortfarande varmt om hjärtat. Den unga kungen, Neb-cheperu-re, känns på något vis än mer rörande nu, när vi fått veta hur han mådde under sin korta livstid. Sjuk, funktionshindrad och tvingad till saker han kanske inte alls ville. Bortgift som 11-åring med sin egen halvsyster Ankhesenamon, som han mot alla odds kom att hålla mycket av. Två vilsna ungdomar i en intrigerande vuxenvärld.

När han dog - 18 år gammal - blev Ankhesenamon förkrossad. Själv hade hon fött två små flickor som inte överlevde. Dessa små hade det unga föräldraparet låtit balsamera, något som var mycket ovanligt för för tidigt födda barn. Det tolkar jag som om att de sörjde dem djupt och genom balsameringen hoppades få möta igen i "Eftervärlden".



"Insidan av dörrarna till det tredje kapellet. Gudinnan Isis beskyddar Tutanhkanons mumie. Guld."

En märklig sedvänja lever kvar hos mig sedan den här tiden. När jag är ute och åker bil och stöter på ett överkört djur utefter vägen mumlar jag alltid "Ba ar pet - sat ar ta!" Kroppen till jorden - själen till himlen. Och detta säger jag nu åt Tutankhamon, Neb-cheperu-re. Måtte du få vila i frid och att vetenskapsmännen äntligen slutar att karva i dig.

Ba ar pet - sat ar ta!



tisdag 16 februari 2010

måndag 15 februari 2010

Skatan gick på gatan



När jag gick ut i slottsparken idag på lunchen fick jag ganska snart höra ett mjukt kuttrande i de täta buskarna. Ett kutterflöjtande som jag hört många gånger förut. Jag brukar kalla det scat song. Nu är ju scat song någonting helt annat, men för mig är det skatornas vårflöjtande - långt ifrån deras vanliga raspiga skrattande. Mjukt, följsamt. Riktigt vackert.

Jag tycker om skator. Kloka och fräcka. Påhittiga och vackra.

Den här eftertänksamma pratsången inifrån buskarna satte igång många tankar. Först kom jag att tänka på min barndoms sagobok Min Skattkammare, där ramsan Låna borr finns med. Så här låter den:

Skatan gick på gatan
skulle låna borr-
-Vad ska du med borr?
-Borra liten vagn.
-Vad skall du med vagn?
-Köra lite hö.
-Vad skall du med hö?
-Ge min lilla ko.
-Vad skall du med ko?
-Mjölka lite mjölk.
-Vad ska du med mjölk?
-Ysta lite ost.
-Vad ska du med ost?
-Ge vår lilla prost som predikar så vackert i vår lilla kyrka!




Nu är väl inte den här ramsan så särdeles litterärt högtstående, men den satte i alla fall igång väldigt många tankar i lilla Miras rödlockiga huvud. Hela ramsan består av frågor och svar, men några frågor som jag aldrig fick svar på, då när jag var liten, var hur man kan fixa till en vagn med en borr och hur en skata skulle kunna ysta ost. Och kan en skata verkligen sköta om en ko och mjölka?

Jag såg dessutom för min inre syn skator i rader på kyrkbänkarna om söndagsförmiddan, ivrigt lyssnande på den lille runde prosten (Våran prost är inte rund som en ost, han ser ut som en roqueford i ansiktet!). Hursom, ramsan sitter som en fläskläpp i mitt minne och varenda gång jag ser en skata väser jag -Sssskatan gick på gatan!!!

Tanke nummer två som dök upp idag på lunchpromenaden idag, var den gången jag hörde ordet scat song för första gången. Det var under en konsert med
Buffy Sainte Marie någon gång i början på 80-talet. Indianskan som sjöng amerikanska urfolksånger. "This is scat song" she said och så sjöng hon den här sången. Idag skulle vi väl kalla det - tja wailande... Jag tyckte mycket om sången då, och gör det fortfarande märker jag.



Mikael Kristerssons film Pica pica - om skatorna i Vällingby som gör skatsaker utan att bli störda av vare sig speaker eller ovidkommande musik var nästa skat-tanke som infann sig.

När jag kommit så här långt i mitt funderande hade jag hunnit förbi skatbuskaget och kommit ut på vägen. Då slog det ner som en blixt. Citatet från Stilblommor och grodor där en engelskakämpande ung dicipel brottas med översättningen av "I like to skate"...

- Jag liknar två skator...




Färgskatbilden överst är hämtad ur Fåglarna i färg från 1964 och målad av Karl Aage Tinggard. Teckningarna av skatan på gatan kommer från Min Skattkammare 1963, del 1 och är gjorda av Kerstin Frykstrand.

Ulriksdal mellanlandning



Har lindarna formerat anfall mot slottet? Höjer de sina knuthamlade nävar mot skyn för att förbanna överheten? Eller står de parat för att buga och bocka när prinsen kommer på den vita hästen?

Knuthamlad lindarmé.