torsdag 31 december 2009

Vintrig avslutning på 2009



Vinter i Bohuslän. Och då menar jag verkligen vinter. Igår hade vi -19 grader, och det tror jag är snudd på rekord för vad jag har upplevt här.



Men visst är det vackert. Även om kaminerna brinner för fullt och vedleveranserna går i skytteltrafik mellan bod och hus. Ylletröja, raggsockor och halsduk på inne är ett måste, och vi har inte fått upp temperaturen i stugan till mer än 14 grader.



Och med de här Bohuslänska vinterbilderna vill jag hälsa alla mina bloggvänner en fin avslutning på året 2009 och ett Gott Nytt 2010!



Tack för alla fina kommentarer på min blogg och Tusen tack för alla era underbara bloggar! Jag har kommit att räkna er som mina nära vänner, trots att jag inte ens träffat flera av er.



Gott Nytt År från Mira med hopp om många, både små och stora, mirakel under 2010!

tisdag 29 december 2009

Favoriter i repris

Libby på Femtiotalsjakten har en utmaning på sin blogg idag. Visa dina fem favoritinlägg från året som gått. Och jag kan inte låta bli att nappa. Dels är det roligt med utmaningar och dels kan det fungera som en slags resumé av året som gått. Fast jag kan inte välja. Eller snarare - jag kan inte välja bort. Det får bli sju favoritinlägg. Det finns fler, men någon måtta får det vara.

Jag har utgått ifrån mina ettiketter och tagit mina favoriter ur Arkitektur, Astronomi, Bohuslän, Essentiellt, Gamla bruk, Klorofyll och Slott.



Bästa Arkitektur: Villa Lusthusporten besökte jag i maj i sällskap med bloggvännen Staffan. Det blev ett kärt återseende av min gamla etnologiska institution.



Bästa Astronomi: Professor Ulf Danielssons bok Om stjärnor och äpplen som faller blev en av läsupplevelserna under året. Jag kan inte kalla inlägget en recension, snarare en fundering eller en sammanfattning av hur jag upplevde boken.



Bästa Bohuslän: Den vackraste platsen som finns! Vi besteg vårt berg i Bohuslän i påskas. Utsikten uppifrån detta Bohuslänska berg tar andan ur mig. I morgon åker jag dit igen.



Bästa Essentiellt: Jag har en ettikett som jag kallar Essentiellt. Sådant som är absolut livsnödvändigt för mig. Nationalencyklopedien beskriver ordet såhär: "väsentlig, tillhörande någots väsen. Som medicinsk term: nödvändig för uppehållande av normalt liv eller normal hälsa." Mormors gobeläng tillhör denna avdelning.



Bästa Klorofyll: Jag tycker om växter. Jag tycker om att fotografera växter. Alltså blir det rätt mycket sådant på min blogg. En av sommarens bästa utflykter var den när vi jagade tomater.



Bästa Slott: Jag arbetar på ett slott. Därför har det blivit så att jag gärna besöker andra slott för att se hur de fungerar och hur de används idag. Man kan nästan säga att jag samlar på slott. En alldeles magisk skymningskväll i mars besökte jag Edsbergs slott.



Bästa Gamla bruk: Någonting jag också älskar att besöka är gamla bruk. Och jag kan inte passera det här bloggåret utan att ta med något från Ryfors. Ryfors bruk som har kommit att betyda så mycket för mig. Min och syster Ninnas sommartur går heller inte att förbise. Här kommer ett favoritinlägg som slår två flugor i en smäll.

Så - detta var ett litet axplock ur min blogg från bloggåret 2009. Jag har lyckats åstadkomma 489 inlägg hittills och vem vet... Kanske blir det 490 innan året klingar ut på torsdagsnatten...

Jag vidarebefordrar utmaningen till alla er som har lust att haka på! Ett kul sätt att göra resumé av sitt bloggår!

söndag 27 december 2009

Public Service

Var annat än på Sveriges Television kan man få se välgjorda, vackra filmer helt utan dialog, utan regi och helt utan flåshurtig musik som dräper allting... Sekvens efter sekvens av betraktande, närbilder, eftertänksamt följande. Ljud som naturen menade att de skulle vara. Men ändå med små glimtar av yttervärld som slinker in. Slinker igenom. Ett flygplan, en radio på avstånd...

Jag menar den här julens två höjdpunkter på TV-tablån; filmerna Ljusår och Naturens gång.



I nästan 20 år höll naturfilmaren Mikael Kristersson på med långfilmen Ljusår som med befriande lugnt tempo skildrar ett år i hans trädgård. Talgoxar i sitt rede, månen på uppgång, idoga getingar som bygger sitt bo med mödosamt insamlade cellulosabollar, regnet som faller, spindeln som med precision väver sitt nät. Stillsamt. Naturens andetag.



Ett år visar också Nina Hedenius i sin film Naturens gång från gården Lisselbäcka i Norra Dalarna, som lantbrukaren Karl Gustav Hedling sköter med varm och varsam hand. Födelse och död. Kretslopp. Värdighet. Och så dessa fantastiska närbilder av djurpälsar, fjäderdräkter, nosar, mular. Och jag kan heller inte låta bli att tänka att denna bild av en duktig lantbrukare behövs i dessa tider då all djurhållning misstänkliggjorts av några enstaka misslyckade figurer som inte klarat av sina djur.

Det var länge sedan några filmer gjorde mig så lugn och stillsam i hjärtat. Som andakt. Inför det där lilla i vardagen. Livets närmaste mirakel.

SVT kommer också att visa Kristerssons två andra filmer Pica pica och Falkens öga i nyårshelgen: Pica Pica, SVT1 fredag 1 januari kl 13.40 och SVT1 måndag 4 januari kl 02.35. Falkens öga, SVT1 lördag 2 januari kl 11.20. Ljusår sänds igen onsdag 30 december 01.10, om någon orkar vara uppe. Tiderna har jag hämtat från SVT. Kolla för säkerhets skull att tablån stämmer.

Filmerna går också att se på
SVT Play, och ligger kvar till den 24 respektive 26 januari.

Har du inte sett någon av dem, så gör det! Detta är ren poesi!

torsdag 24 december 2009

Mer Jul!



Just så!

onsdag 23 december 2009

Julfrid!



Julfrid önskar jag dig, min kära bloggvän!



Lägg julstressen och sidan och se dig förundrat omkring. Än står världen. Än brinner ljusen och naturen står omkring oss som ett julkort.



Ta dina nära och kära i handen. Känn värmen och vet att det är detta som är det allra viktigaste. Inte om varenda liten klapp är inköpt eller om granen är sned eller julskinkan händelsevis blev lite torr.


Och skulle du inte ha någon hand att fatta. Inte heller någon mjuk tass eller luden mule. Om du sitter ensam på denna närhetens och familjelyckans stora högtid. Känn ändå ett ljus som brinner och värmer längst där inne. Jag tänker på dig just nu!



tisdag 22 december 2009

Julgran



Till vår gård i norra Bohuslän hörde en del skog. Vi hade 90 hektar och man kunde gå och gå och gå. I skogen, på mossen, på åkrarna och i berget. Och det gjorde vi.

Varje jul gick vi, dagen före julafton, ut i vår egen skog för att hämta gran. Vi kunde leta länge för att hitta den där alldeles perfekta julgranen. Skrattande avfärdade vi hörngranar, väggranar och underflygeln-granar. -Nej, den är för sned! -Den där är inge vidare nertill! -Men den där då??? -Njae...

Det kunde ta timmar, men till slut kom vi hem med en gran. En alldeles underbar, doftande, svensk gran. Och varje jul sa vi att aldrig har vi väl haft en så vacker gran!



När far blev sjuk orkade han inte med sin skog längre. Plötsligt blev det bråttom att sälja. Boningshus och en rejäl bit tomt styckades av och vår skog och vårt berg såldes. Till fel person.

Far dog ett par dagar före julafton. Världen föll samman. Julgran? -Nej, vaför skulle vi ha julgran? Vaför skulle vi fira? Jul? När far är död?

-Klart vi ska ha julgran! sa jag. -Vad tror ni far hade sagt om vi inte tog in en julgran? Så tog jag pulkan och bågsågen och gick för att hämta vår julgran. I det som inte längre var vår skog.

Det tog timmar, men till slut kom jag hem med en gran. En alldeles underbar, doftande, svensk gran. Och vi sa att vi väl aldrig haft en så vacker gran. För övrigt var ingenting som det skulle.



Efter det hämtade jag alltid gran i det som en gång var vår egen skog. Utan ett uns av dåligt samvete. Vackra granar. Aldrig av de som far planterat. Utan sådana som frösått sig och vuxit upp lite vid sidan av. I en dikeskant. Bredvid.

För snart tre år sedan dog mor. Alldeles efter jul. Sedan dess har vi köpt gran. Taniga små uschlingar som barrar innan julkulorna kommer i. Skruttgranstackare. Magin är borta.



Men kanske, kanske nästa år. Då tar jag nog pulkan och bågsågen och går ut och hämtar gran i det som en gång var vår egen skog...

December will be magic again...

För alla er som tycker om Kate Bush kommer här en alldeles särskild julhälsning.

onsdag 16 december 2009

Gamla stan - slingrande gator och dolda oaser



Jag gick en promenad i Gamla stan en kväll för några veckor sedan. Runt i krikar och krokar, nogsamt undvikande turiststråken. Trots att det var julmarknad på Stortorget och mycket människor i farten, lyckades jag hålla mig på gator som var tämligen tomma.

Jag fick lite lätt svindel när jag gick omkring här. De gamla husen och de slingrande gatorna så fjärran från snörräta boulevarder och köptempel.

Ändå var det på ett hår att Gamla stan fick vara kvar. I mitten på 1800-talet planerades för rivning av alla gamla hus öster om Stora Nygatan.

Lyckligtvis besinnade man sig och i början av 1900-talet förstod stadens styrande att miljön var väl värd att bevara.

Det första kvarteret som renoverades var Cepheus. De gyttriga gårdshusen revs och Gamla stans största grönområde skapades innanför gathusen. Jag har besökt det en gång för länge sedan och bestämde mig just att jag måste gå dit igen. När det grönskar ute.



Bilderna jag tagit på Baggensgatan och Bollhusgränd.

tisdag 15 december 2009

Fotografering i hemmet



"Även den enklaste kamera är ett mycket värdefullt hjälpmedel att i bild fästa minnen, som inte skulle kunna bevaras på annat sätt. Det är av oskattbart värde att ha minnen av det dagliga livet i hemmet och dess miljö under olika skeden bevarade i bilder, som friskar upp hågkomsten. Man bör då iaktta några enkla regler och synpunkter, som kan göra fotoalbumet mer levande och innehållsrikt än det blir vid rent , slumpartad och konventionell tagning.

Hemfotograferingen skall ge miljön
Hemfotografering är ett begrepp, som rätt uppfattat har en mycket vid karaktär. Många amatörer tar fram kameran blott vid speciella tillfällen, utflykter och fester. Men det är inte bara högtiden och nöjet som skall förevigas utan också vardagen och allt som hör den till.

Hemfotografering betyder inte heller att man skall fotografera heminteriörer i snäv bemärkelse, såsom tomma bostadsrum med möbler och böcker på parad. Det skall helst vara människor med på bilden, men undvik de stela uppställningar som fördärvar så många amatörbilder.

God hemfotografering skall främst visa människorna i deras dagliga miljö, i rummen, på gårdsplanen, i trädgården etc. Fotografera husmodern när hon lagar mat i köket eller ger barnen mat, när hon sitter vid symaskinen eller böjd över en stickning, när hon kopplar av vid en bok etc. Husfadern kanske i arbete vid skrivbordet eller bokhyllan, när han just har satt sig tillrätta i soffan och tänder sin pipa eller när han leker med barnen.

Glöm dock aldrig att verkligen få med även miljön. Gå ej alltför nära föremålet utan placera kameran så att en del av rummet - den del som ger sysselsättningen dess karaktär - kommer med på bilden. Det ger stämning och det kan vara praktiskt nyttigt. Ofta skaffar man ju nytt eller möblerar om. Det är då värdefullt och roligt att ha äldre anordningar kvar i familjealbumet.

Några råd till amatörfotografen
De tekniska svårigheterna att ta trevliga heminteriörer är överkomliga även för en amatör. Allt som behövs är en hygglig kamera och helst en eller två fotolampor, ett enkelt stativ - och tålamod. Lyckas det inte med exponeringen vid första försöket, tar man om efter att ha undersökt tänkbara fel. Kameran blir till avsevärt mera glädje, om man skaffar sig en enkel handledning i fotografering och tränar sig att följa dess råd. Det är alltid mer på fotografen än på kameran det kommer an, hurudana bilderna blir.

En viktig sak är frågan om synvinkeln. Vårt öga har en betydligt större bildvinkel än de flesta kamerors objektiv, dvs. man får i allmänhet på bilden inte med lika mycket i närheten av kameran (särskilt på sidorna) som man själv ser. Är man ägare till en spegelreflexkamera eller en hederlig gammal plåtkamera med mattskiva, kan man på mattskivan kontrollera, hur mycket som kommer med på bilden, och genom att variera kamerans plats kan man pröva sig fram till den lämpligaste placeringen.

Barnfotografering i hemmet
Att fotografera barn - speciellt småbarn - är enligt de flesta yrkesfotografers mening inte alltid så lätt men utomordentligt tacksamt. Barn är naturliga, livliga, obundna av konventionella hänsyn. De agerar impulsivt och är alltid sig själva. De visar sina känslor utan hänsyn till omgivningen: deras öppna glädje är lika hämningslös som deras djupa sorg.

Vare sig man själv tar bilderna av sina barn eller låter en yrkesfotograf ta dem, sker fotograferingen bäst i hemmet. Barnen känner sig tryggast i den omgivning de är vana vid och med sina egna leksaker, och där finns alla förutsättningar att åstadkomma naturliga och levande bilder.

Låt barnet leka, låt det agera fritt och otvunget. Ha tålamod med barnet! Fotografens uppgift är att fånga det lämpligaste ögonblicket. Låt 4-månadersbarnet gripa efter sin skallra, låt 6-månadersbarnet visa sin glädje eller förtvivlan (barn på kort behöver ingalunda alltid skratta!), ta 10-månadersbarnet krypande på golvet och låt ettåringen visa att han kan stå själv.

Hemmet ger också möjlighet att fotografera föräldrar och barn tillsammans. Även då gäller det att i möjligaste mån undvika alla arrangemang. Låt modern lyfta upp sin minsta eller låt fadern hjälpa till att bygga torn med l½-åringen. Låt flickan pyssla med sina dockor och låt pojken leka med sin bil eller sitt flygplan. Men glöm ej heller att fotografera barnet t. ex. när det tvättar sig, äter, klär på sig och lägger sig eller sover - det finns väl ingenting mer rofyllt än ett sovande barn.

När yrkesfotografen kommer
Yrkesfotografens tagningar av barn i hemmiljö kräver ett gott samarbete mellan honom och föräldrarna. Ett gott råd till mödrarna är att inte göra för stor sak av fotograferingen. Det är olämpligt att timmar i förväg varna barnen för fotografens ankomst.

Gör så litet förberedelser som möjligt. Och kom ihåg: barnen skall inte vara högtidsklädda när de fotograferas. De skall vara rena och snygga men inte uppklädda som till mannekänguppvisning. Det gör heller ingenting, om den lilla flickans eller pojkens hår inte är så hundraprocentigt finborstat. Viktigare är då, särskilt i fråga om småbarn, att de är utsövda och inte hungriga. Det gäller därför att överenskomma om rätt tidpunkt för fotograferingen.

Under tagningen bör initiativet alltid överlåtas åt fotografen. Han är tacksam för den hjälp han kan få under förberedelserna, men vid själva fotograferingen skall han få råda - barnet blir bara oroligt och osäkert, om flera personer samtidigt försöker fånga dess uppmärksamhet."

Om fotografering ur Svenskt Husmoderslexikon, 1956.

söndag 13 december 2009

Kvarteret Drivbänken, Äppelviken, Bromma



Att mormor och morfar bott i Äppelviken visste jag om. Och att de bodde där när mor föddes. Men var det var eller på vilken adress, det hade vi ingen aning om. Förra julen när vi satt och tittade på gamla kort, fick vi plötsligt fram ett vykort med en adress på Äppelvikstorget.



Igår åkte vi dit. Och eftersom jag är den jag är så stampade jag uppför trappan och knackade på. -Hej! Här är jag! Min mormor och morfar har bott här!

Jag blev mycket väl mottagen och fick titta runt i huset, som var verkligt pietetsfullt och vackert renoverat med många originaldetaljer kvar. Det kändes så starkt att se de här rummen som mor bodde i när hon var nyfödd.



Syster Ninna hittade i går kväll en anteckning i morfars memoarer, där han skriver att den lilla familjen är skingrad. Mormor med de två äldsta på ett ställe och morfar inackorderad på ett annat. Byggandet av deras nyinköpta radhus har dragit ut på tiden och kontraktet på deras hyrda villa i Storängen har gått ut.



Ett helt år får de vänta på sitt Äppelvikshus. Det skulle ha varit inflyttningsklart i oktober 1919 men först 1 oktober 1920 får de flytta in. Tre år senare föds mor som nummer tre i barnaskaran.



Radhusområdet Drivbänken, Äppelviken, Bromma ritades av arkitekt Gunnar Wetterling (f. 1881, årsbarn med morfar) efter engelska och tyska förebilder. Inne på gården har varje hus en egen täppa och ofta skiljs de små tomterna åt av äppelträd. Mitt på gården finns allmänning med gångar och förråd.



Villaägarna runt kvarteret var inte helt lyckliga över tilltaget att bygga radhus. Radhus var varken vanliga eller populära och det visade sig också att lägenheterna var svårsålda. Dessutom fick strejker och strul i byggbranschen bygget att dra ut på tiden.



Radhusområdet byggdes efter tyska och engelska förebilder och var avsedda för medelklassen. Tidigare hade den här typen av bostäder främst byggts som arbetarbostäder, och kanske var det därför de omkringboende protesterade. Inte ville de ha arbetare i sina fina kvarter. Not in my backyard!



Idag är dessa radhus mycket eftertraktade och det är tämligen sällan som man kan se lägenheter till salu. Eller som familjen i mormors och morfars hus uttryckte saken: -Flyttar man härifrån, så är det med fötterna före!



Jag gick en vända i kvarteret med kameran efter att jag fått se mormors och morfars hus. Solen var på nedgång och sände sneda strålar in mellan husen. Det var bitigt i luften och ljuset var kallvarmt.




Jag tycker mycket om de här husen. Stilen, detaljerna, färgerna. Tanken. Att jag sedan vet att min familj bott här, gör platsen än mer värdefull i mina ögon.



Inomhus är detaljerna, i de fall de finns kvar, också mycket genomtänkta. Trappräcken, små vädringsfönster, spröjsar, vindskupor. Tidningen Drömhem och trädgård hade i årets aprilnummer ett mycket fint reportage från just ett av de här husen.



Jag tackar återigen den trevliga familj som öppnade sina dörrar för en dotterdotter till deras hus första ägare.

torsdag 10 december 2009

Vackra kransar



I gamla orangeriet på Bergianska hängde så fina kransar när jag var där senast. Det visade sig när jag tittade närmare, att de bundit dem efter vad som fanns kvar i de olika kvarteren och växthusen. En krans från varje plats.



En alldeles ypperlig idé. Man tager vad man haver.



Vackert!

onsdag 9 december 2009

Etsaren herr E. Ekroth



I den översta våningen i förvaltningsdelen i Stockholms stadshus sitter i varje dörrnisch två tavlor på var sida dörren. Helt små och till synes ganska enkla.

Jag kom att titta lite närmare på några av dem, och kände genast igen manéret. Mor hade också en sådan.



Jag lyckades tyda signaturen till E Ekroth, men när jag googlade på namnet var det inte alltför mycket jag fann om konstnären. Några bilder från olika auktionssajter bara. På Projekt Runeberg hittade jag dock några rader ur Bonniers månadshäften från 1913: Kollektionen är betitlad: 100 Stockholmskåkar och har till upphovsman en ung etsare, herr E. Ekroth.



Alltså har herr E Ekroths etsningar av Stockholmskåkar hamnat både i Stadshuset och hemma hos oss. I Stadshuset hänger uppenbarligen alla hundra men i mors hus bara en. Jag tycker mycket om hans små tavlor och skulle gärna vilja ha fler.

De suveräna lamporna på översta bilden är formgivna av Melchior Wernstedt...

Viral reklam

Spara in på distributionen och låt mottagaren själv sprida reklamen!

Viral reklam låter nästan som en sjukdom och det kan man väl nästan säga att det är. Reklam som sprids som en löpeld via Internet, och det är inga spam eller förtäckta banners som dyker upp på din skärm. Nej, du skickar den själv. Alldeles frivilligt till så många av dina vänner som möjligt och med glimten i ögat.


Det första jag såg i den här vägen var björnen som blir bestulen på sin fisk. Den dök upp 2000 och jag vet att jag tyckte den var kul och vidarebefordrade den till några av mina vänner. Det var i själva verket reklam för konserverad lax.



Sedan har det dykt upp både det ena och det andra på nätet. Den senaste tiden har den virala reklamen verkligen ökat. Ta till exempel pianotrappan från Rolighetsteorin.se



Eller Tackfilmen. Radiotjänsts film där man kan vara sin egen hjälte. Inom loppet av två dagar fick jag fyra filmer där olika människor satt in sin egen bild.



Och idag, på bloggvännen Lisettes blogg fick jag se de i dubbel bemärkelse lysande fåren. Den filmen gjorde mig alldeles lycklig. Att det hela avslutas med reklam gör ingenting. Tack snälla Lisette! Du gjorde min dag!!!



Och det är väl så det är. För att den här typen av reklam verkligen ska spridas likt virus på nätet krävs att filmen har något lite extra. Den ska vara rolig eller fyndig och reklamen får inte komma förrän i slutet. Det ska helt enkelt likna vilket YouTube-klipp som helst. Lite skakigt och darrigt, som om en glad amatör gjort den. Då landar den verkligen hos oss alla.

Sådan är inte Tackfilmen. Den är proffsig, välregisserad och genomtänkt. I Tackfilmen lägger du in din egen bild så att den dyker upp på än det ena, än det andra stället i filmen. Och att se sig själv på nätet verkar vara väldigt lockande. Vem vill inte vara hjälte? Om så bara för en dag...
Det är ett lysande grepp av Radiotjänst att sprida sitt budskap på det här viset.

söndag 6 december 2009

Stockhoms Stadshus - Rådssalen


Från de Hundrades valv kom vi in i Rådssalen. Och återigen vänds allting upp och ned. Från det storslagna asketiska uttrycket i den stora trapphallen byter stadshuset skepnad igen och jag står inför någonting som är dess raka motsats. Trä, draperier och gyllenrött ljus men fortfarande lika storslaget.

Här hade Östberg tänkt sig att lägga innertak, men han ångrade sig när han fick se den fantastiska rymden. Istället lät han klä in betongbjälkarna i trä för att få ett mer ålderdomligt uttryck. Blå färg, moln och himlakroppar allra högst upp ger illusionen av att man kan se ända upp i himlen.




Återigen en ändrad plan som visade sig bli ett genidrag.



Här i Rådssalen sammanträder Stockholms kommunfullmäktige var tredje måndag.

För att få förbättrad akustik är väggarna indelade i ett rutmönster av trä med målad väv emellan.
Carl Malmsten har ritat möblerna och det svindlande taket har målats av Filip Månsson. De vackra textilierna är formgivna av Maja Sjöström.



Här ställde sig också min guide och följeslagerska Regina i talarstolen. En plats hon står i då och då även i vanliga fall. Tack vare henne hade jag denna fantastiska möjlighet att i lugn och ro får se stora delar av Stockholms stadshus. Det är stor risk att jag kommer att be henne följa med mig igen.

Jag är inte färdig med det här huset...