måndag 30 november 2009

Gyllene salen och den huvudlöse kungen



Vad ska man då säga om Gyllene salen? Annat än att den är fullkomligt häpnadsväckande. Och att jag hade behövt stativ för att få vettiga bilder. Drygt 18,6 miljoner glasmosaikbitar, varav ett stort antal är förgyllda, klär i stort sett varenda kvadratcentimeter av den 44 meter långa bankettsalen i Stockholms stadshus.

Den unge konstnären
Einar Forseth gjorde skisserna till utsmyckningen efter arkitekten Ragnar Östbergs idéer.

1923, när stadshuset invigdes, ansågs de allegoriska bilderna i Gyllene salen synnerligen moderna. Så till den milda grad moderna, att vissa till och med ansåg dem tvivelaktiga.

På den norra fondväggen tronar Mälardrottningen, som symbol för Stockholm, och hon uppvaktas av Öst och Väst på varsin sida. I knät har hon en modell av Stadshuset.


Figurer på östsidan.


Figurer på västsidan.

På motsatta fondväggen, den södra, finns flera Stockholmsmotiv, bland annat Stadshuset - åter igen. Förresten ser man i hela Stadshuset avbildningar av just - Stadshuset.

Ovanför den lilla läktaren på södra fondväggen finns slottet Tre Kronor avbildat och på ett moln däröver rider kungen utan huvud. Någonstans i detta praktbygge - ett under av beräkningar och ingenjörskonst - har någon räknat fel. Taket blev lägre eller så blev mosaiken för hög. Resultatet blev i vilket fall som helst att kungens huvud försvinner in under taklisten. Så även skallarna på de två basunspelande änglar som omger honom. Detta faktum hade min guide Regina mycket roligt åt.







Allt det som på mina bilder ser brungrönmurrigt ut är förgylld mosaik. Allt glänser och lyser och glittrar. Jag tvekade länge om jag överhuvudtaget skulle lägga ut de här, i mina ögon misslyckade, bilderna - men diskuterar som så att det här är roligt att visa ändå. Jag får väl kånka med mig stativet nästa gång.



Inlägget är ju trots allt inget examensarbete...

söndag 29 november 2009

Balkonger, fönstersmygar och en leende värmlänning



Stadshuset är ju inte bara festsalar och glans. Här finns också kontor och sammanträdeslokaler för cirka 200 politiker och tjänstemän. Även i dessa rum och salar finns spännande arkitektur och vackra ting. På flera ställen delar våningsplanen på en fönsterrad. Eller som här en balkong som öppnar upp mot våningen nedanför. Lägg särskilt märke till det rutiga golvet i bilden ovan! I våningen under ser taket ut så här.



Trots mer sparsmakade färgval i korridorer och tjänsterum, så finns detaljer och spännande arkitektoniska lösningar att upptäcka överallt. Huset är på något vis transparent.



Och för en lamptok som jag så fanns det hur mycket som helst att titta på. Från gnistrande kristallkronor i festsalarna till taklampor, vägglampor och lampetter i korridorer och sammanträdesrum.



Hissar finns det också gott om. Bland annat den absolut minsta jag någonsin åkt i. Två personer och med nöd kameraväskan. Om jag höll den i famnen. Det är dock inte den som är på bilden nedan. I den lilla hissen hade jag inte kunnat få upp kameran utan att slå Regina på näsan...



Och i korridoren där de stora sammanträdessalarna ligger, sitter en leende byst ovanför en dörr. En lycklig gentleman i keps, fjärran från de allvorlige menn som tronar ovanför alla andra dörrar. Är det detta som är Oskar Asker? Värmlänningen som Ragnar Östberg anställde som byggledare? Oskar från Askersby? Aschersby utanför Sunne... Där barn jag lekt... Jag vill gärna tro det, men jag har inte fått det bekräftat.



Det smilet skulle mycket väl kunna tillhört en värmlänning...

Blå hallen ur en udda vinkel



När vi kom till Stadshuset pågick det saker i Blå hallen. Det tisslades och tasslades och repeterades. Ungdomar sprang upp och ner för den berömda trappan och det låg spänning i luften. -Vi kan nog inte gå dit, sa Regina. Det är någonting på gång.

När vi en stund senare tittade ut på Borgargården ringlade en lång kö ända från stora ingången och till Blå hallens ingång. -Aldrig sett så lång kö, sa min guide.



Högst upp på bilden ovan syns en rad gallerförsedda öppningar. De löper runt tre av Blå hallens väggar och när vi passerade förbi i korridoren innanför en stund senare, var hallen fylld till sista plats och det hördes förväntansfullt sorl därnerifrån.

Plötsligt ljöd ett otroligt mäktigt intro. Orgeltoner så stora och starka att det kändes i kroppen. När jag stack ut mitt objektiv genom gallret insåg jag att vi i stort sett stod på samma nivå som orgelläktaren, där
Skandinaviens största orgel bor. Piporna sitter bakom det solformade gallerverket på bilden nedan.



Så reste sig alla upp och sjöng Hosianna, Davids son och även jag och Regina tog ton där vi stod. Inte kunde vi vara med på plats där nere, men jag är övertygad om att vår upplevelse, med vårt fågelperspektiv på konserten, var minst lika häftig.



För övrigt är Blå hallen inte blå alls. Arkitekten Ragnar Östberg hade för avsikt att putsa det röda teglet och måla det blått, men ångrade sig när han såg hur vackert teglet var alldeles i sig själv. Däremot lever namnet kvar än idag.



Nu är det inte heller många dagar kvar till den festliga Nobelbanketten kommer att hållas här i Blå hallen. Den berömda trappan, som honoratiores och kungligheter snart kommer att glida nedför, lät arkitekten sin hustru skrida nedför i lång klänning, gång på gång, för att få steglängd och steghöjd perfekt.



Jag har själv provskridit en gång - men det är en annan historia.

lördag 28 november 2009

Stockholms stadshus beskrivet i Nordisk Familjebok 1926

Stockholms stadshus, beläget i Kungsholmens sydöstra hörn med Riddarfjärden i söder och Klarasjö i öster, uppfördes under ledning af arkitekten Ragnar Östberg 1911–23.

1906 hade stadsmyndigheterna beslutit att på denna plats – "Eldkvarnens" tomt – uppföra ett rådhus (= domstolshus). Ritningar voro uppgjorda af Östberg, som vid 2 täflingar erhållit 1:a priset. Beslutet ändrades 1907 till, att rådhuset skulle uppföras på annan plats (se Stockholms rådhus) och att här skulle byggas ett stadshus (= kommunalhus) med lokaler för stadens styrelse samt festlokaler.

För det nya ändamålet utförde Östberg nya byggnadsritningar, som antogos 1911. Grunden påbörjades s. å. Bygget leddes af Östberg personligen, och Stadshuset invigdes af konungen med en storartad festlighet midsommaraftonen 1923.

Stadshusets arkitekt har i sin "Vägvisare" framhållit, att det af myndigheterna för byggnaden valda läget är "väl beräknadt att framhäfva Stockholms prägel af sjöstad", att "en lycklig ram af säregen naturskönhet och af lifgifvande samfärdsel till lands och vatten omsluter byggnadsverket". Lägets möjligheter ha blifvit fullt utnyttjade; de ha äfven gett arkitekten utgångspunkterna för byggnadens gestaltning.

Fritt och öppet beläget, breder sig Stadshuset utmed vattnen med sin långsträckta byggnadsmassa, sina kolonnader och fönsterrader, brutna af smärre torn med lifligt och omväxlande hållna hufvar. Hörnet mellan längorna i söder och öster, – alltså åt Gamla staden och Riddarholmen till – betonas af det väldiga fyrkantiga hufvudtornet (109 m. upp till krönet), som med sin fasta stenmassa sammanbinder komplexen och behärskar den med sina starka, högtstigande vertikala linjer.

Enligt de tidigare förslagen, som gällde rådhus, skulle byggnaden utföras i granit i en stil af närmast italiensk karaktär; det stora tornet var där afslutadt med en originellt formad granithuf (se fig. 2 i art. Stadshus). Då man bestämde sig för tegel som byggnadsmaterial, medförde detta väsentliga ändringar i byggnadens såväl totalkaraktär som detaljformer. Ytterligare ändringar gjordes, medan bygget fortskred – den mest i ögonen fallande ändringen gjordes 1917 och bestod däri, att den tilltänkta granithufven på hörntornet utbyttes mot en öppen lanternin af lätta, smidiga och eleganta former.

Byggnadsmassan är hållen i det handslagna teglets mörkröda färg, takfallen liksom de smärre tornen äro betäckta af koppar, hufvudtornets krön jämtede 3 kronorna därå förgyllda.

Byggnadens planform är en långsträckt rektangel, dess södra långsida vetter åt Riddarfjärden, den norra åt Handtverkargatan – stora farleden genom Kungsholmen –, då Stadshusets placering hindrat framdragandet af en strandväg.

Enligt Östbergs plan skulle gatan framför Stadshuset utvidgas till ett torg, i norr begränsadt af Stadshusets annex, Nämndhuset, hvars uppförande ingick i den stadfästa planen, men tillsvidare är uppskjutet. – Stadshusets komplex består af två delar, arkitektoniskt tydligt och bestämdt åtskilda och i det yttre i stort sedt an-gifvande sina olika bestämmelser.

Den östra delen sluter sig i fyrkant omkring Borgargården, den västra omkring Blå hallen. Till Borgargården leder komplexens huvudingång från norr. Längorna omkring Borgargården tjäna olika ändamål. Den i öster omfattar Stadsfullmäktiges rådssal jämte dithörande lokaler, dit hufvuduppgången är i hufvudtornet genom ett högst imponerande trapphus, "De hundrades hvalf" (31 m. högt).

I bottenvåningen ligger Stadshuskällaren med ingång från Handtverkargatan. Längan i söder upptages i hufvudvåningen af ett 46 m. långt galleri utåt Mälaren ofvanför kolonnaderna. I norr är Rådsvåningen med lokaler för stadens förvaltande myndigheter och nämnder. Genom Borgargårdens västra fasad går vägen till komplexens västra afdelning, egnad åt ämbetslokaler, och till Festvåningen.

Entrén är arkitektoniskt grandios och så allvarlig, som förde den till domstol och fängelse. Mellan två skeft ställda kompakta, fönsterlösa torn med olika formade kärfva, buktade hufvar leder en konvex bred fritrappa upp till 5 porthvalf bredvid hvarandra, djupt infogade i jättelika nischer. (Vid fester äruppgången till festvåningen dels genom De hundrades hvalf i öster, dels å en marmortrappa i arkadensvästra del.)

Gyllene salen, Stadshusets festsal (44 m. i längd) upptar längan mellan Borgargården och Blå hallen, midtpartiet i komplexens västra afdelning. Blå hallen, Stadshusets stora samlingssal, gör med sina röda tegelmurar intryck af gård; den är likväl täckt och får sin belysning från en fortlöpande rad af fönster högst uppe under taket på 3 sidor.

Där är också en musikläktare med stor orgel; salen har f.ö. marmorgolf, omges af granitkolonnader och har en fritrappa af marmor upp till Gyllene salen och till de korridorer, som på 3 sidor omsluta hallen. Utmed dessa korridorer äro i 6 våningar lokaler för olika kommunala verk inpressade. Äfven längorna omkring Borgargården uppta i sina 2 öfre våningar till stor del ämbetslokaler.

Det omfattande och invecklade byggnadsverket är genomfördt med en fantasi, som aldrig trutit, med outtröttlig skaparkraft, med konsekvens i uppslag och utförande. Svenska motiv återklinga flerstädes; svenskt lynne finns där också. Det eger mycken festivitas, men på samma gång lugn i sin rikedom. Storslagen verkan är ofta nådd med enkla medel.

Materialet - teglet - har medfört en sofrad, enkel behandling af ytorna, de stora, släta murarna ha fått sin prydnad hufvudsakligen af fönstrens gruppering och växlande form - i regel höga, ytterst smala fönster i praktrummen. I tjänsterummen låga, breda, anbragta så, att de på ytterfasaderna ge intryck af fortlöpande gallerier.

Pilastrarnas vertikallinjer bryta och lifva murytorna, och de smärre framskjutande tornen förmedla öfvergången mellan arkitektoniskt olika byggnadsdelar. Byggnaden eger en förvånande rikedom på fängslande detaljer, tillskapade med frisk och flödande fantasi. Detta gäller ej minst den skulpturala prydnaden, de i marmor eller granit huggna eller i koppar drifna allegoriska, mytologiska eller fantastiska figurer, som - stora och små - talrikt förekomma i nischer, på tornen, litet öfverallt på kapitäler och slutstenar och som mönstergillt inordna sig under helheten.

Interiörerna ge ofta nog prof på imponerande monumental rumgestaltning, ibland på starka, pikanta kontrastverkningar, på öfverraskande effekter, någongång tyvärr äfven på en experimenteringslust, som medfört ett och annat enstaka minst sagdt tvifvelaktigt resultat, t.ex. bildprydnaden i Gyllene salen, ett rum, som har till uppgift "att utgöra stadens högst representativa samlingssal".En mängd konstnärer har bidragit till Stadshusetsprydande.

Utan rangordning och utan försök till inbördes värdesättning skola här nämnas prins Eugen(fresker i Galleriet), A. Törneman (fresker), G. Pauli (likaså), Acke (reliefer), E. Forseth (kar-tonger till kompositioner i mosaik), skulptur af Kr. Erikson, G. och A. Sandberg, K. Eldh, T. Strindberg m. fl.

Äfven en mängd lösa konstverk har samlats där, gobelänger, skulpterade och målade porträtt, Stockholmsbilder från olika tider och gravyrer. Äfven moderna textilier och de modernt hållna möblerna äro av stort intresse. Stadshuset har ej heller behöft sakna donatorer, som med varm hand gett stora summor, särskildt till dess dekorering. I stort som i smått dominera dess upphofsmans personliga skaparvilja och smak.

Nordisk Familjebok, Uggleupplagan, 1926. (Projekt Runeberg)

Stockholms stadshus



Stockholms stadshus. Denna mäktiga, märkliga byggnad som genom Nobelfestligheterna blivit känd i så gott som hela världen. Den byggdes 1911-1923 efter ritningar av arkitekten Ragnar Östberg.

På samma plats låg tidigare den ångdrivna kvarnen Eldkvarn, som brann 1878.


31 oktober 1878, Eldkvarn brinner. Målning av Gustaf Carleman.

Tomten där stadshuset byggdes var en smula vansklig och grunden fick pålas. Bland annat står det höga tornet på 8 betongpelare som är 5 m i diameter. Pelarna i sin tur står på berggrunden som befinner sig 11 m under markytan.

Åtta miljoner tegelstenar från Lina tegelbruk i Södertälje, både handslagna och maskinslagna, gick åt för att bygga stadshuset, som invigdes på midsommarafton 1923.




Ibland har man möjligheten att få känna sig djupt privilegierad. Detta inträffade idag då jag fick en alldeles privat visning av det fantastiska huset. Trappa upp och trappa ner, prång, skrymslen, väldiga salar, sammanträdesrum och minimala hissar. Jag fick fotografera.

Stora stativet hade varit på sin plats, men det fanns inte tid eller möjlighet till så avancerad fotografering. Jag fick vara lycklig över novemberdager och handhållen kamera. Och det ska gudarna veta - det var jag!



Jag kommer att lägga ut mina bilder från insidan av Stockholms stadshus i flera inlägg framöver, och jag hoppas att jag kanske kan visa sådant som så många inte får möjlighet att se.



Hur som helst har jag haft en fantastisk eftermiddag och jag tackar min vän Regina så jättemycket för att hon hade tålamod att visa mig, som ville stanna och glo på allting. Jag hade mycket väl kunnat gå minst ett par timmar till.



Bestämt tror jag inte att vi glömde släcka ljuset i Rådssalen...

fredag 27 november 2009

Den brinnande linden



En förmiddag för fem år sedan kom en arbetskamrat infarande med andan i halsen och skrek -Det brinner i ett träd här utanför!!!

Som den gamla pressfotograf jag är, greppade jag kameran och sprang ut. En tjock vit rökplym stod rakt upp ur en av våra urgamla, ihåliga lindar på slottsgården. Det var i slutet på april, och
lindarna var nyhamlade.



Efter en stund kom brandkåren, och jag undrar hur ofta de får göra utryckningar på träd som brinner på det här viset. Kanske oftare än man tror.

Som ni ser är linden alldeles ihålig ända från roten och upp i kronan, och troligtvis hade några slynglar tuttat fjutt eller så hade någon slängt in en brinnande fimp. Hur skulle det annars ha gått till? Lindar har inte för vana att självantända.




Behöver jag säga att trädet inte tog någon som helst skada av det vådliga äventyret? Det grönskar lika praktfullt och frodigt som vanligt om sommaren...

torsdag 26 november 2009

Kejsarlind



Så gick solen då upp och när jag kom till jobbet hade några av de nya lindarna åkt ner i sina gropar. Ingen planterare syntes till, så ingen fanns att fråga.



Men utifrån ettiketterna på träden fick jag i alla fall veta att detta är Tilia x vulgaris "Pallida" Kejsarlind, och att Lidingö natur och trädgård var leverantör. Tolv lindar är det som ska planteras. Det hade varit intressant att veta hur gamla de är när de ser ut så här.



Jag kommer att följa de här träden nu ett tag fram över.



Lindar i korsett blir vackra mot soluppgångshimlen. Snart blir de av med sina bindslen och får räta ut sina snörda grenar. De har blivit väl behandlade under transporten. Jag såg inga brutna kvistar eller andra skador.



Deras uråldriga föregångare har blivit bortförda och staplade på en äng en bit från slottet.



På bilden nedan syns toppänden på det största, ihåliga trädet ovan. Jag började räkna årsringar och slutade då jag kom till hundra. Då var det minst en tredjedel av stammen kvar. Drygt 150 år alltså.



Jag grips av vördnad inför sådana här bjässar. Ändå är detta inte de äldsta lindarna vi har på slottet. Runt själva slottsgården står de riktigt tjocka exemplaren. En del helt ihåliga. Det brann i ett av dem för några år sedan. Anlagt troligen, eller någon som slängt in en fimp. Jag dokumenterade. Vill ni se bilderna?

Återväxten tryggad



Jag skrev för några dagar sedan om hur några av de gamla träden i en av våra slottsalléer fälldes. Det var murkna och hade gjort sitt. I alla fall som träd i en allé. I eftermiddags när jag skulle gå hem, såg jag att de redan forslat dit den nya generationen lindar.



På rad står de där och väntar på att få komma ner på sin nya plats. På att få vara slottsallélindar. På att få bli stora och starka och omfångsrika. Stolta.



Jag hoppas på att hinna till jobbet tidigt i morgon bitti för att få se, och kanske fotografera, hur några av dem kommer på plats.



Om dessa lindar blir lika gamla som de som nyss fällts, så kommer de fortfarande att stå här runt 2160. Tanken svindlar...



tisdag 24 november 2009

Huset Silfvercronas gåta



Huset Silfvercronas gåta spelades ju in på Penningby slott och när jag googlade på TV-serien hittade jag det här YouTube-klippet hos Stationsvakt.

SVT:s webbutik går det också att köpa filmen. Faktatexten har jag också plockat från deras sida.



"Den populära ungdomsserien om en magisk resa i tiden. I slottet Silfvercrona bor gamla Tant Hedvig ensam med sin katt. När hon får besök av ungdomarna Lasse och Lisa visar hon dem motvilligt runt i det fallfärdiga slottet.

Men ett av rummet förbjuder hon dem allvarligt att gå in i. Lockade av berättelser om en förlorad skatt kan ungdomarna inte låta bli att ge sig ut på en upptäcktsfärd. Någonstans på vägen försvinner plötsligt Lasse, och Lisa följer spåren till det förbjudna rummet.

Plötsligt är året 1437 och hon grips av en bister slottsvakt. Vad som följer är ett fantastiskt äventyr genom flera århundraden, då ungdomarna jagar den gåtfulla skatten och träffar flera spännande historiska personer. De lär sig också snart att slottsherren Silfvercrona är en mycket, mycket farlig man.

Huset Silfvercronas Gåta är ett både spännande och lärorikt möte med vår stormiga svenska historia."

Jag såg inte själv serien när den gick, men jag skulle kunna tro att den är spännande. (Och sedelärande? Vem tillhör skatten och vem tillhör slottet? Den som skapade eller den som betalade?)

Stationsvakt är ingen helt ny bekantskap. För knappt ett år sedan fick han mig att göra
mitt eget skivomslag!

söndag 22 november 2009

Penningby slott



Det egentliga målet för gårdagens utflykt var Penningby slott någon mil söder om Norrtälje. Vi har varit framme och tittat förut, men inte gått närmare.

Denna byggnad är mycket märklig. En stor fyrkant i mitten med ett försvarstorn i varje diagonal. Klicka på skyltbilden nedan så får du lite mera fakta om slottet. Länken ovan leder till Slottsguiden.se som också har en hel del matnyttigt att erbjuda.



Slottet var en gång i tiden en våning högre, men en brand på 1830-talet förstörde taket och hela den övre våningen.



TV-serien "Huset Silfvercronas gåta" spelades in här på Penningby på 1970-talet, och det är nästan så jag vill skaffa filmen bara för att få se hur det såg ut. Jag såg den tyvärr aldrig då.



Slottet är numer obebott och privatägt och en tämligen märklig känsla infinner sig när jag går omkring här. Någonting mycket, mycket uråldrigt. Trots att jag själv arbetar i ett slott från 1500-talet (med medeltida murar i källaren) så känns det här på något sätt äldre.



I det sydvästra tornets källare finns en djup och märklig brunn. Den gjordes för att slottet skulle kunna utstå längre belägringar utan att dess innevånare skulle lida brist på vatten.

Jag måste återvända hit så jag får se slottet från insidan - visningar förekommer sommartid - och då också få titta på den omtalade brunnen.



Solen stod lågt och ljuset skapade spännande effekter på slottsmurarna. De höga träden i det som en gång varit en vacker engelsk park, men som numer mest ser ut som en slybevuxen våtmark, kastade långa skuggor. Solstrålarna glittrade i en liten stillastående bäck, och på avstånd kunde man ana den lilla sjön som innan reglering och utdikning omslöt slottet på tre sidor.



Här är vackert. Vackert och ödsligt på samma gång. Och inte vid något av mina andra olika slottsbesök har jag känt den här lite krypande känslan längs ryggraden som jag fick här... Jag skulle inte vilja gå hit igen ikväll.



Bilden nedan är från Erik Dahlberghs Suecia Antiqua et Hodierna och visar Penningby som det kan ha sett ut på slutet av 1600-talet. Kan ha sett ut, säger jag, för den gode Dahlbergh tog ofta till lite i överkant i sina bilder. Vårt slott, till exempel, har aldrig sett ut så som det gör i Suecia.



Jag får säga om Penningby som om så många andra platser jag besöker: -Jag får komma hit igen så jag får se insidan.