Engelbrektskyrkan - Utsökta detaljer

Som jag skrev i mitt första inlägg från det här besöket vid Engelbrektskyrkan, så finns det mängder av arbetade detaljer. Varenda sten, varje pelare och kolonn är bearbetad för hand, ofta i intrikata mönster.

Jag kan bara fantisera om hur alla de blyinfattade fönstren ser ut från insidan, och jag längtar efter den dag då scillorna blommar (som bloggvännen Margaretha föreslår), så jag kan gå hit igen och komma in.

Vilket arbete som är nerlagt! Vilken hantverksskicklighet! Jag gick och strök med handen över den huggna graniten och tänkte på de stenarbetare som varligt men ändå med kraft satt sina spår här för evigt. Låter jag högtravande nu? Må det. Det är lätt hänt i närheten av en sådan här byggnad.

Till och med stuprör och vattenutkastare är individuellt utformade. Det är knappt att det finns två exakt likadana. Vart och ett uttänkt för just sin plats i tillvaron.

Hade vi tre bloggvänner som sågs för några veckor sedan, haft vårt gemensamma utflyktsmål hit, så hade alla fått något att blogga om. För här, Slottis, finns planteringar!

Engelbrektskyrkans lyktor

Runt omkring Engelbrektskyrkan och dess församlingshem finns lyktor. Den ena mer spektakulär än den andra. Och eftersom jag är vådligt förtjust i lyktor, kunde jag inte låta bli att fotografera några av dem.

Wikipedias beskrivning av lyktor är rätt underbar...

"En lykta är en belysningsanordning, som kan vara fast eller flyttbar och som har lågan innesluten, vanligen av glas. Beroende på vilken sorts lykta det handlar om, kan en lykta drivas av exempelvis fotogen, lampolja, levande ljus eller elektricitet.

Efter elektricitetens intåg används benämningen lykta även på eldrivna belysningskällor som t.ex. gatlyktor och billyktor. I samhällen och längs större vägar finns i allmänhet elektriska lyktstolpar med gatlyktor. Manuellt tända gaslyktor användes i städer och samhällen fram till början av 1900-talet.

En bärbar lykta kallas ofta fotogenlykta. Denna har i stor utsträckning ersatts av ficklampan, men förekommer fortfarande framförallt inom friluftsliv och som stämningsgivare. En bärbar lykta där skenet kommer från ett stearinljus och lyser genom plana paneler av glas kallas ibland stallykta. En särskild typ av stallykta där panelerna tillverkats av urinblåsan från gris kallas svinblåslykta.
En ljuslykta är ett prydnadsföremål som mestadels används inomhus. Det kan vara en liten skål av färgat eller målat glas eller någon annan anordning för att ställa tända värmeljus i."

Ingen av lyktorna lyste ännu, trots att skymningen snabbt höll på att falla. Och ingen av lyktorna innehöll ännu - vad jag kunde se - lågenergilampor. I den här miljön vore det verkligen ett helgerån. Men man vet aldrig...

Lustigt ändå att det finns så många olika. Det var bara murlyktorna på stolpe, som den ovan, som var likadana.

Engelbrektskyrkan

Så tog jag mig då äntligen tid att gå till Engelbrektskyrkan som jag tänkt så länge. Jag har bott alldeles bredvid och ändå aldrig tagit mig upp här på det gamla kvarnberget som kyrkan är byggd på.

Arkitekt var Lars Israel Wahlman. Han som även ritat Cedergrenska tornet i Stocksund. Kyrkan är ett sannskyldigt mästerverk i jugend med inslag av nationalromantik och slutfördes 1914.

Här finns detaljer överallt. Varenda granitsten är huggen, mejslad och karvad i på ett eller annat sätt. Jag skulle kunnat gå runt i timmar och hittat nya detaljer hela tiden.

Skymningen började falla och kyrkan var - naturligtvis - stängd för dagen, så det blir för mig att besöka den om igen för att få se insidan.

Det väldiga valvet, 32 meter högt, är högst i Skandinavien. Jag fick både nackspärr och svindel av att gå och kika uppåt väggarna.

Byggnaden är makalös, sanslös, fnattig, enormt stor och alldeles, alldeles underbar.

Som vanligt har jag tagit mängder med bilder. Jag kan liksom inte hejda mig. Jag gör som jag brukar. Jag delar upp.

Jag har börjat!!!

För tre år sedan köpte jag en tio meters ripsvarp från Birgittas hantverk i Uddevalla. Mor hjälpte mig att dra på den. Sen blev hon sjuk och dog på vintern 07 och efter det gick luften ur Mira.

För ett år sedan förbarmade sig syster Ninna och hjälpte mig att solva. Vi satt två eftermiddagar med en solvnota på över niohundra trådar och trädde och räknade. Sen gick luften ur oss båda två.

Och där har vävstolen stått och jag har skämts och tagit omvägar och glott snett och inte fått någonting gjort.

I kväll... Fråga mig inte vad som hände. Det blev för mörkt för utflykt. Klockan gick och det gnällde nerifrån syrummet. Ynkligt.

Jag gick ner. Riggade lamporna, skedade och knöt fram.

Imorgon ska jag knyta upp trampor och skaft och kanske, kanske börja...

Inte ett år till med en försummad väv!

Mira skribblar...

Jag kom i samspråk med Christina på Stribergs station om teckningar och hur hon vanligtvis brukar färglägga med akvarell, men att hon i det här spännande inlägget scannat in sina teckingar och sedan färglagt i datorn.



- Ja, svarade jag, så brukar jag också göra. Jag scannar min svartvita tuschteckning och ger den färg i Illustrator. -Aha, svarade Christina, så du tecknar också?



Nja... Det händer att jag gör det. När jag vill ha ett annat uttryckssätt än fotografiet, eller om en bild inte låter sig tas. Som händerna som kupar sig runt jordklotet ovan eller stugan med trädet i handen nedan.



Jämfört med den skickliga Christina är jag en amatör, men det funkar till det jag behöver i jobbet; enkla, tydliga illustrationer i glada färger... Så.

Växthusnatt

Månen satt som en halv cheddar på himlen och trädgården glimmade av lyktor. Längs vägar och gångar ormade marschallernas ledljus och Edvard Anderssons växthus låg som en skimrande glaskatedral mitt i septembernatten.

Det var växthusnatt med grekiska förtecken i Bergianska trädgården. I Gamla orangeriet serverades grekisk mat, hos Edvard spelades grekisk musik och i Victoriahuset blommade Victoria.

Överallt i växthusen lyste levande ljus och lyktor och runt växterna smög folk med ficklampor och lyste på blommor och blad. Det var väldigt mycket folk. Lammspetten tog slut och kön till caféet var ringlande lång.

Kanske var det lite för mycket folk för min smak och kanske gav vissa isande blå led-ficklampor ifrån sig lite väl kyligt ljus. Men sammantaget var det en häftig upplevelse.

I Victoriahuset var det visning när vi kom dit. Två vita näckrosor kisade i dunklet och i de stora bladen flöt värmeljus. Rundeln runt dammen var tjock med besökare, men vi kunde ändå tränga oss fram och se en skymt av skönheterna.

Lite av magin förtogs av den massiva folkmassan. Kanske skulle man ordna flera växthusnätter, så att alla som ville uppleva det här, fick lite mer plats att röra sig på - och få lammspett.

På något sätt var behållningen av besöket de marschallupplysta gångarna i en för övrigt nedsläckt trädgård, den gnistrande stjärnhimlen ovanför och de skimrande växthusen från utsidan. Och de spelande ljuskäglorna från ficklamporna där inne.

Nylunds räv

Den här lille gynnaren bor hemma hos oss. Att han finns där har en alldeles speciell historia. Räven har alltid varit ett av mina absoluta favoritdjur. Sedermera skulle det också visa sig att han var min svärmors favorit... Den listige lille överlevaren.

Räven är formgiven av Gunnar Nylund (1904-1997). Han var arkitekt, keramiker, skulptör och glaskonstnär. 1931-1959 arbetade han på Rörstrand, och det var under de åren han formgav sina djurfigurer i stengods.

Det hade varit trevligt att hitta en kompis till Herr Räv...

Efter regnet...

Om lågenergilampan går sönder...

Har vi målat in oss i ett hörn? Har vi i vår desperata jakt på energitjuvar snubblat över våra egna fötter?

Jag vet inte. Frågan är om någon vet i nuläget. Glödlamporna förbjuds nu en efter en, eftersom de drar för mycket energi. Och så långt är vi väl alla överens. Men är de lågenergilampor som finns idag verkligen det optimala alternativet? Problemet är att de innehåller kvicksilver. Det innebär att återvinningen måste fungera till 100%. Och vi här i Sverige är ju tämligen duktiga på återvinning, men hur är det i andra länder?

Vi premumererar på tidningen Ny Teknik hemma. Och jag fick lite av en chock när jag läste det senaste numret igår. Jag tar mig friheten att citera:

• 5 miljoner lågenergilampor såldes i fjol.
• 10-15 miljoner säljs årligen på några års sikt.
• 80 procent samlas in idag.
• 1 till 5 milligram kvicksilver finns i en lågenergilampa.
• 1 tsk kvicksilver räcker för att förgifta en medelstor sjö.

Hur göra om en lågenergilampa går sönder...
I en varm lampa förångas kvicksilvret och fyller slutligen hela lampan. Går en sådan lampa sönder tas kvicksilver i gasform lätt upp vid inandning och lagras sedan i kroppen.

Är lampan varm när den går sönder är rekommendationen att stänga alla dörrar, öppna fönstret och lämna rummet. Först efter 20–30 minuter är det riskfritt att gå in i rummet igen.

Då ska du samla in resterna från lampan med hjälp av en kartongbit och torka golvet och andra ytor med en fuktig trasa.

Resterna och även trasan ska sedan läggas i en glasburk med tättslutande lock och förses med en etikett som har texten ”kan innehålla kvicksilver” på. Burken ska lämnas som miljö­farligt avfall.

Om en kall lampa går sönder behöver man däremot inte lämna rummet. Hanteringen sköts annars på samma sätt som med den varma lampan.

Kvicksilvret sprids som små droppar som måste tas om hand. Annars finns det risk för att dropparna långsamt förångas, något som kan ge skador vid inandning.

Enligt de rekommendationer som finns är det viktigt att inte använda dammsugare för att få upp lampresterna. Risken finns att dammsugaren finfördelar kvicksilverdropparna och att de då sprids ut i luften.

Källa: Kemikalieinspektionen, ELC (Europeiska lampbranschorganisationen)


Låt oss hoppas, för vår planets skull, att det satsas kraftigt på lampor som inte är så här farliga, till exempel LED-lampor... Och fram till dess. Samla för guds skull in och återvinn!!!

Kräkvinspimplare och glödsvedda kölsvin!

Alabasterskalle, asfaltplågare, anfäkta och anamma, anamma och regera, apsvansade analfabeter, bondlurkar, bygdesnille, deghögar, dynamitgubbe, dyngspridare, flåbuse, fockhals, fria fantasier av en sjuk inbillning, fåntrattar, galgfågel, gamla knölsvan, galoschkäft, glödsvedda kölsvin, grobian, gråsuggor och dreglande paddor, guanokrämare, guttaperkahjärna, gyckelmakare, insjögangster, jag ska göra papegojpaj av hela rasket, kanapéer och konjakskransar, kannstöpare, karnevalsdiktator, kataklysm, knölföda, krabbsaltade tångräkor, krabbtaska, kramsfågelmördare, kråmgädda, kräkvinspimplare, landsvägsmarodör, likbjudare, lipsill, luspudel, malliga mollusker, mudderpråm, murmeldjur, näbbgädda, orgeltrampare, pillerbagge, pistaschgubbar och surkålsstuvning, platta till dina fötter själv, pottsorkar och plattfötter, plikthuggare, potatisgrisar, rotborstar, rullsvansapa, rötägg, sabelskramlare, sillmjölke, sillstrypare, skabbhals, skottkolvar, skråpuk, skräling, snabelamöba, snyltrot på ädel tistelstam, sopprot, spärrballong, svinpäls, sötvattenspirat, tagghuding, tångräkor, vedervärdiga tryffelsvin, åsneskallar, ärkebanditer!!!



Kapten Haddock! Jag älskar dig!

Beckholmen - Båtarna

Så. Sist men inte minst i mitt lilla bildreportage från Beckholmen - båtarna. Båtarna som givit och ger ön dess karaktär.

Här finns alla sorter, från små ekor och snipor till skutor och stora fartyg. I den största dockan låg till och med en av vägverkets stora, gula färjor.

Låt oss hoppas att Beckholmen får fortsätta att vara en renodlat maritim miljö, och att inte någon får för sig att jämna ut, fylla igen, riva omkull och peppra tjyvtjockt med glassiga nyfunkisbostäder till skyhöga priser...



Lilla Bore låg inte förtöjd vid Beckholmen utan vid en brygga mitt emot, men hon är så fin, så hon får vara med ändå.