måndag 31 augusti 2009

One flew east and one flew west...



...and one flew over the cuckoo's nest.

lördag 29 augusti 2009

Kromen blänkte i dess nos...



Vi åkte in till stan idag för att gå på Bondens marknad i Tessinparken. Kanske kunde vi hitta tomater värda namnet. Vi hittade några ekologiska småtomater och ett dito bamsigt sallatshuvud och anträdde nöjda och glada återfärden.

Vi åkte bakväg över Fiskartorpet och fick hela tiden syn på gamla veteranbilar överallt. Massor med gamla veteranbilar. -Undrar vart de ska? sa Hussen medan vi körde om en veteranbil till.

-Vi följer efter!

Vi följde efter. Och hamnade i Rosersberg på
Automobil Classic Cars stora sportbilsträff. Från sallatshuve till motorhuv... Så kan det gå en solig sensommarlördag när man är ute och finåker.

Dessa bilder måste absolut klickas på för förstoring!





Porsche 1600, Roadster 1960. Den vi hade framför oss i veteranbilskön.



Fiat Dino



MG



Saab 93





Min favorit alla kategorier, Citroën DS, "De-esse" Gudinnan.



Morgan - British Racing Green



Lite För Lång?





Cobra






En helt klart älsklig liten Fiat.



Ja...



Just det...




Liten Fiat till...



Och den här gamla nosen får vara med av synnerligen nostalgiska skäl. Saab 99, 73 års modell. Sådan såg den ut, min första bil. Den var grå. Den levde mycket, mycket länge...





Man kan inte beskylla mig för att vara särskilt bilintresserad, men jag kan verkligen uppskatta sköna linjer och välvårdade gamla bilar. Sen måste jag erkänna att jag faktiskt är rätt förtjust i att åka fort, men säg ingenting till någon!



Mercedes.

Alla bilar var så välvårdade och blanka att jag befarade att jag skulle komma hem med en hel hoper självporträtt. Men jag tycks ha lyckats med konststycket att undvika det.



När vi var här på Rosersberg för några veckor sedan, klagade jag över att här såg så kalt och ödsligt ut. Det kan man inte komma och säga just idag...

tisdag 25 augusti 2009

Här rivs för att få ljus och luft...



...Och snart i sky
stod damm och boss,
då plank och läkt
de bröto loss.



Det ruttna trät,
så torrt som snus,
det virvlar om
med kalk och grus.




Och hackan högg
och stången bröt
och väggen föll
för kraftig stöt.



Och skrapan rev
och tången nöp,
att taket föll
och skorsten stöp.




Från kåk till kåk
man sig beger,
från syll till ås,
allt brytes ner...

August Strindberg, ur Esplanadsystemet

Tempus fugit?


Ett begrepp som sysselsatt mina tankar ett tag är den svårfångade tiden. Vi kom att tala om den på lunchen idag, Musikervännen och jag. Om hur vi uppfattade tid och om det var så att tid egentligen, rent objektivt sett, överhuvudtaget finns.

Musikervännen hävdade att hans uppfattning om tid i stort sett ända fram till nu bestått av en rak axel. Från dåtid via nutid till framtid, men att den kanske, kanske kommit att förändras.

Min egen syn på tiden är en evig spiral. Som om man lirkade ur spiralen ur ett kollegieblock, böjde den lite hit och dit och tryckte till den här och där.

Ibland går tidens vindlingar långt ifrån varandra och ibland tätt, så tätt att man tycker sig förnimma gårdagens - eller morgondagens andetag. Är det när tidens spiraler stöter ihop som man tycker sig uppleva en deja vu?

Är det så med tiden, att den är helt och hållet subjektiv? Varje människa har sin egen tid och den går olika fort vid olika tillfällen? Det som är framtid för en människa kan vara förfluten tid för en annan. Att tiden kan vara ett enda stort NU beroende på vem du frågar.

Det enda som i egentlig mening kan sägas indikera tid måste väl vara termodynamikens andra sats, den som talar om entropin, stökighetsprincipen. Att allting tenderar falla sönder. Bli stökigare. Tappar du en vas i golvet går den sönder. Att krosset av någon anledning skulle ordna ihop sig till en vas igen är tämligen orimligt. Alltså finns ett tidsspann mellan helt och trasigt. Mellan ordnat och oordnat. Mellan slät, ung hud och gammal, rynkig... Där. Finns. Tid.

Eller är tiden egentligen bara ett mänskligt påfund för att kunna ordna in saker och händelser i ett begripligt mönster?

Inte ens en klocka går att lita på. Skicka ut den med en rymdraket i ett oändligt, krökt universum i ljusets hastighet, och den visar något helt annat än sin tvilling som blev kvar på jorden, när den återvänder. Och ju högre gravitationen är, desto långsammare går klockan. Både rummet och tiden kröker av, böjer sig, i närheten av tunga himlakroppar. Och det är just detta som är gravitation. Att rumtiden kröker sig.

Och ändå säger vi att tiden går så fort. Fortare ju äldre vi blir. Dagarna rusar iväg. Veckorna. Sommaren. Plötsligt är det augusti. För det lilla barnet är sommarlovet oändligt. För mig - en fläkt av en fjärils vinge.

Hur jag än vrider och vänder på begreppet, kommer jag inte fram till något annat än att hur exakta kronometrar och atomur mänskligheten än skapar, kommer tiden aldrig att vara annat än relativ. Den löper i böjar och krumbukter. Flyger högt mot universum med tornseglarna och släpar sig i grådammet och ledan en novemberdag. Om den alls finns.

måndag 24 augusti 2009

Blåbärsgucka



Husse har plockat 11 liter blåbär. Gott och nyttigt på alla sätt och vis, men det som vi helst gör av blåbären är vad vi brukar kalla blåbärsgucka. Blåbärssmoothie skulle väl upplysta människor kalla det, men jag tycker det låter så... fjompigt.

Vi fryser in bären i 1-kilospåsar, försåvittifall vi skulle vilja koka sylt, men mestadels blir det som sagt bara... gucka. Vanvettigt gott och häpnadsväckande nyttigt.

Till två glas tar du:


1 dl frysta blåbär
2 dl yoghurt (lätt om du vill)
3 torkade fikon

2 tsk honung
2 tsk vetegroddar
1 banan

Mixa blåbär, banan, fikon (om de är hårda kan du behöva hacka dem lite först. Jag brukar helt sonika klippa ner dem i mixern.), honung och vetegroddar till en slät smet. Slå på yoghurt och mixa tills det blir krämigt. Slå upp i två glas, sätt skedar i glasen och drick genast.

Obs, varning! Är beroendeframkallande!

söndag 23 augusti 2009

Nattglim



Nu öppnar nattglim sin krona
i åkrarnas yviga korn,
och älgtjuren söker den hona
han vann med sitt stridbara horn,
nu teckna slåtterblomma
och glimtande ögontröst
den skymningsväg jag vill komma
som förr till min älskades bröst.

Högt ropar knarren, min sträva,
men eldiga näktergal,
och månjungfrun tömmer sin stäva
i purpurn från dagens pokal.
Jag stiger mot vreten, som rundar
behagligt sin slumrande barm.
Då kommer ur dalar och lundar
min älskade lidelsevarm.

På hösläden lägret jag reder
av jungfru Marie halm.
Där vill jag hos dig sjunka neder
i hässjornas ångande kvalm —
en jordson, stark och härdig
fast ljuvligt berusad och matt,
din rika kärlek värdig,
mörkögda augustinatt.

Erik Axel Karlfeldt - ur Fridolins lustgård

torsdag 20 augusti 2009

Rjukan - en rykande fors, ett kraftverk och en amerikansk film



Anita, min norska bloggvän, fick mig att minnas en resa till norska Rjukan som vår familj gjorde när jag var barn. Ju mer jag tänker på den resan, desto mer förstår jag att det var så mycket mer förknippat med Rjukan än bara själva besöket där.



Rjukan ligger i Vestfjorddalen i Telemark fylke, halvvägs mellan Møsvatnet och Tinnsjø, och har fått sitt namn efter Rjukanfossen (den rykande forsen) väster om orten.



Jag minns inte hur gammal jag var när vi reste dit, vi reste rätt mycket i Norge när jag var barn, och jag har bara svaga synminnen därifrån. Men vad jag minns tydligt var känslan. Den djupa dalen mellan de dramatiska bergen, sjön där färjan sjönk, kraftverket på bergssidan, linbanan och den lilla järnvägen.



För att förstå den här stora, nästan andlösa känslan som jag fick i den här miljön, så måste jag berätta om far, om tyskarnas planer på att bygga en atombomb under andra värdskriget och en spektakulär amerikansk film.



Uppe på en av bergssidorna i dalen vid Rjukan ligger kraftstationen Vemork. Den ritades av arkitekten Olaf Nordhagen, byggdes av Norsk Hydro 1911 och var på den tiden en av världens största.



1934 byggde Norsk Hydro här världens första kommersiella anläggning för tillverkning av tungt vatten. Anläggningen drevs av tyskarna under andra världskriget och saboterades flera gånger av motståndsrörelsen och de allierade styrkorna, eftersom tyskarna använde anläggningen för att producera det tunga vatten som behövdes för deras utveckling av en egen atombomb.



Flera aktioner genomfördes med mer eller mindre misslyckade resultat, men det blev i alla fall så besvärligt för tyskarna att bedriva verksamheten här, så att de till slut beslöt att montera ned anläggningen och flytta hela tillverkningen till Tyskland.

Den första delen av transporten skulle ske med färja över Tinnsjø i februari 1944. Färjan Hydro sprängdes av motståndsrörelsen och sjönk med både sin last och flera civila ombord.



Av denna dramatiska händelse gjordes 1965 en amerikansk film med Anthony Mann som regissör och med Kirk Douglas i huvudrollen. Hjältarna från Telemarken. I sedvanlig amerikansk stil diktades mycket upp runt den verkliga händelsen, men när jag var barn så tyckte jag att det var den mest spännande film jag sett.



Far hade legat inkallad under kriget och för honom var de här händelserna en realitet. Han var värmlänning och det hände mycket där, vid gränsen mellan Sverige och Norge. Inte så att han var på plats i Rjukan, men jag kan tänka mig att han lyssnade på radio och att man talade mycket om de här händelserna då.

Så - med den bakgrunden och med den känslan inplanterad i mig, besökte vi Rjukan och Rjukanfoss någon gång på 1960-talet. Det var stort. Det känns fortfarande stort och jag skulle gärna vilja åka dit igen.

Fakta och bilder till det här inlägget har jag hämtat från Wikipedia och Wikimedia. Säkert har min norska bloggvän Anita fler och andra fakta i fallet, men det är detta jag minns och det som påverkade mig. Kanske också syster Ninna minns andra saker från den här resan...

tisdag 18 augusti 2009

Rallare



I morse låg en liten fotodokumentation i min mailbox när jag öppnade den. Det var min vän Doktorn som varit ute och spankulerat längs Roslagsbanans Näsby Park-linje, där det just nu pågår omläggning av banvall och räls.



Kul tyckte jag och bad att få publicera.



Så här säger Wikipedia om rallare:
Rallare var en yrkesterm för anläggningsarbetare, särskilt vid järnvägs- och kraftverksbyggen. Andelen heltidsanställda rallare var begränsad. Det var vanligt att den som "gick på rallen" istället var någon form av lantarbetare som sökte sig till järnvägsbyggen för att få en bättre lön.



Arbetet var hårt och riskfyllt och arbetsförhållandena var många gånger mycket svåra. Rallarna inhystes ofta i bristfälliga baracker. Arbetet var riskfyllt, men betalningen var en stark drivkraft för rallarna.




När rallarna drog fram mellan samhällen på landsbygden blev de ofta populära bland de unga kvinnorna. Mötet med de bofasta männen blev däremot konfliktfyllt och ledde ofta till slagsmål.



Rallarslagsmål är ett begrepp för vilt råkurr utan regler.



Dagens rallare ser betydligt mer beskedliga ut. Dessutom verkar säkerheten vara en liten aning bättre.
Den 3 oktober ska allting vara klart och tågen rulla igen.

Tack H, för de fina bilderna!