torsdag 30 juli 2009

Badholmar i grådask



I Bovall finns Badholmarna. De har funnits där länge. Redan 1909 bildades ett badbolag i Bovall. Några framsynta personer hade insett att sillfisket började ta slut och att man på något sätt behövde dra turister till orten. Vad hade man? Vatten! Vad ville folk? Bada!



Det bildades bolag och byggdes badinrättning och 1930 kunde man köpa till en bit strandremsa och ett par holmar för friluftsbad.



Och här badas det hej vilt fortfarande. Även denna lite småkulna och regniga kväll.



Mellan de små holmarna med sina vitgröna badhytter går det broar och bryggor i silvergrånat trä. Vackert.

Jag tyckte om stämningen den här kvällen. Halvdåligt väder, måsar, ejdrar, några badande pojkar och en fuktig, tät tystnad. Bohuslän.

söndag 26 juli 2009

Bohusgranit



En tur till Bovallstrand i kvällningen. Eller Bovall som vi säger i vår familj, Buvall på bohuslänska.

Himlen i väster var kolsvart, och jag ville lukta lite på havet och se vart molnen tänkte ta vägen.



Jag gick utefter strandkanten. Det var en hel del människor ute och rörde på sig och jag hörde en tändkulemotor på avstånd. Lycka!



Svartmolnen löste upp sig i en tunn, fin skur som snart gick över.







Dessa berg med sina fulländade färger och former gör mig lugn ända in i själen.



Sov gott, ådorna!

lördag 25 juli 2009

Munkedals hamn



I fredags åkte vi med C till Munkedals hamn. En plats som hon kände utan och innan, eftersom hennes mormor bodde här. C är en vacker, pigg dam på 82 år som är full av berättelser om nu och då. Det fanns inte ett hus där hon inte visste vad folket hade hetat.


-Här låg en träbrygga utanför stenkajen, och här brukade jag hoppa i, berättade C, medan mormor stod på andra sidan och skrek: -Där får du inte hoppa i, tös, det kan vara farligt! Kom hem!



Munkedals hamn ligger nästan längst in i Saltkällan, precis där Örekilsälven rinner ut i havet i Gullmarsfjorden, Sveriges enda, äkta fjord.

"På 1800-talet transporterades varor från Munkedals bruk med häst och vagn till Saltkällans hamnplats, på andra sidan Örekilsälven, och därifrån fraktades de vidare med båt. 1894-95 anlade bruket en smalspårig järnväg mellan bruket och Munkedals hamn och en kajanläggning byggdes. Bolagets eget ångfartyg ”Munkedal”, som från 1896 upprätthöll förbindelse
till Göteborg, fraktade förutom papper även post och passagerare.

Järnvägen till Munkedals hamn hade sin blomstringstid på 1930-talet, då inte mindre än fyra ånglok och ett femtiotal vagnar stod för transporterna. Tillgängligheten för större, djupgående fartyg förbättrades på 1940-talet genom omfattande muddringsarbeten.

Efter andra världskriget vände utvecklingen för Munkedals hamn och järnväg i takt med att bilismen utvecklades. Järnvägstrafiken upphörde på 1970-talet men spåret finns kvar av beredskapsskäl och fungerar idag som museijärnväg.

Bostadsbebyggelsen i området är av blandad karaktär, men relativt enkel egnahemsbebyggelse från 1900-1940 överväger något."
(
Fakta från Munkedals kommun)



Det lilla huset på Lenas holme mitt i Örekilsälven, som C:s föräldrar en gång planerade att köpa och anlägga odlingar på. Det blev inget av det.



Det blåste rätt duktigt från väster, men vi hittade en läig och fin plats vid älven, där vi kunde dricka vårt medhavda fika och äta C:s goda, hembakta bullar.



Tack snälla C, för att vi fick se det här med dig och höra alla dina intressanta berättelser om platsen! Hoppas vi ses snart igen!

Och nu när jag letar fakta om Munkedals hamn, hittar jag dokument som berättar om planer för att exploatera området. Förtätad bebyggelse, småbåtshamn och café... Ja, vad ska man säga? Kan bli fint. Kan bli förfärligt.

Bohus stickning



Jag är galen i garn! Nu är det sagt. Nästan allt jag ser, i alla fall i naturen, översätter jag raskt till stickningar för min inre syn. Färgkombinationer. Mönster. Jag kan gå i garnbutiker i timmar och klämma och planera.



På Bohusläns museum i Uddevalla pågår just nu en utställning om Bohus stickning.

Det var svåra tider i Bohuslän på 30-talet. Några kvinnor vände sig i sin nöd till landshövdingskan Emma Jacobsson i Göteborg. Kunde hon komma på något som kvinnorna skulle kunna göra som hemarbete för att öka på inkomsterna i de fattiga stenhuggarfamiljerna?

Fru Jacobssons val föll på stickning. Först gjordes enklare plagg men mönstren blev mer och mer invecklade och kvaliteten på garnerna allt finare. Snart knöts duktiga formgivare till verksamheten och stickbeskrivningar och garn sändes till norra Bohuslän från residenset i Göteborg.




Det blev snart högsta mode att äga och bära ett plagg från Bohus stickning och tröjorna blev uppskattade långt utanför Sveriges gränser för sin skönhet och höga kvalitet.



Alla mönster namngavs och vad sägs om Blå skimmer, Gröna ängen, Vinterdis, Stora nejlikan, Svanen och Grå dimman?









1969 lades Bohus stickning ner. Efterfrågan på mönstrade plagg av god kvalitet avtog och det blev populärt med maskinstickade, enfärgade tröjor. Tiden för "slit och släng" gjorde sitt inträde.

Först nu har efterfrågan kommit igång igen och Bohusläns museum i samarbete med det lilla företaget
Solsilke kan nu tillhandahålla färdiga materialpaket med beskrivning till den som har lust att prova på.



Dessa mönster, färger och garner är något av det mest ljuvliga man kan se i den här vägen, och jag gjorde så gott jag kunde med min kamera där i den mörka utställningshallen genom glasmontrarna.





Det här mönstret, Gröna ängen, är nog en av mina absoluta favoriter.



För några år sedan stickade jag själv ett antal tröjor, inspirerade av Bohus stickning. Garnet är förstås mycket tjockare, men det går ändå att se släktskapen. Jag har inte kopierat något mönster, utan arbetat fram ett eget. Som till den här tröjan nedan, som jag gjorde till tant Ingegerd. Tröjan som min syster räddade från containerdöden efter att tant Ingegerd gått bort.





(Utställningen på Bohusläns museum pågick till den 16 augusti 2009.)

fredag 24 juli 2009

Kustland









En synnerligen välgjord och berörande utställning. Om du har möjlighet - se den!

Kustland

Nedför Soten i snöstorm



Alldeles bredvid vår eminente bilplåtmek, som som är så duktig och billig att det bokstavligen gör det värt pengarna för resan till och från Stockholm, (men jag berättar inte var han finns - då åker alla dit och så höjer han priset!) ligger Sote kanal.

Bilen hade fått sig ett litet rostangrepp i bakluckan, så vi körde den till "Plåtniklas". På vägen hem ville jag se kanalen, som jag inte sett sen jag var barn. (Vi bor väl för nära!)




Det var spännande att stå där i blåsten och se segelbåtarna gå igenom kanalen. Brovakten gick uppenbarligen inte efter någon tidtabell, utan öppnade och stängde när det kom båtar. Och tryggt och säkert kan båtarna nu gå igenom utan att behöva tampas med grynnor och elände utomskärs.



Den här kanalen byggdes på 30-talet eftersom farvattnen utanför är särdeles besvärliga. Somt fick sprängas och annat fick muddras och många var det som fick sin utkomst vid bygget.



Och vem minns inte Karl Stranne på briggen Blue Bird av Hull nedför Soten i snöstorm med nedisad rigg, själva julafton sjuttiotvå?



Dock sjunger Thåström lite fel. Det ska vara sviktade stumpar! Inte sviktande!



Jag gråter alltid hejdlöst av den här...

Trots att jag vet att briggen troligtvis klarade sig och Karl Stranne inte alls glömdes ombord.

Rea på billig färg



Mitt emot vår eminente bilmek, som är så duktig och billig att det bokstavligen gör det värt pengarna för resan till och från Stockholm, (men jag berättar inte var han finns - då åker alla dit och så höjer han priset!) ligger en liten industribyggnad där någon tycks ha köpt färgen på rea.



Vederbörande har inte brytt sig om kulören och inte heller att ta reda på färgens kemiska sammansättning, utan bara klaskat på.



Resultatet har blivit häpnadsväckande.



Och alldeles oemotståndligt för en fotograf som gillar ytor, färger och förfall...



Här kan du se fler bilder på det lustiga huset.

torsdag 23 juli 2009

Husaby kyrka



Så vart det afton den fjärde dagen. Vår resa började närma sig målet, vår gård i norra Bohuslän. Ett sista besök hann vi med innan de sista 14 milen skulle tillryggaläggas.

Husaby kyrka ligger även den där Kinnekulles sluttningar börjar plana ut i Västgötaslätten, ett stenkast från Husaby källa. Kyrkan är i grund från 1000-talet, men jag läste till min bestörtning på en skylt intill kyrkan, att långskeppets medeltida väggar rivits för cirka 100 år sedan och murats upp igen med sten som ratats från domkyrkobygget i Skara. Hur i hela fridens... ???

Alltså är det bara taket och tornet som fortfarande är genuint medeltida... Av denna anledning vägrade jag fotografera långskeppet. Hm! Lur! Det är nästan så jag hoppas att jag läste fel.



Endast personal, stod det på en skylt på dörren upp till tornet. För en 60/s blev jag personal. Medeltida murar är intressanta.



Murgrönan som håller det södra sidotornet i ett fast grepp, är minst en halvmeter tjock från muren och ut till bladspetsarna. Jag vet, jag tittade efter och fick en tvestjärt i dekolletaget. Jag gillar inte tvestjärtar. Speciellt inte i dekolletaget.



Här kan man se skillnaden i murverket mellan det ursprungliga tornet och den "ny"-murade väggen i långskeppet. Fönstergluggarna ser också mycket mer ursprungliga ut. Mindre, djupare.



Omsider lycklig! Det är lite charmtragik över den inskriptionen. Blev mannen som vilar i den här graven inte lycklig förrän han kom i jord? Eller hann han bli lycklig en liten stund innan han dog? Låt oss hoppas det sistnämnda!

Med det här inlägget slutar så min roadblog från vår resa genom Sverige. Det har varit roligt, spännande och lärorikt och det har varit kul att få dela med sig till er. Vill ni följa min och syster Ninnas resa från början kan ni gå in på juli månad, leta er fram till "På väg" och scrolla er uppåt. Syster Ninna bloggar också om resan på sin blogg
Ordagrannt.

Nu landar jag här i norra Bohuslän i några dagar. Vi får se vad det finns för spännande att förmedla härifrån.

Dag fyra...