torsdag 30 april 2009

Alldeles, alldeles underbart!

Ni bara måste kolla in Ninnas blogg och hennes inlägg om Den skinnsjuke greven. Texten kommer från en mycket gammal upplaga av Stilblommor och grodor, som varit vår ständiga källa till fröjd och gamman under hela vår uppväxt.

Om man ibland hör mej och min syster häva ur oss besynnerliga citat, är de med största sannolikhet hämtade ur Stilblommor och grodor. Ja.

Sverigebjörkarna



År 1985 utnämndes Ornäsbjörken till Sveriges riksträd. I och med detta planterades runt om i Sveriges kommuner en grupp Ornäsbjörkar på en central plats, för att man på så sätt skulle kunna följa vårens ankomst runt om i landet.

Tanken var att varje kommun sedan skulle rapportera när just deras björkar slagit ut. Jag vet inte vart man skulle rapportera, och inte har jag hört någonting om det någon annanstans ifrån, men jag tycker det är en kul idé. Synd att den verkar ha fallit i glömska.

Ornäsbjörken (Betula pendula 'Dalecarlica' ) har fransiga blad, och är en varietet av vårtbjörken. Moderträdet upptäcktes i Lilla Ornäs i Dalarna 1767. Trädet föll i en storm 1887, men förökningsmaterial hade tagits innan dess och sänts till Experimentalfältets plantskola i Stockholm. Alla äkta ornäsbjörkar idag ska härstamma från denna förökning.

Jag vill på detta sätt meddela att Djursholms Ornäsbjörkar slagit ut!

Och lönnen blommar nu för fullt här.



(Fakta om Ornäsbjörken från Wikipedia)

onsdag 29 april 2009

Tornet



Jag lovade bloggaren Kesu att jag skulle göra ett inlägg om tornet som jag sover i. Det blir med bilder från förra sommaren. Tärnan som hänger i taket är numer utbytt mot en kristallkrona, annars är det sej likt.

Jag kan lova er att det är underbart att sova här uppe bland trädkronorna och se solen gå upp. Tidigare och tidigare så här års. Och alldeles utanför det östraste av de fem fönstren växer min lönn, vars blomning jag nu så noga följer.



Den grå färgen i taket har vi hämtat från vårt favvoställe i Hunnebostrand, Bella Gästis, som har alla sina tak målade i just den här kulören. En varmt grå färg som står ypperligt mot den blå på väggarna.




Att ha sin sovplats i ett torn är ett privilegium. Jag vet.

tisdag 28 april 2009

Bergshamra koloniområde



Precis när jag klarat mej under E18 och Roslagsbanan vid Ålkistan och skaket gått ur benen, rundade jag ett hörn. Och bakom detta hörn dolde sej det alldeles mest förtjusande koloniområde. Solen stod lågt och värmde de faluröda stugorna, allt var putsat och fejat och alla hade gått hem. Jag kunde i lugn och ro gå runt och plåta alla fina trädgårdar, staket och grindar.





Det lilla området låg alldeles under Roslagsbanan, men hade sina verandor vända mot solen och Brunnsviken, och trots att ett tåg dundrade förbi då och då, så kunde jag på något sätt bortse från det. Idyllen var total i alla fall.





Hela koloniområdet verkade välskött och omhuldat. Med största sannolikhet älskar kolonisterna sina små täppor.





1919 uppläts en del av Bergshamra gårds jord till en koloniträdgårdsförening. Området, som ursprungligen låg omedelbart söder om Bergshamra centrum, fick stora tomter och typritade stugor i nationalromantisk stil.



När södra Bergshamra bebyggdes med bostäder på 1980-talet och Bergshamravägen breddades, flyttades koloniområdet till nya lotter i ett område en bit söderut, nere på Tivolihalvön. En del äldre kolonilotter med stugor finns dock kvar i ett område i nordost, mot Gamla vägen och Roslagsbanan. Tivolivägen och Pumphusvägen.

Faktauppgifterna har jag fått från Solna stad.

Bergshamra koloniområde - staket



Det blev så många bilder här i Bergshamra koloniområde vid Ålkistan, så jag blir tvungen att dela upp dem på flera inlägg. Jag gick runt där i över en timme och fotograferade i hjärtans fröjd. Hunden var av en annan åsikt.




Klicka på bilden så kanske, kanske du kan se det fantastiska spindelnät som sitter i staketet. Alla mina bilder är förresten klickbara för förstoring. Det kan understundom löna sej att göra det!




Bergshamra koloniområde - grindar



Så får jag då anledning att återvända till ett favoritmotiv. Grindar. Och det fanns fler...









måndag 27 april 2009

Ålkistan



Efter en eftermiddag med arbete hemma på grund av hundvakteri, insåg jag att vi behövde komma ut. Någonstans. Hunden och jag. Klockan var 6 och solen började dala, så utflykten fick inte bli alltför långt bort. Efter en massa vankelmodande fram och tillbaka, bestämde jag mej för en plats som jag varit nyfiken på rätt länge, och som jag antingen bara passerat i hög fart eller på håll: Ålkistan.

Ålkistan är namnet på den smala kanal som är enda förbindelsen mellan Brunnsviken och Stora Värtan norr om Stockholm. En gång i tiden ska här ha funnits en fångstanordning, en ålkista, i bäcken från Brunnsviken.

Kanalen byggdes 1863-1864 och öppnades för trafik 1865. Vattnet i Brunnsviken blev sämre och sämre på grund av alla avlopp som gick rakt ut i sjön på den tiden. För att slippa bygga en sluss i kanalen, sänktes vattennivån i Brunnsviken med ca. 1.25 meter. Det var detta som gjorde att kanalerna vid Haga försvann, som jag beskrivit i ett tidigare inlägg.

Största tillåtna båtbredd i kanalen är 4,0 meter och djupet 1,6 m. Farleden försågs år 2000 med trafikljus, eftersom alltför många trodde att de hade förkörsrätt.



Jag utgick från Värtasidan och gick mot solen, västerut. Vid en brygga i Stora Värtan låg den här skapelsen. En betongbåt. Det är svårt att se på den här bilden hur stor den verkligen är, men jag kan säga att den var enorm. Man kan bara spekulera över vad den kan vara tänkt till.






Från början fanns här bara en helt liten fors mellan Brunnsviken och saltsjön.



När jag fick se den smala gångbron under E18 och Roslagsbanan, så trodde jag först att vår promenad var slut och att vi skulle bli tvungna att vända. Hur skulle jag få den gamla hunden uppför trappan och över gången? Jag kollade noggrant att det inte fanns någonstans där han skulle kunna ramla ner eller fastna, sen tog jag gud i håg, kopplet i ena näven, kameran på armen, mumlade några uppmuntrande ord och gick.

Inga problem! Vovvingen som har svårt för att gå upp för farstutrappan hemma, rantade upp med god fart. Jöss! Bilden ovan sköt jag från höften, därför är den både oskarp och dåligt exponerad - men den här bedriften var jag bara tvungen att dokumentera.



Gångbron både skakade och skramlade, och jag som lider av höjdskräck, fasa för djupa vatten och drömmer mardrömmar om att gå över hängbroar som lossnar, bet ihop och försökte både styra hund, mej själv, fotografera och väja för joggare - som inte precis fick bron att skaka och skramla mindre. Jag drog en lättnadens suck när vi var över...



En blick bakåt, mot Värtan.



Och framåt, mot Brunnsviken.



En ovanligt välgjord grafitti på Roslagsbanans södra fundament.





Arbeten med kabel- och rörnedläggning pågick i Brunnsviken och en pråm blockerade kanalen. Båttrafiken har uppenbarligen inte kommit i gång än. Men på den lilla båtuppläggningsplatsen på Värtasidan pågick båtrustning för fullt i kvällssolen.



Ett antal tåg passerade över bron då vi gick under den. Jag är glad att hunden är så gott som döv, annars hade han krupit ur skinnet och plumsat i vattnet. Dåne liksom åskan, bröder!



Den smala gångbron fortsatte ut på andra sidan, mot väster och solen, och där fann jag det allra som som sötaste... Ja, det får ni se imorgon.

Fakta från Wikipedia.

Lunchrundan 27 april



Så här långt har min parkeringsplatslönn hunnit idag, efter den ovanligt varma och soliga helgen. Under lönnen breder mattan med nunneört Corydalis solida, ut sej, som ett mjukt fält i olika nyanser av lila. Nunneörten är släkt med löjtnantshjärtat, båda tillhör familjen Papaveraceae, och det syns på bladen. Till och med den gode Linné trodde han sådde löjtnantshjärtefrön, som en lärjunge hade varit och hämtat åt honom i Ryssland, men upp kom en nunneört, Corydalis nobilis.




Längst ner i slottsparken växer Pestskråpet med bleklilaröda blommor. Örten är tvåbyggare, vilket innebär att han- och honblommor är skilda åt. Senare kommer de mörkgröna bladen, som kan bli mycket stora. Förr trodde man att pestskråpet, eller pestilensroten, kunde bota pesten.



Lövbackarna runt slottet börjar nu fyllas av vitsippor. Snart kommer det att se ut som om snötäcket kommit tillbaka.



Och björkarna går i sin skiraste blom... Och jag saknar ett makroobjektiv. Närgränsen på min zoom ligger på 45 cm, och alltför ofta hamnar jag för nära i min iver att komma en blomma inpå livet.