tisdag 30 september 2008

Sentinels of solitude


Vildvin


söndag 28 september 2008

Tändkulemotor



Min barndoms sommarnätter. Ljusa, ljumma och fyllda av vattenbrus och vågskvalp. Att vakna i tretidsgryningen av bogserbåtarna med sina tändkulemotorer. Rytmiskt dunkande båtar med kilometerlånga massavedsflottar efter sej. Fullastade söderut, på tomme mot norr. Jag låg och lyssnade en stund i våningssängen. En kvart senare kom svallet. Sen kunde jag somna om. Trygghetsljud. Och om jag hade tur hade någon massavedsstock lossnat från släpet och flutit i land och jag hade fått en sjöhäst till vän på morgonen.

Eller de gnistrande vita båtarna i det salta. Tång och maneter. Doften av hav och fisk. Varvande tändkulemotorer. Dova, ekande, fantasieggande.

Om att bada i saltvatten tyckte jag inte. Ändå flängde vi med vår lilla Bohuseka med fyrahästars aktersparkare ut och in mellan öarna på sensomrarna. Varje gång en ny ö. Far och jag på upptäcksfärd över stenhällarna. Trift. Tång. Musselskal. Och matsäck i Violetta Hinken.

Om att segla tycker jag inte särskilt. Men jag har lärt mig att skilja på styrbord och babord, slå råbandsknop och skotstek, splitsa en tamp, följa farleden och lägga till. Och det är roligare att sjösätta än att ta iland.

Jag tycker om det lilla livet. Kojerna och sjörapporten. Var sak på sin plats och tjärsnöre.

Drömmen vore nog en liten motorbåt. Med tändkulemotor
.

Mamsen var min reskamrat!



Ofta hände det, efter att Pappi dött, att vi packade bilen med husgerådskorgen, kylväskan, hundfilten och stormköket och drog dit näsan pekade. Bara hon och jag.

Vi bodde vandrarhem. Gick med i STF och reste efter de hem som tog emot hund. Oftast hamnade vi på Österlen. Någon gång dök vi upp i Värmland, men när vi märkte var vi hamnat åkte vi tillbaks till Österlen.

I Haväng fastnade vi. Säg ingenting till någon, men jag har snott två STF-tallrikar där. Dom bor på landet. Tillsammans med antika luktflaskan från Medevi. Fast den stal jag inte.

Haväng. Näktergalningen. Bukten där ån rann ut. Jag är övertygad om att vattnet låter på ett alldeles särskilt sätt där. Mams och jag i skymningen. Och voffsen sprang in i stutarnas elstängsel och fick sej ett nyp som hon sent glömde.

En gång flaxade vi till och hamnade i Italien. Firenze. Jag smög omkring, storögd och med huvet lätt på sned och söp atmosfär. Och fick en hängiven beundrare i vår italienske reseledare. Han köpte en antik sabel i Siena och med den stod han och skyldrade när jag skulle stiga på bussen. De andra resetanterna blev sura.



Jag var 29 år och vacker. Jag hade en böljande vit klänning som jag älskade ihjäl. Det togs en bild av mej när jag stod och tittade ut över staden i nåt renässanspalatsfönster. Den bilden ville alla ha, speciellt den hängivne, italienske reseledaren. Jag fick namnet Beatrice - med italienskt uttal.

En natt när åskan gick, låg jag och mams och småfnissade i vårt rum och tittade på blixtar och räknade ner - så där man gör när det åskar - när det plötsligt small till som fan och började plaska på golvet i hallen.

Vi bodde högst upp under taket. Det ska man göra när man är två kvinnor på äventyr i Italien. Vi makade papperskorgen under droppet och gick för att knacka på reseledaren. Det hade slagit ner.

Reseledaren kom och öppnade iförd skrynklig pyamas och undrade vad som stod på. Det regnar in, sa vi. Ett ögonblick, sa han och gick in och stängde dörr'n, och vi utgick ifrån att han skulle rätta till klädseln.
När han sedan kom in till oss så hade han tagit av sej pyamasjackan. Mams och jag höll på att gå i taket av skratt och täppa till läckan själva.

Den sista kvällen for vi till Castello di Verrazzano. Det var en magisk färd. Kornblixtar vid horisonten och svart, italienskt sammetsmörker.

Jag hade spanat in Allessis Bollitore i ett skyltfönster redan första dagen. Den var dyyyr. Jag tänkte, att om jag har pengar kvar sista dagen, så går jag och köper den. Den kostade 14.000 lire. Jag hade pengar kvar. Jag köpte Alessis Bollitore. När vi kom till Milano var det flygstrejk. Vi blev kvar i Milano i två dagar.

Jag hade inga pengar kvar.

fredag 26 september 2008

Vänta!



Jag vill gå runt ägorna
Jag vill titta till hästarna
Jag vill smyga runt fågelsjön
Jag vill älska

Innan vi somnar.

Du

Höst, hav, kullerstensstrand.
I flätstickad Arantröja går du.
Ljuden förvrängs av fukten
Kanske en mistlur.

torsdag 25 september 2008

Disträd



Luften tabar, nåbar.
Dallrande.
Inte av värme, men av fukt.

Mättad, ångande.
Omger dej, mej, träden.
Ingriper, griper in.

Lager på lager av löv,
kullriga trädtoppar.

Luftperspektiv.

En dager att glida i.
Slicka varje löv.
Dricka dess fuktiga gåvor.

Och hela trakten.
Runtomkring i diset.

Lugna, rivande diset.

onsdag 24 september 2008

Jag vaknade nyss

Sovrummet är varmt och ljuset silar in genom den halvöppna dörren.
Täcket är mjukt så mjukt och jag vill inte alls stiga upp. Gonar en liten stund till. Sträcker mej som en katt och ser mej försiktigt om. Tittar på väggarna, bilderna, skuggspelet. Vänjer ögonen långsamt vid dagsljuset.

Men vänta nu.
Var är jag?
Var i himlens namn är jag?

Jag far upp ur sängen och fram till fönstret. Tittar ner på gården. Solljuset är blekt, luften ser mild och lite mjölkig ut. Känner inte igen mej. Känner inte igen mej alls.

Går in i mej själv och känner efter. Bakfull?
Nej. Var inte på fest igår. Drack ingenting. Minns ingenting.

Mot allt förnuft blir jag inte rädd. Det känns snarare som en stor förundran.

Jag verkar vara ensam i lägenheten. Det känns tryggt och hemtamt samtidigt som jag vet att aldrig varit här tidigare.

Sakta, sakta går jag runt i rummen. Nosar, låter fingrarna glida över dörrkarmar och tavelramar. Naken, försvarslös men trygg. Trygg ändå som aldrig förr.

Det bor en man i rummen förstår jag. Rummen säger: Detta är jag. Självklara rum, vilande.

I hallen en garderobsvägg. Gläntar på första dörren. Frackskjortor. Massor med frackskjortor. Det var mej en märklig man, är han dirigent?

Herre Gud, jag hör en nyckel stickas i dörren. Någon kommer. Han? Och jag som är naken.

Jag drar mej baklänges så långt in i hörnet jag kan komma. Och där står jag, darrande, när dörren öppnas.

En doft, Din.
Ett ansikte, Ditt.
En kropp, Din.

Vi faller ned på knä mitt emot varandra på hallmattan i en livstidslång omfamning. Äntligen. Hemma.

Du, som är mej så välbekant som mitt eget hjärta.
Min älskade.

Och som jag aldrig sett förut.

Bakom gränssnittet...

...finns jag.

För vad det nu kan vara värt.

måndag 22 september 2008

söndag 21 september 2008

Fot för fot...




Flickerbrus?

Och så var det det där med musiken.

Tar musiken vid där orden slutar? Fungerar musiken som en förstärkare eller ett dämpningsfilter? Eller både och?

Eller är den, som Peter Nilson sa, ett naturfenomen? En fortsättning av uratomernas dallrande rörelser, som finns i allt och alla och bara kan ges uttryck på detta sätt. Ett flickerbrus bland alla andra. En Mandelbrotmängd.

Låter både fascinerande och oändligt trist.

Valse Triste.

torsdag 18 september 2008

Glasreserven



tisdag 9 september 2008

Arne In Memoriam

Så går Solen upp och så går Solen ner
- 20 år av svidande saknad...






Motorsågen -
ett arbetsredskap
och en kärleksaffär.
en produktionsfaktor
och en källa till upphetsning.

Varje kväll:
fila på spetsarna,
justera tändningen,
kontrollera kedjan.
Sökande

den rätta tonen
på din Stradivarius.

(Gunder Andersson)

Som åskan och havet

Du är stark som ett djur,
Kom alltid ihåg det!

När svagheten och rädslan
smyger sej på.

Minns känslan,
du har kraften.
Växandets
mullens doft
balsampoppelns

Urkraften finns i dej.

Gråten finns där.
Som en källa,
som ett läkande.

Och efteråt...

Jordbävningens
Åskans
Havets
orubbliga styrka.

Nocturne

Viskande vattnet vilar
gungar månskära, månbåt.

Slaknande, stumma segel
anar oändlig ro.

Borta från världens dunder
slöts horisontens båge.

Kupar gyllene handen
om strandens fransade våg.

Silversångarens stämma manar

Sov min älskade, sov.

Vandraren


Kännare av markens mylla
och backens buktning.
Storstöveltramp i höstklar rymd.

Lägger du händerna på trädens sammetsstammar
och kallar deras rätta namn.

Och träden känner din närvaro
och visar rätt den vindlande vägen.

måndag 8 september 2008

Och nu...

tog

orden

slut

igen...

Alternativ sysselsättning




Idag ville jag strunta i jobbet och bara gå omkring i regnrusket och fotografera bär. Hela eftermiddagen!

söndag 7 september 2008

Med en pic up i sydväst

Efter den första, ganska givna kvintetten av musikstycken i min essentiella-musiklista drullade tankegångarna på tämligen osorterade. Cd-skiva efter cd-skiva åkte fram ur hyllan: den, och den och den och den där… För att inte tala om hela min vinylsamling. Jag for på huvet in i skåpet och började dra i konvolut. Upp med skivspelarlocket och på med en skiva…. Crap! Det lät s-k-i-t! Jag måste ha en förförstärkare. Den nya stärkaren fick inte tillräckligt med mat.

In med en för-stärkare och på med en platta igen… Crap! Det lät s-k-i-t! Igen!

Nålmikrofonen pekade i sydväst. Och där står jag fortfarande. Med en pic up i sydväst och ett skåp fullt av vinyl som darrar av upphetsning för att åter få bli spelade. Det får, till att börja med, bli ett cd-urval. Även om jag jobbar på att ha dubbla versioner. Både cd och vinyl.

Mycket går aldrig att ersätta. Badura-Skoda, Klemperer. Legendariska inspelningar.

Men jag tar en bit i taget. Bygger min lista utan att göra några anspråk på vare sej kunnande eller fin i kanten-mentalitet. Min lista blir en magvägen-lista.

Här kommer del två. Och nu struntar jag i kronologien!

  • Sibelius, Symfoni nr 6 – min morgonmusik
  • Widor, Symfoni för orgel, nr 5, allegrosatsen
  • Lundsten, Midvinternatt ur En midvintersaga
  • Isfält, Filmusiken till Resan till Melonia
  • Glass, Company för stråkkvartett, I-IV
  • Shore, Evenstar
  • Gonzales, Meischeid

Här skulle man kunna vara...

Jaha, kan man tänka sådär också

Så infinner sej då frågan (den oundvikliga): Varför skriver jag? Och varför skriver jag i en blogg för alla och envar att läsa? Kunde jag inte skriva alldeles för mej själv och lägga i byrålådan?

Kanske ska jag fråga mej själv: Varför läser jag? Varför bär jag hem hyllmeter efter hyllmeter från biblioteket och ägnar nästan vareviga ledig stund med snoken i en bok?

Jag tror jag har kommit på, om inte svaret, så i alla fall en del av ett svar: Jag vill se om jag kan känna igen mej någonstans. Finns det någon där ute som upplever världen som jag? Som vet ett enda litet förhållningssätt till tillvaron som kan fungera? Finns denna någon som kanske kan le igenkännande, säja jaha, precis sådär har jag tänkt. Eller jaha, kan man tänka sådär också. Och då är man kanske inte så ensam mitt i vimlet.

Eller som min familj ropade i lingonskogen när jag var liten och vi tillfälligtvis inte såg varandra. (Det var för mycket granar ivägen!)


Här är jag, var är du?

Ord som vägrar

Jag skulle vilja veta varför orden sviker mej. Varför modet sviker. Vad återstår att tro, annat än att jag inget har att komma med. Varför har jag då begåvats med ett ständigt flöde av ord och tankar?

Om jag skalar bort alla varför och bara skriver, vad blir kvar då? Vad är det för ord som rasar i skallen?

Näe! Detta kan bara inte vara meningen. Inte när det är så satans svårt. Sitter så långt in.

Alla ord är redan skrivna.

Jag längtar efter enkelhet. Jag är så trött på känsloord. Ändå är det om känslor jag vill skriva.

Att se:
Fröjden att se. Ett öga som följer en linje. Ett öras form. Färgen på håret ovanför örat. Ett öga i profil.

Ska jag skapa ett nytt språk? Vem förstår då? Blir det bokstäver som går att tyda, eller blir det bara tecken? Kanske både och. Och hur ska jag hålla tecknen enkla och ge dom betydelse? Kan vara en bra tanke, men jag sätter den åt sidan ett tag.

Det finns så många viktiga ord som är förstörda. Varför känner jag förakt för dom som förstör orden? Far de alldeles för vårdslöst fram?

Mödosamt.

Jag kom just på att ögonblickligen är ett bra ord. Ordsamlare är jag nog.

Vandring
Meanderslinga
Hemligt land

Detta är ju viktigt! En synonymordbok att använda när alla ord är förbrukade. Pretantiöst! Alla gamla Kärlek, Älskling och Oerhört. De borde bli tecken. Små radbilder. För Kärlek en liten krok, utan rädsla i spetsen, men med…

Se där! Där tog det stopp igen!

Att skratta får inte bli en sköld. Att förakta får inte bli ett vapen.

Doftbilder
Minnesbilder
Känslobilder

En närvaro i en tid av utanförskap. Detta utanförskap som vägrar att bli ord. Ord som vägrar. Ord som vägar. En ordkompass.

Så kommer en glimt! Den lilla vinkeln som bildas mellan vattenytan och bordläggningen på exempelvis en kåg. Stoff för ett helt kapitel.

Om det fula vill jag inte skriva. Det är ont nog att det finns. Om det onda vill jag inte skriva. Det fyller mej till övermåttan brädd ändå. Det lilla onda och det stora onda.

Hur ska jag orka le mot någon på morgonen om jag ägnat hela natten till att skriva om det lilla och det stora onda?

Är jag månne enfaldig? Hur kan jag tro att det sköna skulle vara skönt utan det fula vid sin sida? Om allting vore vackert bleve det tillslut likgiltigt. Som ögat som tappar en färg som det fått titta på för länge.

De fula orden måste med för att de vackra ska leva. Fast man behöver ju inte ha så jävla många! Sambo är ett fult ord. Mediedebatt är inte heller så vackert. Vajer, variomatic, tarmvred, trivselarrangemang, vänstervriden, snor, fjolla, knark, deppad.

Bums infinner sej:
Typsnitt
Daglilja
Tennsalt
Vitterhet
Fårticka
Lämmeltåg
Tassavtryck
Roderkult

Bara som kompensation.

Detta vart ju intressant! Jag skulle kunna hålla på hur länge som helst. Men det här skulle ju handla om varför jag har så svårt för att skriva när jag har så mycket att berätta. Eller är det tvärt om? Att jag är så full av ord, men inget har att berätta?

Kanske det handlar om att hoppa på orden bakifrån. Överrumpla, överraska. Så får det bli!

Jag fortsätter försöka…

lördag 6 september 2008

Det regnar...


fredag 5 september 2008

16 år och på väg till Thörners i Uddevalla

Tänk att det har tagit så lång tid för mig att komma fram till något av det allra viktigaste i mitt liv och min tillvaro. Musik…

Musikervännen och jag talar ofta om musik. Vi har till och med kommit in på så gräsligt svåra saker som vad musik egentligen kan vara. Att få för sig att vi skulle kunna lösa den frågan verkar vara både pretentiöst och förmätet, så vi bryr oss inte riktigt om det. Vi bara spånar, är ömsom djupsinniga och ömsom lättsinniga. Och i de böljande resonemangen snubblar vi säkerligen understundom över både rimliga svar och fullständigt fnattiga påståenden. Han är yrkesman och jag en hängiven (läs svårligen beroende) musikfantast, men vi har i alla fall kul.

Vi gav varandra en uppgift här för några år sedan: att ställa samman en lista med de stycken och låtar som betytt allra mest för oss under åren. Gissa om vi drog på det. Bångstyrade. Tjurade. Gömde oss. Vad som helst för att slippa denna övermäktiga uppgift.

Tillslut slog jag mig ner framför cd-hyllan. Tänkte: jag börjar där det började. Den dag då jag som 16-åring stegade iväg till Thörners i Uddevalla för att köpa min första klassiska skiva. Där. Börjar. Jag.
Det blev fem. Fem stycken LP-skivor som jag bar hem i famnen med en känsla av eufori och något oåterkalleligt. Hem för att lyssna på Hela Stycket.

Dessa fem blev mina första stora musikupplevelser och därför var de självskrivna på min lista.

  • Schubert, stråkkvintett C Dur, op 163
  • Beethoven, Sonat Pathetique
  • Beethoven, Symfoni nr 6, ”Pastoral”
  • Dvorak, Symfoni nr 9, ”Från nya världen”
  • Tjajkowski, Symfoni nr 6

Jag brände ner delar av dessa på min första essentiella musik-cd och där fick också

  • Verdis Requiem, Lacrimosasatsen, plats.

Detta är bara början, och listan kommer att växa. Men det var här det började. Jag lär åtskilliga gånger återkomma till ämnet.

Musikervännen har ännu inte presenterat sina fem första.

Vissa saker får man helt enkelt inte säga!

Som till exempel att säga till en stressad, datorberoende, friluftslängtande kvinna att man borde befinna sig i Vermont, bland lysande höstfärger, doftande jord och fuktig, mättad luft. Timmerstuga, brasa, skinnfällar och färska skaldjur. Äckligt!



Man kan ju få för sig saker!

Som att det skulle gå att genomföra. Som om man inte alls borde sitta på ett kontor och svettas med trycksaker.


Som att man borde säga: Att va fan, nu skiter jag i det här, vi lever bara en gång. Let’s go to Vermont!

.......

Istället får jag väl åka till landet och titta in i min ägandes Vermont Castings Intrepid II. Tänka mig skinnfällen, skaldjuren går nog att få tag i (västkusten gudbevars) och sedan med andan i halsen återvända till jobbet på måndag igen, medborgarna väntar!



Men, tänk ändå...

...lysande höstfärger, doftande jord och fuktig, mättad luft. Timmerstuga, brasa, skinnfällar och färska skaldjur. Vandra i skogen och utefter strandkanten i timmar. Och så hem till stugan, glödgat vin och högläsning.

Mästaren

Det finns en källa. Ett innersta väsen. En plats så hemlig att nästan bara jag själv har tillträde dit. Den källan är oändlig, ömsom spegelblank, ömsom upprörd och alltid bottenlös. Längst inne i min heliga park ligger den. Luften är mild, färgerna gyllene. Där finns förlåtelse, förståelse, upprättelse och styrka. Den finns där för mej att ösa ur, dricka mej otörstig ur, vila vid. Men det finns ett aber: parken är omgiven av en tät och taggig häck. Jag river mej oftast blodig på vägen dit. Senast jag var där inne såg jag på avstånd Örtagårdsmästaren. Han hade sin korg på armen och han var på väg åt mitt håll.

Det finns en strand. Där är luften ren och klar. Där brusar dyningar mot sand, snäckor och tång. Där doftar sälta. Att gå barfota i sanden och vända ansiktet ut mot vinden och horisonten är det mest läkande som finns. Måsar fyller rymden med sina längtansrop. Längtan finns där. Men det finns ett aber: vid min strand reser sej hundra meter höga klippor. Jag ramlar ofta och slår mej när jag ska dit. Senast jag var där såg jag på avstånd Fiskaren. Han hade sitt spö på armen, sin flöjt i handen och han var på väg åt mitt håll.

Det finns ett rum. Ett trygghetens gömsle. Ett rum fyllt av tystnad och ro. Solen lyser in genom de höga fönstren och om jag tittar ut ser jag ner mot min strand och min park. Där inne får jag vila och stärka mej inför det som ska möta. Men det finns ett aber: mitt rum är oftast låst. Många gånger står jag förtvivlat utanför dörren och rycker i låset med demoner och blodhundar flåsande i nacken. Men senast jag var där inne fanns där Trollkarlen. Han hade sin stav i handen och hans blick vilade oavvänt i min.

Det brinner redan i slottsparken



torsdag 4 september 2008

Spegling






Så här års

Så här års längtar jag till Österlen.

havet
diset
dofterna

Hur en backe övergår i en annan. Hur land övergår i hav. Sand och sten.

Gården under träden och det vidsträckta runtomkringet. Skuggsida, solsida och himlens vida tak.

onsdag 3 september 2008

Grått

Det finns ett tillfälle
när grått är en vacker färg.

Den vackraste.

Det är när den skimrar i ditt hår...

Soluppgångsmorgon för sju millioner år sedan

Det lyser nu i alla fönstren. Som ögon som ser ut över gården ner på frostig sten och kalfrusna träd. Ljuset är varmt kantänka, och innanför vart och ett av fönstren pågår ett alldeles eget liv. Oberoende av varandra lever dess innevånare sina små, ynkliga liv. En del tror sig storhet, värme och kärlek och en del sitter i sina sängar, ensamma på sina täcken med övergivenhet glimmande i ögonen.

Jultiden gick mej förbi i år. Passerade med alla sina dagar och aftnar och nätter utan att jag kunde eller ville vara med. Troligtvis spjärnade jag väl emot. Gick på Drottninggatan med skygglappar och ville inte se julskyltningen och alla människor med kassarna fulla.

Fanns det då någon fristad? Ett café i Gamla stan med borden fulla av svettiga bråttommänniskor. Fnissande, fundersamma på väg från ett måste till ett annat. Stolar fulla med mössor och halsdukar och allehanda tingestar som skulle bäras hem och delas ut under förväntan.

En fristad?

Där utspelades dramor i det tysta. Möttes blickar, utkämpades strider, togs och bröts löften. Skedar skramlade mot kaffekoppar och livet sveks.

Varför kallade jag det en fristad?

För att det blev ett högsäte för mitt betraktande. Mitt utanförskap, som bara kunde befästas där, mitt i all människoträngsel. Där alla kunde sitta med nakna ansikten, för ett ögonblick avslöjade.
Jag undrar nu om mitt betraktande har sitt ursprung i mitt sökande. Samtidigt som det blir en avskärmning, ett skydd utåt. Jag ser, men jag deltar inte. Jag är en betraktare och i ordets innebörd ligger att jag vill hålla mej undan.

Jag går till mitt café igen. In bland stolar, bord och människor och sätter mej vid bordet där du brukade sitta. Jag dricker mitt te och betraktar.

Kanske var det så att dagar kom då jag egentligen inte ville bry mej. Vaknade på morgonen och låg kvar i sängen och tittade på taken mitt emot, pudrade med nysnö. Vithet över det grå och svarta. För ett ögonblick. Som att ha ett oskrivet papper framför sig. En ny oprövad möjlighet - som snart, alltför snart blir fullt av svart klotter.

Hur förhindra? Var kom du in i allt det där? Och just i det ögonblicket? Trampade upp spår i nysnön och skrev din adress och ditt namn på ett papper. Så fånigt det låter. Så banalt.

Sen fanns det nätter då jag låg vaken och väntade. På ljuset som aldrig ville komma. Jag ville stiga upp och klä mej och gå uppför trapporna och ut längs gatan och vimla runt i den tomma staden. Undra över gatunamn och fasader och leta efter spår. Skuggor av händelser, skuggor av människor. Finna en bit av mej själv på en bänk på Mosebacke en soluppgångsmorgon för sju millioner år sedan.

Men hur det nu än var så steg jag aldrig upp. Och ljuset, det kom väl inte det heller. Så jag går till mitt café, på kvällen då alla timmar passerat två gånger. Och jag tar upp mitt sjunkande och bär det mellan händerna. Håller upp det i neonljuset och det glänser kallt och blodfullt och längtan finns där.

När vi skiljs åt går jag fem steg. Sen vänder jag mej om och ser länge efter dej.

Jag tror jag vill höra dej spela.

Magical Mystery Tour