lördag 30 augusti 2008

Neal





Mitt liv som hund






fredag 29 augusti 2008

Tulipanaros

Hur får man ut något rent, klart och kreativt
ur ett inre som ser ut så här?



Om verkligheten ser ut så här?




Och det enda man längtar efter är det här...

onsdag 20 augusti 2008

Killad på spotten



måndag 18 augusti 2008

Privat O

Vi åkte ner till Listerlandet den där eftermiddagen. Struntade i jobbet och for söderut alldeles för snabbt med skuldkänslor i bakhasorna och känslan av äventyr surrande i halsgropen. Mitt i vintern var det, väder och årstid har sällan vett att anpassa sej till vårt behov av passion och äventyr.

Diset låg som en gammal madrass över landskapet och inte färrän vi kom ut ur skogen lättade det såpass att vi kunde köra ännu fortare.

Det fanns en hemlig vik där nere. Ett Privat O som jag ville visa dej. Ett sommarparadis som stelnat i kölden och vitnat i sin tystnad.

På småvägar letade vi oss fram och fann den rätta avtagsvägen. Sista biten fick vi gå.

Björnbärssnår. Sand som har ett alldeles eget ljud. Vassruggar och fras.

Vi traskade i sandstrandkanten där tången blåst iland och frusit som nyklippt tårtpapper. Dyningarna vaggade och det behövdes inte särskilt många ord. Sagan om viken behövde inte berättas.

Och längst där ute fartygen: handelsflottan och kriget.

Blecktrumpet

I dina ögon
den ensamma tonen
hedarna
ljungen
öarna
skären

och allt det salta vattnet

Grågräsfärger

Karta i bilens handskfack. Slingerväg på Österlen. Grågräsfärger med frostmössor. En yta som börjar bli jämn, men där sylvassa sticker upp där jag minst anar. Slipade sylar som hotar att sprätta upp mina mödosamt sydda stygn.

En längtanstanke. En varmvåg. Ett satans jävla minne.

Som spår, råttas spår i dammigt skafferi.

Nu undviker jag...

fredag 15 augusti 2008

torsdag 7 augusti 2008

Tack Finn!






Man har väl varit på Allsången i sommar!

tisdag 5 augusti 2008

Alldeles nyss

Hur håller man kvar ögonblick?

Jag tycker att tiden har förändrats. Nuet är det ingen större skillnad på, men det blir nyss alldeles för fort. Plötsligt består tillvaron av en oändlig massa nyss som som bara försvinner i töcken och glömska.

Mitt sätt att hålla kvar borde vara att fotografera. Klicka ner alla nu för att kunna ta fram dom igen när töcknet blivit för grötigt.

Men kameran har blivit för tung. Sinnet har blivit för tungt. Kraven på kvalitet har lagt ut snubbeltråd för minnet och dokumentationen. Är det verkligen så att jag måste skaffa en kameramobil för att uppnå mitt syfte?

Jag tänker uppenbarligen numer enbart högupplöst och de allra flesta nu och nyss är inte högupplösta.

Själens furir

Å vad gör man när man tappat lusten? Lusten att fotografera, lusten att skriva, lusten att upptäcka och vara nyfiken? När impulsen att lyfta kameran genast dödas av den inre furiren: ”Vad fan ska du ha den bilden till?” Och när jag får syn på en vacker yta, vinkel, form eller färgton så dyker den jäkeln upp igen med ”Du kan ju inte plåta annat än gamla ruffiga kåkar och hur kul är det?!”

Då längtar jag efter att tassa utefter en disig havsstrand och bara fotografera dimma, drivved, våta stenar och strandfynd. Rensa själen och ge fan i furiren och hans mördande kritik.

Jag vill få ro.